Italiens Matteo Renzi är den enda politiska ledare i EU som har vunnit EU-valet. Men utan påtagliga socioekonomiska resultat kan hans popularitet minska snabbt.
Italiens Matteo Renzi är den enda politiska ledare i EU som har vunnit EU-valet. Hans mitten-vänsterparti Demokratiska partiet fick ett förbluffande 40,8 procent, ett EU-rekord.
Hans seger har medverkat till att den populistiska högern totalt sett fick större framgångar i det långt mindre krisdrabbade Nordeuropa än i söder, där en anständig demokrati uppenbart fortfarande har goda chanser att överleva. Åtminstone om EU-ledarna inte fortsätter att insistera på ekonomiska modeller som fortsatt ödelägger Sydeuropas välfärdsstater och ekonomier.
Renzi är med makalöst slagkraftig vilja i färd med att reformera Italiens mycket demokratiska men omständligt parlamentariska tvåkammarsystem. Senaten står just nu i begrepp att avskaffa sig själv.
Det sker genom att senaten omvandlas till en kammare som består av 100 representanter för kommuner och regioner. Till skillnad från tidigare kommer den nya kammaren varken att genomföra förtroendeomröstningar om den nya regeringen eller ha rollen att den ska godkänna alla nya lagar. Dessa funktioner kommer i framtiden endast tillfalla deputeradekammaren.
Renzi är dessutom i färd med att avskaffa provinsfullmäktige och det statliga partistödet, reformer som ger honom popularitet då de tycks ”tvinga” politikerna till att ”också offra något” (pengar, poster o.s.v.) när befolkningen lider under krisen. Dessa ingrepp löser dock självklart inte de problem som är kopplade till EU:s tillväxthämmande politik.
Renzi kan dock paradoxalt komma tyska förbundskanslern Angela Merkel till undsättning: han kan ge en öppning för att motivera en ekonomisk kursomläggning genom att Merkel numera kan hävda att ”Italien nu har en pålitlig och nyskapande regeringschef”. Merkel kan därmed slippa erkänna att det är omöjligt att skapa tillväxt och sysselsättning om alla i EU samtidigt genomför nedskärningar i statsbudgetarna (i synnerhet i söder) och/eller pressar lönerna långt under produktiviteten (i synnerhet i norr).
Denna ambivalenta tillit till Renzi är naturligtvis inte en lösning i sig själv, men kan sätta i gång en motsägelsefull process av följande karaktär: En mer flexibel tolkning av stabilitetspakten, samt en mer aktiv roll för ECB, kan uppnå mer tillväxt/sysselsättning. Dessa resultat kommer dock med all sannolikhet visa sig otillräckliga i förhållande till EU:s enorma arbetslöshet, eftersom investerare och företag i liknande situationer använder varenda krona med extrem försiktighet.
Denna troliga otillräcklighet kan leda till två utfall:
1) EU:s politiska eliter kommer möjligtvis att inse att de efterfråge- och investeringsinriktade åtgärder som utförs upprepade gånger fungerar men inte räcker till, och därför måste växa i omfattning;
2) Omvänt förblir ordoliberalismens styrka orubblig, och Merkels pragmatiska sympati för Renzi begränsar sig till trevligt sympatiserande.
Renzi, Hollande och andra måste därför som ett minimum kräva att nya offentliga investeringar får undantas stabilitetspakten om de vill starta den första konstruktiva typen av process. Annars blir minskandet av statsskulden ett rent socialt, meningslöst blodbad för Sydeuropa.
Italiens statsskuld var nämligen mycket lägre och i stort sett under kontroll innan krisen bröt ut. I synnerhet har de offentliga utgifterna sedan 1981 legat långt under euroländernas genomsnitt. Landet har också följt regeln om mindre än 3 procent i offentligt budgetunderskott bättre än övriga länder.
Arbetsmarknaden blir nu också efter hand, med de reformer man har infört, 40 procent mer flexibel än den var för 15 år sedan. Arbetsmarknadsreformerna har dock inte lett till mer produktivitet och innovation, utan tvärtom till att EU:s näst största industriland har följt en kostnadscentrerad snarare än en produktivitets- och innovationscentrerad strategi.
Utan mer spridd produktivitet, och trots en tillfredsställande kontroll över statsbudgeten, kan skattebetalarna inte betala all den skatt man behöver för att minska statsskulden. Därför är det nödvändigt med nya massiva investeringar som både kan skapa tillväxt nu och göra den hållbar.
Utan mer påtagliga socioekonomiska resultat kommer Renzis effektiviserande institutionella reformer på sikt inte försäkra honom om den popularitet han åtnjuter i dag. Politikerföraktet orsakas nämligen i huvudsak av att krisen framhäver demokratins vanmakt. Utan en märkbar kursändring kommer Marine Le Pen och andra sydeuropeiska högerpopulister ha styrka nog till att driva EU mot sin upplösning.
Paolo Borioni, historiker knuten till tankesmedjan Fondazione Giacomo Brodolini
Artikeln har översatts från danska av Niklas Nordblad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
