Partierna behöver sina “dissidenter”

Ledare Det är svårare att vara en “bred kyrka” i dag, för alla partier. Men den politiska debatten blir torftig utan intern debatt och starka profiler som står vid sidan av huvudfåran.

I veckan lämnade Thomas Hammarberg sin plats i riksdagen efter väl förrättat värv. Han fyllde nyligen aktningsvärda 80 år, och har ett långt offentligt liv i internationalismens och de mänskliga rättigheternas tjänst. Men att Thomas Hammarberg slutar i politiken är ändå laddat med en intressant och komplicerad symbolik.

För vi talar här om en ovanlig typ av politiker, en skör art av homo politicus. Thomas Hammarberg tillbringade inte ungdomsåren på Bommersvik, men anslöt sig till Socialdemokraterna i sympati med Olof Palmes internationella engagemang, genuina intresse och breda kunskaper. I sin ungdom var Hammarberg ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). Han har bland mycket annat varit Amnestys ordförande och generalsekreterare för Rädda Barnen. Thomas Hammarberg har särskilt och uthålligt varit engagerad för förtryckta minoriteter som romerna och kurderna. Han har varit Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och generalsekreterare för Palmecentret. Och under senare år alltså riksdagsledamot.

Socialdemokraterna (och för delen även andra partier) gör klokt i att värna sina ”dissidenter” och interna kritiker eller om man så vill moraliska och ideologiska revisorer.

Men frågan är om de klarar av att härbärgera sina ”kärleksfulla kritiker” framöver.

Lockelsen att tala med en röst är stark är särskilt när det lackar mot val.

Under senare har Socialdemokraterna också tappat en del medlemmar som är kritiska till den vändning som politiken tog efter flyktingströmmen 2015 då Sverige gick från en liberal till en restriktiv syn på invandringen. Nya tidigare lågt rankade frågor har nu hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Som den organiserade brottsligheten och allt som har med brott och straff att göra, och förstås invandring och integration. Vilket förstås kräver tydliga och genomarbetade politiska svar.

Det är svårare att svälja symboliska retoriska utspel om hårdare tag mot det ena och andra, särskilt som de politiska partierna nu tävlar och försöker övertrumfar varandra i tuffhet. Hela tiden. En del socialdemokrater verkar också ha lockats av den ”danska vägen”, med allt vad den innebär.

Det skulle i Sverige vara ett slags självmord utfört av ett politiskt parti.

Samtidigt är politiken så konstruerad att det finns en spänning eller konflikt mellan mjuka och hårda tag, mellan hjärta och hjärna. Utan det ena eller det andra är det lätt att gå vilse – antingen i naivitet eller i cynism.

Här talar vi inte om ett exklusivt socialdemokratiskt dilemma. Liberalerna har förlorat många av sina socialliberaler och internationalister. Ebba Busch har utmanat frikyrkovärldens engagemang för flyktingar. Nyliberala Centern har distanserat sig från sina gamla rättviseideal. Och Moderaterna har under Ulf Kristersson förlorat en hel del liberaler. I dagens polariserade miljö är det inte så lätt vara ett ”catch all”-parti, alltså ett brett parti med tolerans för olika grupper och perspektiv. Partiernas medlemstal har krympt under lång tid. Små partier är mer intoleranta mot oliktänkande. Spinndoktorernas ”talepunkter” har utvecklats till en tvångströja som är svår att uthärda. Lojalitet befrämjas, med allt vad det innebär i form av krav på rättning i ledet.

Och medierna kräver på sin kant tydliga och entydiga svar.

Tidigare hade Socialdemokraterna starka företrädare utanför de ekonomiska och välfärdspolitiska domänerna, i sig centrala och avgörande för ekonomin, välfärden och medborgarna. Men det finns också andra dimensioner. Maj Britt Theorin, Pierre Schori och Bengt Göransson är exempel på viktiga politiker som befann sig lite vid sidan av politikens huvudfåra. Vilka är deras motsvarigheter i dag? Socialdemokraterna har sedan länge kritiker som ligger på för en vänstersväng i den ekonomiska politiken. Men vilka är dagens internationalister nu när Thomas Hammarberg lämnar riksdagen? Kulturpolitiken och folkbildningen har inte varit ett prioriterat område för Socialdemokraterna. Partiet hade också starka miljöpolitiker som Birgitta Dahl och Anna Lindh, många var länge engagerade på djupet i dessa frågor. I dag sitter partiets starkaste miljöpolitiker i Europaparlamentet. Vem är talesperson i biståndsfrågor? Det är sådana saker man kan undra över.

Det vore fel att bara skylla på den rödgröna regeringen. Men det är värt att notera att Miljöpartiet tilldelades just dessa politikområden och att de kanske just därför blivit nästan miljöpartistiska hjärtefrågor, möjligen även i Socialdemokraternas ögon. Tidigare särskiljande frågor inom partierna har nu blivit en klyfta mellan olika partier. Därigenom har de också blivit mer konfliktfyllda och fått sin egen dynamik. Relationerna mellan de två rödgröna partierna är mer ansträngd i dag än när koalitionsregeringen tillkom 2014. Miljöpartiet har på sätt och vis fastnat i traumat kring politikomläggningen av invandringspolitiken 2015. Medan Socialdemokraterna har gått vidare delvis i en riktning som skavt också för många i det egna partiet.

Saken kompliceras förstås också av vår tids kulturkrig, som innebär att ordvalet på gott och ont har blivit avgörande och politiserat. Under senare år har kritik mot religion (läs: islam) blivit allt vanligare och från att ha betraktats som en tillgång framställs invandrare i vårt land allt oftare som ett problem. Det är och har varit chockartat att bevittna och åhöra. Sverigedemokraternas vision om ett homogent land vetter onekligen mot en ”illiberal” demokrati. Ett problem har varit att många reagerat med ett slags ryggmärgsreflex, genom att vara för det fienden är emot. Enligt den logiken har de som lyft frågan om ”hedersvåld” kallats rasister. Den nya högern är nationalistisk och vill ta patent på nationen. Många distanserar sig genom att lägga alla kort i andra vågskålen för att rida spärr mot ”nationalismen”.

I den konkreta politiken är det emellertid inte ett val mellan ont och gott, utan en avvägning och dialektik mellan den demokratiska nationalstaten och det globala och de internationella rättssystem och samarbeten, särskilt EU-medlemskapet, som Sverige är en del av. Det vill säga den demokratiska konstitution vi lever i och med efter 1945 och 1989.

Kan politiken synliggöra och hantera de här spänningarna och tydliggöra dem för väljarna? Men tanke på Brexit och det polariserade politiska landskapet finns det faktiskt skäl att vara orolig på den punkten. Ett tungt ansvar vilar här på de politiska partierna.

Lockelsen att tala med en röst är stark är särskilt när det lackar mot val. Det är förståeligt och ligger i valrörelsernas natur. Men om rättning i ledet och krav på lojalitet tar över så utarmas de politiska partiernas inre liv. Motsättningar och intressekonflikter och all den komplexitet som följer därav, måste kunna komma till uttryck och kanaliseras i partiernas egen offentlighet. Det vill säga allt det som demokratin har att hantera.

Det gäller kort sagt att hålla hjärnan kall och hjärtat varmt. Politiken behöver sina självtänkare och internationalister. Realism och pragmatism i all ära. Om inte humanismen ska stryka på foten behöver Socialdemokraterna sådana som Thomas Hammarberg.