En vänster som vägrar se rasismens roll i klassamhället är inte rustad att möta en framväxande fascism. Det skriver Paula Mulinari.
Detta är inte en text om varför Sverigedemokraterna växter. Jag är överens med många som har skrivit att den nyliberala högerpolitiken underblåser rasismen. Detta är inte heller en text som är moraliskt indignerad över SD-väljarna. Jag anser att det är dåligt med sådana moraliska avståndstaganden som förnekar rasismen i samhället och i stället förlägger den hos en ”problematisk grupp”.
Den självgoda liberalismen som alltid befinner sig på den rätta sidan av den moraliska politiken, samtidigt som den legitimerar och inte bekämpar ekonomiska ojämlikheter, är inte en moralisk kompass att gå efter. Detta är inte heller en text om huruvida vi skall benämna SD-väljare rasister eller inte.
I stället är det en text om det som få talar om: invandrarna, de rasifierade, svartskallarna som arbetar, som har otrygga anställningar, som har två jobb, är sjuka och utförsäkrade. Alla de som förlorar på högerpolitik och som under fyra år levt, och nu i ännu större utsträckning, lever i ett land där rasism är normaliserad ”värdering” och inte minst en allt mer legitim praktik.
Det är en text om alla de rasifierade – arbetsklass eller inte, – som nu tvingas se sina blotta existens ifrågasatt; ibland med våld, skrik och öppet hat. Alltid genom strukturell diskriminering i arbetslivet, på bostadsmarknaden, i mötet med polis, socialtjänst och skola.
Jag frågar mig hur det kan komma sig att jag läser text efter text som analyserar valet från vänster men som inte ens nämner den rasifierade arbetsklassen (finns så klart undantag: Lundberg i Aftonbladet, Judith Kiros i Bang).
Hur kan det finnas så lite empati för och identifikation med alla de som vaknade upp den 15 september och gick till sina arbetsplatser, skolor, och gator där de tvingas förhålla sig till att 13 procent av de som röstar i grunden anser att de är och utgör hotet mot landets framtid. Hur kan det finnas en så liten vilja att förstå denna verklighet samtidigt som vi översköljs av analyser om och identifikation med SD:s väljare som utan några egentliga bevis framställs som högerpolitikens stora förlorare.
Mycket tyder i dag på att SD växer starkt och möjligtvis allra mest i områden där det inte bor många av högerpolitikens verkliga förlorare men som allt tydligare står upp för en värdekonservativ rasism. Människor som är relativt välmående och som är höger. Mycket tyder också på att de rasifierade arbetarna i hög grad gått och röstat vänster trots att de är otrygga, oförsäkrade, sjukskriva, och utsatta för strukturell diskriminering. På något sätt verkar vänsterskribenter anta att detta är en självklarhet som inte behöver förstås – och man blundar för att arbetsklassens i landet inte endast är vit.
Kanske är det i stället den rasifierade arbetsklassens röster som behöver höras, lyssnas på i detta läge. Kanske är det erfarenheterna av detta rasistiska klassamhälle som skall utgöra kärnan i vänsterns kamp. Kanske är det till och med så att om vänstern lyssnat hade vi sluppit höra chockade liberaler oja sig, för dessa röster hade kunnat berätta hur rasismen blivit normaliserad under dessa fyra åren, och hur vi på våra arbetsplatser tvingats rättfärdiga vårt värde i samhällsekonomiska termer.
LO har identifierat rasismen som ett centralt problem, och i betydligt högre grad än både TCO och SACO talat och bekämpat rasismen. Kanske är det en av orsakerna till att andelen SD-röster inte ökar, eller åtminstone ökar mindre, bland LO-medlemmar.
LO har sett att rasismen är en central del av klassamhället: det är rasifierade arbetare som har de mest otrygga anställningar, löper störst riska att vara arbetslösa, inte få bostad, och så vidare. Till skillnad från Åsa Linderborg som anser att det är rationellt för en transportarbetare att inte vilja ha arbetare från Polen här i Sverige så har LO valt en annan konfliktlinje, en som inte ställer arbetare mot arbetare, en som inte låter den rasistiska rationaliteten forma politiken utan sätter konfliktlinjen mellan arbete och kapital, mellan vänster och höger, i förgrunden.
Det finns en vägran att se, känna och erkänna rasismen och de rasifierades roll i klassamhället. Detta kommer till uttryck genom en ovilja att erkänna att det finns en rasism som inte är ett missriktat eller falskt klassmedvetande utan som just är RASISM. Faktum är att det finns en stark historisk tradition av strukturell och institutionell rasism i Sverige. Den formade såväl folkhemmet och välfärdsstaten. Det är inte ett falskt medvetande utan en strukturell ojämlikhet som formar landet.
Min politiska depression kom inte under valnatten. Depressionen kom när jag insåg att SD:s framgångar återigen innebar att det politiska samtalet alltmer styrs av dem. När journalister frågar ”men vad kostar invandringen” eller ”får man inte lov att tala om invandrare och integration”. Men dagordningen skapas också av vänsterskribenter som inte synliggör den rasifierade arbetsklassens erfarenheter av att leva i Sverige, som nu väljer att rita sin politiska karta efter SD väljarna.
Det är strategiskt helt livsnödvändigt att byta fokus. Varför inte göra som många organisationer redan gjort, lyssna på den rasifierade arbetsklassen. Varför inte låta detta vara den verkligheten vi skapar våra politiska praktiker och visioner för? Jag tror säkert att vissa av SD:s väljare skulle tjäna på denna politik, kanske de till och med skulle ändra sig – vad vet jag? Men en sak vet jag – en vänster som vägrar se rasismens roll i klassamhället är inte rustad att möta en framväxande fascism.
Och slutligen så att ingen skall läsa detta fel. Vänstern i all dess bräcklighet och olika skepnader är det bästa vi har, det jag lägger mitt hopp och min tid på. Det som vågar säga socialism utan att bli generade, de som vägrar säga att konflikten mellan vänster och höger är förlegat, i tider där konflikten mellan arbete och kapital formar varje steg vi tar. Det är den vänster jag lägger mina förhoppningar till och som kan utmana den rasistiska kapitalismen vi lever i. Det är dags att se rasismen i vitögat.
Paula Mulinari,forskare vid Malmö Högskola
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
