På jakt efter borgerligt innehåll

ledare Den borgerliga identiteten av idag verkar inte vara definierad av gemensamma ståndpunkter, utan mer av vad den inte är. Det blir tydligt både i en ny Timbro-antologi och i Nyamko Sabunis syn på borgerligheten.

Moderaterna, Kristdemokraterna och numera också Liberalerna har de senaste två åren definierat om begreppet ”borgerligheten”. Det ska nu uttolkas som Alliansen utan spår av vare sig Reinfeldt eller centerpartister.

De marknadsliberala krafterna hos Timbro, tankesmedjan som stod för en stor del av den mycket framgångsrika Team-buildingen bakom alliansbygget, har motvind när de kämpar för att få med Centerpartiet på båten igen.

I den nyss utgivna Timbro-antologin ”Efter Alliansen, idéer för en ny borgerlighet”, skriver redaktörerna Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander att ”de parlamentariska omständigheterna kanske har placerat Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i samma ringhörna”. Den som följt hur retorik och förslag från M och KD förändrats skulle nog säga att omständigheterna haft god hjälp av politiska beslut i kretsen runt Kristersson och Busch.  

I antologin ger en blandning av äldre och yngre skribenter, de flesta med en bakgrund i eller koppling till Moderaterna och Centerpartiet, sin syn på borgerlighetens vägval. Även om skribenterna fått olika ämnen att skriva om är det påfallande spretigt.

Den ende skribenten med bakgrund i liberalerna, Carl-Vincent Reimers, oroar sig för att borgerliga väljare betraktar public service som progressivt (jo, det står så). Hans förslag är att skriva om sändningstillstånden eftersom de ”inte gjort sitt för att föra in den breda spegling av nationella värderingar som borde tagit plats i det allmännas radio och TV”. Timbro-redaktörerna Örtengren och Zalander nödgas i sin sammanfattning påpeka att politiker som lägger sig i journalistiskt arbete inte hör hemma i en liberal demokrati. ”Medier ska granska politiker, inte tvärtom.”

Ännu tydligare är spretigheten på skolans område. SvD:s Tove Lifvendahl slår ett slag för meritokratin vilket inte hindrar henne från att argumentera för att barn vars föräldrar ställt dem i kö tidigt ska ha förtur till attraktiva skolor. Att säga nej till lottning vid urval är enligt henne viktig borgerlig politik. 

Förre ordföranden för Centerns studentförbund, Naod Habtemichael, kommer till motsatt slutsats och konstaterar att ”lottning är den mest rättvisa urvalsgrunden när det är fler sökande än platser”. 

Ironiskt nog formulerar Tove Lifvendahl själv det enklaste argumentet för lottning vid lika meriter när hon i en annan del av sin text konstaterar: ”Men positiv särbehandling av en grupp innebär negativ särbehandling av andra, och det är diskriminering”. 

Att vara borgerlig handlar helt enkelt mer om att inte vara vänster än om att tycka något särskilt i sak.

PJ Anders Linder vill inte bara värna välfärdsföretagandet, han vill också ha låga skatter och bekymrar sig över ineffektivitet och att vi diskuterar för lite om vad vi får för pengarna. Ett tips vore att fundera över varför vi får väsentligt färre riktiga lärare när skolpengen gå till privata företag än kommunala skolor. 

En som förstått motsägelserna i välfärdsföretagandet är Isak Kupersmidt, tidigare vice ordförande i Centerns studentförbund. 

”Högre kvalitet, mer innovation, lägre priser och valfrihet för konsumenterna går antagligen att uppnå inom de flesta sektorer, men det är inte uppenbart att det går att få alla samtidigt – framför allt inte kombinerat med politiska mål som likvärdighet och rättvisa.” 

Det är en insikt om marknadsmekanismer som i dagens politiska landskap är vanligare på vänsterkanten och i socialdemokratiskt tillsatta utredningar än i den borgerlighet Timbro försöker lappa ihop. ”Valfrihet och likvärdighet står ständigt i konflikt med varandra”, skriver Kupersmidt i ett avsnitt som utmynnar i hård kritik mot dagens valfrihetssystem i både skola och vård.  

Den borgerliga identiteten av idag verkar inte vara definierad av gemensamma ståndpunkter, utan mer av vad den inte är. Att vara borgerlig handlar helt enkelt mer om att inte vara vänster än om att tycka något särskilt i sak. Och skulle man råka tycka samma sak som Socialdemokraterna så är det i alla fall viktigast att inte samarbeta med dem. Det blev extra tydligt i en intervju inför Liberalernas vägval i helgen. Timbros vd Benjamin Dousa ställde där frågan: 

”Vad är borgerligheten?” 

Istället för något som tydligt skiljer borgerligheten från Socialdemokraterna svarade Nyamko Sabuni med ett välvilligt ordmoln om utbildning, tryckfrihet och medborgerliga rättigheter. Hon följde sedan upp med beskedet att borgerligheten förenas av det här med ”Gör din plikt, kräv din rätt”, en klassisk socialdemokratisk slogan.

Tydligare än så blir inte bristen på innehåll i den nya borgerligheten.