söndagskrönikan Barn som offer passar inte in i bilden av den svenska pandemin. Linjen har varit att det är lockdown-länder, där även mindre barn hållits borta från skolorna, som nu betalar ett högt pris i form av psykisk ohälsa. Men de svenska barn som drabbats av postcovid berättar en annan historia, skriver Lisa Bjurwald.
Barnombudsmannen släppte nyligen (30 juni,) en rapport om coronapandemins konsekvenser för barn. Rapporten, en slutredovisning av ett regeringsuppdrag, tycks ha gått svenska medier förbi, trots att den innehåller ganska sensationella uppgifter. I sammanfattningen (och fördomar om den egna kåren säger mig att pressade redaktioner sällan hinner kika bortom denna) nämns ingenting oväntat. Men på sidan 13 kan man läsa:
”När [Barnombudsmannen] sökte barn med långtidssymptom av covid-19 att intervjua var gensvaret mycket starkare än vi hade förväntat oss. Sammantaget har barnen gett oss en stark och mångsidig bild av sina erfarenheter av sjukdomen och hur deras liv och rättigheter har påverkats.”
Barnen som intervjuats mår alla dåligt på olika sätt, men många har likartade symptom, som onormal trötthet, andfåddhet och dehabiliterande lukt- och smakbortfall – permanent eller tillfälligt vet ingen. Otäckt nog har några av barnen också drabbats av kognitiva svårigheter, som problem med minnet eller hjärntrötthet. Och allvarligare blir det:
”Många av barnen har också återkommande smärtor i mage, huvud eller andra delar av kroppen. Flera av barnen har mått så dåligt att föräldrar eller skolpersonal ringt ambulans en eller flera gånger.”
Här är det värt att stanna upp och beakta bilden av covid-19:s risker för barn såsom de utmålats av Folkhälsomyndigheten sedan utbrottet. Nästan obefintliga, har budskapet lydit. Hösten 2020 började den bilden krackelera. Tillsammans med Agnes Arpi gjorde jag den första granskningen av barn och långtidscovid i svensk press (ETC, september 2020). Vittnesmålen om svenska barns osynliga lidande var tunga. Någon hade haft feber i 130 dagar. En annan fick svår andnöd av att leka. Nästan ingen av de drabbade familjerna hade fått adekvat hjälp från svensk sjukvård, som stod handfallen.
Vittnesmålen då var identiska med de som Barnombudsmannen nu samlat in. För BO berättar en 13-årig pojke: ”(…) jag är väldigt trött på dagen så jag måste sova minst en gång om dagen, alltså i skolan. Jag blir trött och yr, men jag har fått plats i ett vilorum där jag kan vila i skolan.”
Många av barnen i rapporten berättar om det psykiska lidande som sjukdomen medfört. Att inte bli trodd, att få sina symptom ifrågasatta eller avfärdade, att inte få hjälp av den sjukvård som alltid annars hjälpt demnär de stukat en fot eller fått magsjuka. (Idag har några av de drabbade barnen köat och lyckats få vård på de fortfarande alldeles för fåpostcovidmottagningar som öppnat i Sverige.)
Chockerande nog kan BO också rapportera:”Flera barn vi pratat med har idag anpassad skolgång och läser inte alla ämnen. Det gäller barn från lågstadiet till gymnasiet. (…) Några barn är så sjuka att de nästan inte går i skolan alls.”
Vi har helt enkelt inte förstått hur många barn som smittades i den första vågen
Var är det politiska engagemanget för dessa barn? Hur många rör det sig om? Ska det skapas en nationell handlingsplan för att möta deras behov?
Enligt BO har vissa barn fortfarande distansundervisning, vissa har fått ett vilorum där de kan sova (!) under skoldagen, andra har inte fått några anpassningar alls i sin undervisning. De har alla hög frånvaro och är oroliga för sina skolresultat. Var är pressen på utbildningsministern?
Något som förvånade oss som tidigt granskade barn och postcovid var att man nästan inte hade testat barn alls i Sverige under hela den första fasen av coronapandemin (det blev något bättre under hösten, ett halvår in i krisen). Detta trots Världshälsoorganisationen WHO:s idoga uppmaning till världens alla drabbade länder om att ”testa, testa, testa” sina befolkningar från pandemiutbrottet.
Att Sverige ligger efter på postcovidfronten får här alltså ytterligare en förklaring, utöver någon slags återkommande nationell psykologisk vanföreställning om att ”ingenting farligt kan drabba oss i lilla trygga Sverige”. Vi har helt enkelt inte förstått hur många barn som smittades i den första vågen, och vi har inte kartlagt hur många av dessa som kunde beräknas drabbas av postvirala symptom (ingenting unikt för just coronaviruset utan något som forskare flaggade för redan under våren 2020). Beredskapen för det skolorna nu möter har med andra ord varit noll.
Ansvaret för det okända antal svenska barn som lider av postcovid och kämpar för att klara av vardagen vilar tungt på Folkhälsomyndigheten. Om Sverige ska kunna möta kommande folkhälsoutmaningar kring långtidscovid – för tusentals vuxna är ju också drabbade – måste problemet erkännas, bevakas och kartläggas i långt högre utsträckning än vad som sker idag. Också vi i medierna måste ta på oss skulden för ignorerandet av pandemins yngsta offer. För Barnombudsmannen berättar insjuknade barn om sina känslor av frustration och övergivenhet över vuxenvärldens svek:
”Barnens upplevelse är att många vuxna har sagt att barn inte blir allvarligt sjuka i covid-19, och det stämmer inte med barnens egen erfarenhet. I vissa fall finns det också en ilska mot de som barnen upplever uttalar sig tvärsäkert om att barn inte drabbas hårt av sjukdomen covid-19. Flera barn uttrycker på olika sätt att de inte känner sig sedda av sjukvård, myndigheter och media för att de har drabbats på ett ovanligt sätt.”
Barn har rätt att tas på allvar, de har rätt till god och adekvat sjukvård och de har rätt till en fungerande skolundervisning. Allt detta brister för gruppen barn som drabbats av långtidscovid. Det finns någonting bisarrt i att den mest uppenbara konsekvensen av en dödlig pandemi – själva smittan – i Sverige har hamnat i skymundan bakom en rad andra sidoeffekter. De barn som inte alls fick ”en lättare förkylning” må vara obekväma för den svenska självbilden (märkligt intakt med tanke på våra närmare 15 000 dödsoffer, många gånger fler än i grannländerna) av en pandemihantering baserad på rimlighet och folkvett. Det får inte stå i vägen för ett erkännande av deras lidande och behov.
Lisa Bjurwald är journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
