Partibytare i alla länder förenen eder!

Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det partibyten för hela slanten.

Det händer saker på Tjörn. Sedan förra valet har 24 av 66  ledamöter och suppleanter i fullmäktige bytt parti eller hoppat av. ”Björn på Tjörn”  var en utbrytning ur Moderaterna. Namnet på partiet är identiskt med partiledaren Björn Möllers smeknamn.

Tre av ”Björn på Tjörns” ledamöter, inklusive Björn Möller själv, har nu gått till Kristdemokraterna. Samtidigt har två kristdemokrater blivit moderater. Och en centerpartist har plötsligt kommit ut som vänsterpartist. Och två socialdemokrater har gått till Vänsterpartiet. Vidare har två liberaler anslutit sig till Moderaterna. En sverigedemokrat är nu oberoende. Bytt bytt kommer aldrig igen.

Jag vet inte om allt detta hänger samman med Tjörns ”flyttahit”-kampanj: ”Tjörn är bättre än Bahamas.” En tidigare kampanj i samma ärende hette ”Är du Tjörnsmogen?” Men en sak är säker, partibytare finns lite här och där och inte bara på Tjörn.

Lotta Gröning kandiderar nu till riksdagen – för Liberalerna. Såvitt bekant var hon tidigare socialdemokrat och under långliga tider chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. På Facebook skriver hon nu ”Ursäkta, men jag är så otroligt less på fixeringen på SD”. Närmare bestämt är hon less på ”Stefan Löfvens strategi” att splittra alliansen genom att ”skrika brun och rasist till alla som sa sig vilja prata med SD, eller rösta på dem, eller bara anse att de hade rätt i någon fråga”.

Gröning skriver att partierna till höger i riksdagen inte är rasister, däremot är de ett hot mot ”socialdemokratins maktställning”. En gång i tiden skrev hon en avhandling i historia om ”SAP:s väg till makten”. Nu vill hon hjälpa borgerligheten till taburetterna och se till att Socialdemokraterna förlorar makten. Outgrundliga äro partibytarnas vägar.

Redan här vill jag göra en bekännelse: Jag har ett särskilt intresse för personer som byter parti eller ideologisk hemvist. Inte för att moralisera. Det är inte fel att byta parti eller åsikt. Däremot finns det skäl att försöka förstå bevekelsegrunderna bakom sidbytarnas beslut. Intellektuella har i alla tider då och då omvärderat sina tidigare ideologiska käpphästar och omfamnat nya trossatser, ofta med samma självsäkerhet som tidigare.

I veckan skrev Mattias Svensson på Svenska Dagbladets ledarsida en lång nekrolog över P. J. O’Rourke och nämnde i förbifarten att denne amerikanske högerskribent och författare i sin ungdom flörtade med marxismen, maoismen och hippiekulturen (i sig en rätt svårsmält kombination).

O’Rourke var kanske inte någon intellektuell, mer av en nyliberal ”gonzojournalist; det vill säga mer subjektiv och självcentrerad än intellektuell och balanserad. Några av hans böcker och artiklar vittnar därom, som How to Drive Fast on Drugs While Getting Your Wing-Wang Squeezed and Not Spill Your Drink och Parliament of Whores. A Lone Humorist Attempts to Explain the Entire U.S. Government.

Hans skriverier var ett förebud om det tonläge som nu är mainstream i den amerikanska högern. Men även mer sansade akademiker i den ”nya högern” (som nu är rätt gammal) var trotskister eller maoister i unga år. Ett exempel bland många är Robert Nozick, en av de mest betydelsefulla nyliberala politiska filosoferna.

Revisionismen är ingen dålig -ism i sig

Här hemma i Sverige har vänsterskribenten David Brolin i boken Omprövningar nagelfarit några svenska vänsterintellektuella som avsvor sig kommunismen. Något Brolin verkade synnerligen upprörd över. Själv tycker jag det var bra att de övergav marxismen-leninismen och bejakade demokratin. Det är kort sagt en bra idé att ompröva och överge omöjliga politiska positioner; revisionismen är ingen dålig -ism i sig.

Det är kanske inte så många som minns att Per Gahrton en gång var folkpartist. Han har ju varit Miljöpartiets gråa eminens så länge någon nu levande grön politiker kan minnas, partiet bildades mer eller mindre hemma i hans kök 1981.
Men så sent som 1979 hade Gahrton ännu en gång valts in i riksdagen för Folkpartiet. Där representerade han det radikala Lund och var en röstmagnet för det liberala partiet.

Han hade redan som ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund profilerat sig som en agitatorisk vänsterliberal, många mer borgerligt sinnade folkpartister tyckte nog att han lät som en socialist. Gahrton lämnade sin riksdagsplats strax efter valet 1979, men blev inte politisk vilde utan överlämnade sin riksdagsplats och sina röster till Folkpartiet.
Och blev istället språkrör för det nya gröna partiet. Hans språkrörskollega Ragnhild Pohanka lämnade emellertid senare partiet och gick till Vänsterpartiet.

Folkpartiet värvade senare Marit Paulsen. Hon var länge socialdemokrat men fick aldrig någon framskjuten plats där. Istället blev hon en profilerad och synlig liberal ledamot i Europaparlamentet under många år, och med henne gjorde partiet bra ifrån sig i Europavalen.
Hon var en folklig liberal, inte alldeles vanligt förekommande företeelse. Till skillnad från Lotta Gröning minns jag inte att hon visade något större missnöje mot sitt gamla socialdemokratiska parti.

Mauricio Rojas är en annan av Liberalernas kandidater i höstens riksdagsval. Enligt egna uppgifter var han under ungdomsåren i hemlandet Chile medlem i ”Movimiento de Izquierda Revolucionaria” (MIR), som tog till vapen mot Pinochetdiktaturen. När jag långt senare stötte på honom i Lund doktorerade han på en Marxkritisk avhandling och hade gått med i Miljöpartiet och tyckte att Socialdemokraterna borde ta till sig anarkisten Bakunins politiska idéer. Det var väl inte det bästa råd Socialdemokraterna fått.

Senare var Rojas knuten till Timbro och stod ett tag Moderaterna nära, men blev under Lars Leijonborg riksdagsledamot för Folkpartiet. Han har nu återvänt till Sverige efter en sejour i Chile där han faktiskt blev kulturminister i en högerregering.
Ministertiden blev dock inte lång, eftersom han uttalade sig nedlåtande om ett museum som belyste diktaturens förbrytelser, en diktatur han en gång med vapen i hand bekämpade. Vissa sidbytare förstår jag mig inte riktigt på.

Carl Tham är väl en de mest prominenta folkpartisterna som blivit socialdemokrat. Men det var för mer än 35 år sedan. Under sin tid i Folkpartiet var han såväl partisekreterare som minister. Han brukar säga att det är Folkpartiet som förändrats och att han själv bara står fast vid partiets ståndpunkter från 1960-talet. Det var då Folkpartiet drev på från vänster när det kom till internationalism, jämställdhet och demokrati i arbetslivet. Nu har han väl hamnat på vänsterkanten i Socialdemokraterna, och det kanske säger en del om vad som hänt i svensk politik sedan dess.

En av Folkpartiets mest framgångsrika partiledare, Bengt Westerberg, har nu förklarat att han inte kommer att rösta på sitt parti, efter att Nyamko Sabuni bjudit upp Sverigedemokraterna till dans. På ett offentligt möte i ABF-huset efter förra valet berättade Westerberg att han blivit vänsterpartist i ett av kvällstidningarnas partitest.

Även Alexander Bard lämnade för ett bra tag sedan Folkpartiet eftersom han tyckte att partiet redan då inte tillräckligt tog avstånd från Sverigedemokraterna. Han bildade därefter Liberaldemokraterna, som aldrig gjorde något större väsen av sig, och gick därefter över till Centerpartiet. I år kandiderar Bard till riksdagen. För Medborgerlig Samling. Så kan det också gå.

Sverigedemokraterna har attraherat många lokala före detta moderatpolitiker och en del tidigare socialdemokrater. Charlie Weimers är väl den värvning som sticker ut och som har mest erfarenhet från arbete på hög nivå i ett annat parti. Han började sin bana i Moderata ungdomsförbundet. Men blev sedan kristdemokrat. Han var ett tag också ordförande i ungdomsförbundet och har arbetat för Göran Hägglund och Lars Adaktusson. Häromåret blev han sverigedemokrat och sitter nu själv i Europaparlamentet.

Dick Erixon var en gång i tiden en av de första riktiga nyliberalerna i Centerpartiet. Detta var långt innan Stureplanscentern ens var påtänkt. Han uppbar ett tag en anställning på Timbro. Numera är han chefredaktör för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden. Jag frågade honom en gång, innan vi gick in i en radiostudio för någon debatt, varför han hamnade där han hamnat. Det var något med invandringen som hans tidigare liberala vänner inte hade fått upp ögonen för.

Samma sak var det nog med Sten Andersson i Malmö, han började som fackligt aktiv socialdemokrat, men gick över till Moderaterna. Han var något så ovanligt som en moderat arbetare i riksdagen. Andersson var en tidig invandringskritiker och satt senare i Malmös kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Splittringen av det socialdemokratiska partiet 1917 skapade en ideologisk och organisatorisk klyfta, som består än i dag. På vänsterkanten resulterade splittringen i ytterligare partibildningar i en lång kedja ända fram till slutet av 30-talet då det svenska partisystemet satte sig. Detta mönster upprepades med vänstervågens 60- och 70-tal under den så kallade tokvänsterns och bokstavsvänsterns gyllene era.

Nils Flyg är ett i sammanhanget udda exempel. Hans resa började i Socialdemokraterna, gick vidare till det Socialdemokratiska vänsterpartiet som blev Sveriges kommunistiska parti. Sedan landade han i Socialistiska partiet, som också splittrades. Den återstående spillran landade i rena rama nazismen och total lojalitet med Berlin. Några avmedlemmarna i Nils Flygs parti stred på Hitlers sida under andra världskriget. Så kan det också gå.

Under efterkrigstiden blev många SKP:are socialdemokrater i protest mot partiets stalinism och beroende och försvar av Sovjetunionen. Men från 60-talet och framåt tappade Socialdemokraterna en hel del yngre radikaler som gick till VPK eller vandrade ännu längre vänsterut.
CH Hermansson gav VPK en modernare profil även om han inte helt lyckades frigöra partiet från kommunismens tunga historiska ok. Hermansson var i sin ungdom för övrigt med i SSU.

Under den här epoken gick personer som Bo Hammar och Jörn Svensson från Socialdemokraterna till VPK. Båda blev framträdande företrädare för sitt nya parti.
Lars Ohly däremot var medlem i Folkpartiets ungdomsförbund, vilket inte verkar ha satt några djupare spår.

En del hamnar fel i början och hittar rätt parti senare. Andra hittar aldrig hem.

När kommunismen började krackelera lämnade flera av VPK:s riksdagsledamöter och blev socialdemokrater. Exempelvis Ylva Johansson, sedermera socialdemokratisk minister och nu EU-kommissionär, och Annika Åhnberg, även hon ett tag minister.
Även Bo Hammar, som då var Ylva Johanssons man, återvände i den här vevan till Socialdemokraterna.

Under konflikten mellan partiledningen och ”förnyarna” i ”Vägval vänster” några år senare lämnade ytterligare några personer Vänsterpartiet, men nu var inte Socialdemokraterna något attraktivt alternativ. Lundapolitikern och riksdagsledamoten Karin Svensson Smith valde i stället att bli medlem i Miljöpartiet och fortsatte i riksdagen.

Under särskilt den senaste mandatperioden och Januariavtalet har ett antal socialdemokrater gått med Vänsterpartiet. Samtidigt drar Vänsterpartiet till sig många vänsterpersoner från den så kallade ”avgrundsvänstern”, för att använda CH Hermanssons klassiska uttryck. Det var väl ingen som kunde ana att det trotskistiska Socialistiska partiet i samlad tropp skulle gå med i Vänsterpartiet. En gång i tiden var de varandras bittraste fiender.

Det finns förstås också en och annan socialdemokrat som gått till höger under årens lopp. Under första världskriget var försvaret en laddad fråga i arbetarrörelsen. Vänstern kunde inte acceptera en enda man eller krona till försvaret. Fred till varje pris. Men det fanns också några socialdemokratiska aktivister som ville se en ”modig uppslutning på Tysklands sida”.
Hjalmar Branting förespråkade dock neutralitet och uteslöt de socialdemokrater som hade medverkat i aktivistboken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning.

En av centralgestalterna, Otto Järte, bytte till Högerpartiet, kom in i riksdagen och blev gruppledare för högern i andra kammaren och betraktades rentav som en kronprins till partiledaren Arvid Lindman. Men det skar sig för Otto Järte även i högern, och han landade sedan som chefredaktör på Svenska Dagbladet.
En annan av de uteslutna, Yngve Larsson, blev istället medlem i Folkpartiet, och var under 22 år borgarråd i Stockholm och sedan riksdagsledamot.

Gudrun Schyman började sin politiska bana i maoistiska Marxist-leninistiska kampförbundet MLK, som härstammade från VPK:s ungdomsförbund. Senare förlängdes namnet till ”Marxist-leninistiska kampförbundet för Sveriges kommunistiska parti (marxist-leninisterna)”. Schyman har sagt sig inte ha varit medveten om att MLK var en kommunistisk organisation.

Sedan gick hon in i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Som strök K-et (kommunismen) ur partinamnet och Schyman blev den hittills mest framgångsrika vänsterledaren i modern tid. Men det skar sig med partiet.

Schyman blev politisk vilde i riksdagen och bildade Feministiskt initiativ (Fi) som nästan kom i riksdagen 2014. Nu sitter hon i styrelsen för Klimatalliansen, som förväntas ställa upp i valet i höst, och därför hotas Schyman av uteslutning ur Fi, som hon en gång bildade. Så kan det också gå.

Klimatalliansen blir Gudrun Schymans fjärde parti. Och miljöpartisterna Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets som var missnöjda med partiets linje startade inför förra valet partiet Vändpunkt. Det gick inte så bra. Schlyter är numera kampanjledare för Greenpeace, Mutt och Lillemets har gått med i Vänsterpartiet.

Vad är då sensmoralen? Om det finns någon. Det är i sig inte konstigt att människor ändrar sig och omprövar sina tidigare ideologiska positioner. Människan är en föränderlig varelse, i varje fall vissa av oss.
En del hamnar fel i början och hittar rätt parti senare. Andra hittar aldrig hem. En del är uppe i det blå i början och andra blir lite galna i sitt senare politiska liv. Andra är lite crazy hela vägen.

Också partier kan förändras och stöta ifrån sig medlemmar som inte längre känner igen sig. Flera partier har rört sig snabbt i den ena eller andra riktningen under de senaste åren och bytt väljare med varandra, och en hel del har hittat nya politiska hem, inte minst efter 2015 och den vändning politiken och debatten tagit sedan dess.

En slutsats är att partibyten och partisplittringar är mer vanliga när det är stökigt i vår omvärld eller när förutsättningarna för politiken förändras. Där är vi nu. Det är mer rörigt och rörligt i de politiska partierna än på mycket länge.
Första delen av 1900-talet var turbulent, mot bakgrund av revolutionerna och demokratins genombrott, de ekonomiska kriserna och två världskrig. Sedan var den svenska politiken mer stabil. Under de sextio åren mellan 30-och 90-tal kunde de som politiska vildarna i riksdagen räknas på den egna handens fingrar. Sedan dess har antalet vildar, alltså riksdagsledamöter som bytt eller övergett sitt parti, ökat.

En tämligen rimlig hypotes är därför att stöket och böket inte är över på ett bra tag än. Därför en stilla blygsam uppmaning: Partibytare i alla länder förenen eder!

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion