Antirasismens utmaning är att hitta redskap som effektivt desarmerar rasismen på strukturell nivå – och inte administrerar en rasistisk logik. Det skriver professor Paulina de los Reyes i replik till Catrin Lundström.
Är det möjligt att motverka ett förtryck med samma verktyg som vidmakthåller det? Audre Lordes svar på denna fråga tar avstamp i att kunskap är inbäddad i maktrelationer och att repression grundar sig i att benämna, definiera och differentiera sitt objekt. Hennes ord är värda att lyfta fram i en tid då olika röster hävdar behovet av rasbaserad statistik i antirasismens namn.
Catrin Lundström argumenterar för nödvändigheten av att göra upp med den svenska ”färgblindheten” och för behovet av att upprätta statistik som belyser människors olika ”raspositioner”.
Inspirationen kommer från USA där det finns en lång tradition av kritiska vithetsstudier inom akademin och även möjlighet att välja ”rastillhörighet” i officiella register. En liknande modell i Sverige skulle ge möjlighet att påvisa sociala orättvisor mellan grupperna ”vita” och ”icke-vita”, menar Lundström och ser här en koppling mellan färgblindhet och ”segregation, arbetslöshet, och fattigdom bland grupper med ’utländsk bakgrund’”.
När vardagsrasismen ignoreras och förringas samtidigt som fascismen gror i den ekonomiska krisens skugga är det särskilt angeläget att väcka liv i den antirasistiska debatten. De argument som Lundström och andra forskare inom fältet kritiska vithetsstudier presenterar är dock problematiska, inte minst för att de appellerar till en sorts internaliserad förståelse om kroppar som utan vidare indelningsbara i ”vita” och ”icke-vita”.
Att räkna kroppar utifrån en rasistisk ordning säger inte mycket om de omständigheter som ger upphov till och upprätthåller denna ordning. Genom att göra rasklassificering till ett instrument för att bedriva antirasism legitimeras ett rasistiskt särskiljande samtidigt som människors hudfärg och utseende görs till avpolitiserade egenskaper i ett administrativt system. Kritiken av färgblindhet riskerar således att medverka till att rasifierande praktiker bevaras.
När färgblindhet framställs som ett centralt problem kan det också vara på sin plats att påminna om vilka som uppfunnit paletten och i vilket syfte.
Upplysningsfilosofernas indelning i olika människoraser var ett effektivt legitimerande instrument för kolonialismen. I dag är denna kategorisering synnerligen lönsam för den globala kapitalismen och mycket funktionell i iscensättningen av nyliberala reformer världen över.
Rasismens symbiotiska förhållande med kapitalismen och patriarkatet har inte bara naturaliserat vissa former av exploatering utan också bidragit till att splittra arbetarklassen och undergrävt möjligheterna att kollektivt hantera konflikterna mellan arbete och kapital.
Samtidigt som den globala arbetsdelningen organiseras kring rasbetingade identiteter och könsspecifika hierarkier lanseras konsumtionsvaror (smink, kläder, mat och läkemedel) som riktas till rasifierade målgrupper.
Rastänkandet innebär därför inte bara ökad exploatering och utsatthet för människor som placeras bortom vithetens privilegier utan också lönsamma avsättningsmarknader för en rasifierad varuproduktion.
Uppmaningen att människor ska definiera sig själva (och andra) i rastermer är mot denna bakgrund knappast ett radikalt förslag som på allvar kan utmana de maktrelationer som upprätthåller och upprätthålls av en rasistisk logik.
När forskare i Sverige ser USA som förebild och gör vithet respektive icke-vithet till centrala kategorier ignoreras de specifika historiska omständigheter som gett form åt såväl rasismens uttryck som motståndsstrategierna mot dessa uttryck i en svensk kontext.
Framväxten av en global rasism i efterdyningarna av det koloniala projektet har tagit sig många olika uttryck. Till skillnad från USA där rasismen till stor del har präglats av den atlantiska diasporan och slaveriet har situationen i Sverige och Norden kännetecknats av att rasismen uppträtt i väldigt olika former.
Den koloniala expansionen och formeringen av nordiska nationalstater åtföljdes av brutala assimileringskrav på minoriteter, men också av rasifierande praktiker som riktades mot den egna befolkningen. Då hade emellertid begrepp som ”asocialitet” och ”undermålighet” större betydelse än hudfärg.
Under 1900-talets andra hälft har den nationella identiteten och framhävandet av svenskhet byggts upp med en rasifierad andra som motbild och invandrade eller flyktingar har kommit att representera negationen av det som svenskar ”är”.
Rasismens närvaro är således påtaglig såväl i Sveriges historia som i dess nutid, men historien visar också att de raskategorier som skapats under olika perioder är instabila och beroende av ett ständigt förnyat särskiljande för att vara verksamma.
Att analysera rasism utan statistik om ”raser” är inte i första hand en metodologisk utmaning utan snarare en fråga om vilken världsuppfattning som reproduceras.
I Sverige har kritiska forskare utmanat essentialistiska uppfattningar om ras för att i stället vända blicken mot de mekanismer som möjliggör rasistiskt särskiljande.
Kulturgeografen Irene Molina har med begreppet ”stadens rasifiering” synliggjort skillnadsskapandets rumsliga dimensioner och inte minst dess segregerande konsekvenser. Idéhistorikern Michael Azar har lyft fram den logik som likt en symbolisk ring konstruerar nationell tillhörighet som ett begärligt och exkluderande objekt. Socialantropologen Shahram Khosravi har utifrån irreguljära migranters situation belyst de utsorteringsprocesser som upprätthåller medborgarskapets gränser.
Rasismen är i dessa analyser något som kontinuerligt görs och som håller hierarkier mellan människor vid liv. Rasismens verkningskraft knyts på så vis till de privilegier den upprätthåller och inte till den objektiva existensen av ”vita” eller ”icke-vita” kroppar.
När uppdelningen i ”vita” och ”icke-vita” görs till utgångspunkt för det antirasistiska arbetet får det också konsekvenser för hur arbetet ska bedrivas och av vem.
Vem är antirasismens politiska subjekt? Kan ett sådant subjekt formeras utanför denna dikotomi? Den postkoloniala filosofen Gayatri Spivak myntade begreppet ”strategisk essentialism” för att beteckna ett politiskt subjekt vars identitetsposition är tillfällig, kontingent och villkorad av ett emancipatoriskt politiskt mål.
I linje med detta kan det antirasistiska subjektet aldrig vara en fix identitet i en rasistisk logik. Antirasism är en politisk hållning som aktivt agerar mot den logikens avhumaniserande konsekvenser. Då krävs det att den håller ett kritiskt avstånd till de administrativa kategorier som strukturerar denna logik.
Den utmaning som antirasismen står inför är att hitta redskap som effektivt desarmerar rasismen på strukturell nivå och att formulera politiska visioner där kampen mot rasism också är en kamp för ett bättre samhälle för alla.
Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
