Papperslösas villkor är en facklig ödesfråga

Facket ska inte vara migrationspolis, utan alla arbetstagares yttersta skydd, Då krävs mer än några eldsjälar på Fackligt Center för papperslösa i Rågsved. 

En liten notis från tidningen Metro pryder framsidan på årsberättelsen för Fackligt Center för papperslösa. »En av de viktigaste organisationerna i Sverige just nu«.

Det är inte tomt skryt. Centret har sedan 2008 varit kunskapsbas för hela fackföreningsrörelsen. De har mottagning på Rågsveds Folkets hus och jourtelefon. Men centret har minimal finansiering och är beroende av ideella krafter för att fungera.

Det är en spegelbild av den fackliga rörelsens valhänta relation till papperslösa. Idag skulle ingen facklig företrädare förneka att det finns papperslösa i Sverige. På Möllan i Malmö, liksom på krogarna runt Stureplan och på din lokala pizzeria. Men medvetenheten om papperslösas villkor är fortfarande låg. Trots att det handlar om de mest utsatta arbetstagarna i Sverige. Det är deras villkor som är golvet, och när de tvingas acceptera ovärdiga villkor och löner det inte går att leva på, då underminerar de löner och villkor för alla på svensk arbetsmarknad.

Antalet papperslösa kommer att öka dramatiskt under de närmaste åren. Vid årsskiftet hade polisen 12 606 ärenden med efterlysta på sitt bord, och Migrationsverket räknar med att 49 000 personer kommer att avvika från avvisning under de närmaste åren. Många av dem kommer att bli kvar i ett svenskt skuggsamhälle, och arbeta som papperslösa.

Att så många människor sökt sig till Sverige under de senaste åren spelar roll, men läget förvärras av att den tillfälliga asyllagen gör det svårare att få skydd i Sverige. Dessutom får alla numera tillfälliga tillstånd, de flesta tillstånd som gäller i bara 13 månader. Förra året fick 22 757 personer tidsbegränsade tillstånd.

Den tillfälliga lagen riskerar att permanentas, när EU:s lagstiftning omvandlas från minimikrav till bindande regler om att medlemsstaterna ska utfärda tillfälliga tillstånd till skyddssökande.

Antalet papperslösa påverkas också av skärpta regler för familjeåterförening. Förra året fick 16 587 personer uppehållstillstånd som inte ger rätt till familjeåterförening alls. 90 procent var syrier. Deras familjemedlemmar är, om de inte har egna asylskäl, hänvisade till att leva som papperslösa i Sverige. Dessutom nekades 2 328 personer familjeåterförening eftersom de inte lyckades uppfylla de strängare försörjningskraven.

Allt fler papperslösa, och allt mer desperat konkurrens om de okvalificerade jobben. Idag har de flesta som får skydd bara en väg till permanent uppehållstånd och rätt till familjeåterförening: att skaffa sig ett jobb.

Sverige har och ska ha en reglerad invandring. Det är lika självklart som att vi måste ha en strategi för människor som inte kan få uppehållstillstånd, men ändå lever och arbetar här. Facket ska inte vara migrationspolis, utan alla arbetstagares yttersta skydd, oavsett om de har personnummer eller inte.

Fackligt center för papperslösa är en av de viktigaste organisationerna i Sverige just nu. Men papperslösas villkor är en facklig ödesfråga, och det duger inte att låta eldsjälarna i Rågsveds Folkets Hus vara ensamma om att ta ansvar för den.