Partierna är för ängsliga

ledare Det blir allt viktigare för partierna att gå i takt. Diskussioner ska föras bakom stängda dörrar, i offentligheten gäller en enda linje. Men denna ängslighet är inte bra för demokratin.

I en riksdagsdebatt 1919 drabbade två profilerade namn samman i en debatt i riksdagen. Debattörerna hette Arthur Engberg och Harald Hallén. Frågan gällde statskyrkan.
Engberg ville att den skulle avskaffas omedelbart. Hallén ville bevara den och reformera den inifrån.
Två helt olika uppfattningar. Inget ovanligt. Det märkliga sett med dagens ögon var att både Hallén och Engberg var socialdemokrater. Och ju mer man studerar historiska politiska debatter desto mer inser man att den sortens öppna interna konflikt inte var något undantag. De olika partiernas företrädare dolde inte att det fanns en mångfald av åsikter och temperament även inom respektive parti.
I dag är det på ett annat sätt. Det visar om inte annat Vänsterpartiets uteslutning av den profilerade riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.
Utan att gå in i detalj på alla turer kring hennes konflikt med partiledningen i V är det uppenbart att det i grunden finns en konflikt kring vilket förhållningssätt partiet ska ha till hedersvåld.

Under de senaste 20-30 åren har det hänt något i det offentliga samtalet, och därmed i partiernas sätt att hantera intern opposition.

Historiskt har det ofta funnits profilerade riksdagsledamöter eller andra politiker som opponerat mot sitt partis linje. Som tagit debatten och visat att även de som inte helt delar partimajoritetens uppfattning ryms.
Socialdemokraterna hade Harald Hallén 1919. Därefter hade det funnits en Hans-Göran Franck eller en Maj-Britt Theorin eller en Göran Johansson (som inte satt i riksdagen, men väl i partiledningen). Men under de senaste 20-30 åren har det hänt något i det offentliga samtalet, och därmed i partiernas sätt att hantera intern opposition.
Medielogiken gör att nyhetsförmedlingen oftast handlar om konflikter. Rapporten om samförstånd blir sällan klickmonster. Men medielogiken ger också företräde för det oväntade framför det väntade. Det leder till att konflikter inom ett parti får betydligt större utrymme än konflikter mellan partier. Alla förväntar sig trots allt att Stefan Löfven och Ulf Kristersson ska ha olika uppfattning. Och den fascinationen inför interna bråk gäller i lika hög grad sociala medier som ”gammelmedia”.

Medielogiken gör partierna ängsliga. Det blir viktigare att gå i takt. Diskussioner ska föras bakom stängda dörrar, i offentligheten är det en linje som gäller. Det går att förstå det förhållningssättet. Priset för en intern konflikt blir ju att allt fokus flyttas dit och det leder till att självt helt tappat kontrollen över dagordningen. Istället för en debatt om hedersvåld blir det en debatt om Vänsterpartiets problem med att hantera hedersvåld.
Men är denna ängslighet bra för demokratin? Jag tror inte det.
Många klarar inte, vill inte, alltid hålla sig till partidisciplinen. Det kan också vara en fråga om att rymma olika politiska traditioner. Det svenska proportionella valsystemet och den ”particentrerade” partikulturen har klara fördelar. Men det är nog en viktig överlevnadsfråga för politiken att partierna också kan rymma människor som inte redan från späd ålder lärts upp i just det systemet.