Det verkar finnas ett samlat militärpolitiskt komplex som de senaste veckorna har drivit en energisk kampanj för mer pengar till försvaret. Det går inte en dag utan nyhetsinslag eller utspel. Men försvarsdebatten kan även förstås som att djupare samhällsförändringar äntligen har börjat bli uppenbara.
ÖB:s slutsats om det svenska försvaret fick en liten krets experter och politiker att slå larm, om något de rimligen känt till sedan många år. Nu hörs därför bastanta rop om militärer till Gotland – men vad alla soldater egentligen ska göra där förblir dunkelt.
Ingen tror ju på allvar att en stor främmande armé kommer rulla in över Östersjön och belägra Visby. Krig ser inte längre ut så. Traditionella krig mellan oberoende nationer – med tanks, infanterister och tunga bombplan – har blivit så sällsynta att de nästan har upphört.
De fortfarande allvarliga hoten kommer från bomber i tunnelbanor och papperskorgar, digitala störningsattacker och fjärrstyrda drönare som på några minuter avrättar hela den svenska makteliten.
Ett mindre diskuterat fenomen är hur Europas samhällsliv sedan flera decennier successivt har avmilitariserats. Det är som om arméernas själva fundament långsamt gett vika.
Det svenska försvaret har enormt svårt att anställa folk. I stora reklamkampanjer har de försökt nå den ena ungdomskulturen efter den andra: teknikgenier på KTH, äventyrare som drömmer om vild natur och hög fart, humanister med patos för mänskliga rättigheter. Och nu senast, som bevis på desperationen, har de försökt locka poeter som älskar bokhyllor. Men sanningen går inte att fly: ingen vill längre bli soldat.
För några år sedan skrev den amerikanska historikern James Sheehan en bok om europeisk militarism med den avslöjande titeln Where Have All the Soldiers Gone? Han visade hur militarismen vid förra sekelskiftet började prägla minsta skrymsle i Europas samhällen, även människors kroppar, drifter och fantasier. Men hur den redan från 1950-talet började klinga av och ersättas av helt nya värderingar: tillväxt, välfärd, trygghet, samarbete.
Européer betalar numera gärna skatt för skolor och sjukvård, men inte för nya pansarbåtar. Inga löntagare har längre disciplinerats i lumpen och samhällseliten har inte bondat som reservofficerare eller på ryskspråkiga tolkskolor. Den en gång så stolta officerskåren verkar nu se sig som utbrända statstjänstemän med låg status och reglerad arbetstid.
Europa har helt enkelt förvandlats från den mest militariserade kontinenten till den mest fredsbejakande. Sheehans slutsats är att EU avskaffat patriotismen som samhällsidé. Det är en enorm förändring – och befrielse. Där finner man nog den egentliga orsaken till Sveriges senaste ”försvarskris”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
