Pajkastningen mellan Sveriges vänster och liberaler är farlig om vi ska erövra det mittfält som den fascistiska putinismen vill förlama.
Tusentals Moskvabor köade i förra veckan för att ta farväl av den mördade oppositionsledaren Boris Nemtsov. Det blev enligt utländska korrespondenter en lågmäld begravning – men under ytan sjuder missnöjet, åtminstone bland de välbärgade storstadsinvånarna.
I väst kan mordet på Nemtsov ses som en vattendelare. Det går inte längre att hymla om att Putins politik har fått en fascistisk slagsida. Att många västliga makthavare inser det, vittnade till exempel utrikesminister Margot Wallströms ovanligt fräna tonfall när hon på inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève krävde en snabb utredning av de ansvariga i Kreml.
Den brittiske historikern Simon Sebag Montefiore skriver att Stalin lärde sig konsten att söndra och härska i ryska fängelser. Tsarens hemliga polis Ocharan – föregångare till KGB och en ”dypöl av dubbelspel och spionage” – bidrar enligt honom till att förklara många av de mer sinnesrubbade inslagen i Sovjetunionens historia: paranoian och häxjakten på förrädare som ledde till Stalinterrorn.
Kanske är det därför man får gå till förra sekelskiftet för att hitta Putins politiska inspirationskällor. Rysslands nygamla ideologi – putinismen – brukar ju beskrivas som en märklig blandning av nationalism, antiamerikanism och antiglobalisering stärkt av 1800-talsmässiga värderingar kring religion, familj och historia.
Den ryska författaren Masha Gessen skriver i New York Times att det är just den grumliga mixen av idéer som lett fram till mordet på Nemtsov – ett mord som hon är övertygad om inte har beställts av Kreml utan expedierats av nationalister som är övertygade om att det största hotet mot Ryssland kommer från ”den inre fienden”, det vill säga de ryssar som vågar kritisera kriget i Ukraina.
Medan den ryska jakten på ”femtekolonnare” går vidare, ritar putinismen om den europeiska politiska kartan. Här i Sverige lierar sig den antiamerikanska vänstern alltför gärna med Putin, trots att den då hamnar på samma sida som Front National, brittiska UKIP eller ungerska Jobbik. Rysslands argaste kritiker finns i stället ofta på högerkanten – bland dem som delar putinisternas konservativa värderingar.
Men käbblet säger oss inte särskilt mycket om vad vi kan vänta oss i framtiden– en ny rysk kollaps eller ett allt hårdare förtryck?
Jag är övertygad om att en Rysslandspolitik värd namnet innebär att erövra det mittfält som den fascistiska putinismen vill förlama. I det perspektivet känns den svenska pajkastningen – i synnerhet mellan vänster och liberaler – konstruerad och farlig.
Vi måste stoppa fascismen i och utom Europa. Eller?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
