Jag befarar att om någon ska börja jobba för ekonomisk jämlikhet så måste det bli hippt.
Precis lagom tajmat till första dagen på Världsekonomiskt forum i Davos har jag lyckats sätta ord på något som länge gnagt i mig.
Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD släppte i december en rapport som visar att ekonomisk jämlikhet ger större ekonomisk tillväxt. Inkomstklyftorna i OECD-länderna har ökat och är de största på 30 år. Allra mest har klyftorna ökat i Sverige. Den svenska ekonomin hade, enligt rapporten, kunnat växa med ytterligare sju procent om jämlikheten varit större.
Redan här började jag känna ett visst gnag. Och det var inte över de förlorade sju procenten som svensk ekonomi hade kunnat vinna, utan över den uteblivna reaktionen på den jämlikhetsmorot som en kan tänka att den här rapporten skulle innebära – är inte lönsamhet den perfekta ursäkten att äntligen sätta igång med jämlikhetsarbetet?
I mitt jobb med jämställdhet i musikbranschen har det varit jag som gällt protesterat under seminariet ”Därför tjänar vi på en jämställd musikscen”. Om pengar ska vara drivkraften till rättvisa så är vi illa ute, brukade jag tänka.
För mänskliga rättigheter är sällan lönsamma. Det är inte pengar som ska locka oss till jämställdhet, antirasism eller andra livsavgörande mål, var min utgångspunkt. Nu tänker jag att det är skit samma. Vilken som är drivkraften alltså. Med tiden har jag blivit mindre kräsen och mer desperat. Alla åldras vi olika.
Men – och detta är för mig det obegripliga – inte ens när den ekonomiska tillväxten är hotad verkar tanken på jämlikhet vara tillräckligt tilltalande för att sättas i bruk.
I och med OECD:s rapport har, oklart för vilken gång i ordningen, myten om ”nedsippringseffekten” förkastats. Denna menar, extremt förenklat och till viss del raljerande, att tillgångarna hos till exempel de åttio som äger större delen av jordens tillgångar, helt magiskt skulle sippra ner till resten av befolkningen och göra oss lyckliga.
Liknande hittepå har punkterats, även gällande jämställdhet i musikbranschen: Det klassiska ”kvinnor drar inte lika mycket publik” har gång på gång motbevisats. Utan någon förändring som följd.
Vad är det i så fall som faktiskt biter? Och här kommer det som liknar en insikt: Jag börjar mer och mer frukta att det är vad som är trendigt som på allvar sätter igång benägenheten att förändra.
När det till exempel blev hippt att boka mer än fyra procent kvinnodominerade akter på en festival kunde för första gången en liten förändring i artistutbudet skönjas. Miljörörelsens mest framgångsrika år var när det var coolt att källsortera (nu är det tyvärr häftigt att äta kött i stället). Antirasismen börjar få ta plats i media nu när några sköna killar har lyft på hipstermössan och gett den sitt okej.
För så fort något blir creddigt kan det också bli ocreddigt och pinsamt. Och det finns få saker människan är så bra på som att skämmas. Där har vi en potentiell kraft att jobba med.
Jag befarar alltså att om någon ska börja jobba för ekonomisk jämlikhet så måste det bli hippt.
Kanske är jag inte rätt person att komma med förslag på hur detta ska gå till. Inte ens under högstadiet, när trender och icketrender var praktiskt taget livsavgörande, kunde jag förmå mig att följa dem (jag löste det genom att bli hårdrockare).
Men låt mig ändå försöka. Det är trots allt världsekonomiskt forum. Här är några förslag LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kan ta med sig till Davos: Låt någon fräck juicebar på Södermalm börja döpa sina drinkar till ”relativ fattigdom” och ”ökade investeringar”? Eller kanske en dokusåpa om en extremt ekonomiskt ojämlik kommun? Paradise Danderyd?
Börjar jag låta desperat? Synd i så fall. Jag tror inte det är så hett just nu.
Amanda Lindholm, journalist, komiker och grundare av organisationen Jämställd festival.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
