Valet 2022 Det är inte för sent för Johan Pehrson och Liberalerna att dra sig ur det förnedrande samarbetet med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. En ompositionering åt mitten är sannolikt Liberalernas enda möjlighet till räddning från utplåning som riksdagsparti. Det skriver Christian Hårleman, fristående debattör och före detta medlem i Liberalerna.
Det kan vara svårt att se två fiender samtidigt. Det högerextrema hotet mot demokratin har närapå osynliggjorts av Rysslands invasion av Ukraina även om det hastigt belystes under det franska presidentvalet för en månad sedan.
Det förändrade världsläget underlättar Jimmie Åkessons ansträngningar att måla över Sverigedemokraternas mörka förflutna i viktmaktrörelsen och nazismen. Till detta ändamål har han god hjälp av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som avfärdar ”brunsmetningen” av sin allianspart.
Det förändrade världsläget underlättar Jimmie Åkessons ansträngningar att måla över Sverigedemokraternas mörka förflutna i viktmaktrörelsen och nazismen.
Sverigedemokraterna är långt ifrån kvitt bekymret. De upprepade uteslutningarna av medlemmar som pratat bredvid mun om förakt för samer, romer, judar och muslimer visar att ränderna sitter i.
Den grävande journalisten David Baas demonstrerar i nyutkomna Segra eller dö att Sverigedemokraternas ledare är ”fascister i kostym”, för att citera Lars Linders uppskattande recension av boken i Dagens Nyheter den 17 maj.
I partiideologen Mattias Karlssons språkbruk hörs omisskännliga ekon från mellankrigstidens fascistiska och nazistiska retorik. Hör bara:
“Det finns bara två val, seger eller död. … Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” (inlägg på Facebook 2018).
Den brittiske historikern Roger Griffin definierar fascismen som ”… en typ av politisk ideologi, vars mystiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse” (The Nature of Fascism, 2006). Utifrån denna karaktäristik är såväl Vladimir Putin som Jimmie Åkesson att betrakta som fascister. Skillnaden mellan originalet och den mjukare moderna fascismen är för all del tydlig – det korporativistiska inslaget saknas i de framgångsrika extremhögerpartierna idag, som inte heller helt vill avskaffa demokratin eller glorifierar krig vilket Hitler och Mussolini gjorde. Men kärnan i de olika formerna av fascism är gemensam; likgiltigheten för mänskliga rättigheter, avskyn mot individualismen och det öppna samhället, de reaktionära värderingarna, rasismen och den chauvinistiska nationalismen.
Parallellen mellan mellankrigstiden då fascismen var en massrörelse och vår tid ska inte överdrivas men det finns betydande likheter; ökande social oro, växande nationalistiska strömningar och politisk instabilitet.
Lyckligtvis är de västerländska ekonomierna ännu starka. Vem vet hur länge? Pandemin har satt sina spår och kriget i Ukraina kommer att göra det.
Hur tror de blå oppositionsledarna att Sveriges nära allierade i EU och Nato kommer att reagera ifall Sverigedemokraterna kapar åt sig ministerposter efter en blåbrun seger i valet i september? Gratulationerna från Åkessons vänner i Ungern, Polen och Frankrike skulle, om detta inträffar, säkerligen noteras med ogillande.
Ledande företrädare för Sverigedemokraterna har flera gånger uttryckt sympati för Viktor Orbáns illiberala Ungern, som är något av ett mönsterland för högerextrema. Väljarsympatierna skulle genast vika om detta blev allmänt känt. Åkessons samarbetspartners tiger därför om saken.
Man får verkligen hoppas att Sverige inte ska få uppleva vad Orbáns modell innebär, inskränkningar i yttrandefriheten och politisk kontroll av media, domstolarna, utbildningsväsendet och kulturen, och ovanpå det statligt sanktionerad främlingsfientlighet.
Kunde regeringen i en handvändning byta kurs i säkerhetspolitiken kan Liberalerna göra det i regeringsfrågan. Det kunde ta partiet över fyraprocentsstrecket.
Det beror på hur starka Sverigedemokraterna kan bli. De är redan jämnstarka med Moderaterna. I ett längre tidsperspektiv än mandatperioden 2022–2026 är en framgång för Sverigedemokraterna den 11 september ett allvarligt hot mot demokratin i Sverige.
Det är inte för sent för Pehrson att dra sig ur det förnedrande samarbetet med Åkesson och i stället söka samarbete med Andersson, Lööf, Bolund och Stenevi. Kunde regeringen i en handvändning byta kurs i säkerhetspolitiken kan Liberalerna göra det i regeringsfrågan. Det kunde ta partiet över fyraprocentsstrecket och – förutsatt att Miljöpartiet inte åker ur riksdagen och att Vänsterpartiet sansar sig – förhindra att Sverigedemokraterna skaffar sig ett substantiellt inflytande över regeringspolitiken efter en blåbrun valseger.
En ompositionering åt mitten är sannolikt Liberalernas enda möjlighet till räddning från utplåning som riksdagsparti. Väljare som inte ser någon större skillnad på Liberalerna och Moderaterna röstar rimligtvis på det större partiet, samtidigt som de som förfäras av samarbetet med Sverigedemokraterna kommer att rösta på Centerpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet
För Liberalerna vore en brytning med Sverigedemokraterna även en möjlighet till rekonstruktion efter Nyamko Sabunis förödande partiledarskap. Partiet behöver återknyta till den sansade mittenpolitik som kännetecknade Folkpartiet under 1900-talet. Ju förr desto bättre.
Christian Hårleman, fristående debattör och före detta medlem i Liberalerna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
