söndagskrönika Att inte kunna läsa och uttrycka sig i skrift hindrar människor från att ha egenmakt och kunna förhålla sig kritiska till snedvriden information. Tove Leffler funderar på om läsningen är så mycket värd att man kan betala sina egna barn för att inte lägga ned böckerna.
Min dotter har precis läst sig läsa böcker. När vi läst klart för henne och hennes tre år yngre bror på kvällarna frågar hon numera:
– Får jag läsa lite själv?
Så tänder hon sin sänglampa och stakar sig igenom den lättlästa Märta på turridning av Erika Wiklund Wilson.
Jag minns när jag själv lärde mig läsa. Hur stort det var. Det låter som en klyscha, men det var en helt ny värld som öppnade sig för mig. Det var magiskt. En ofattbar lyx, en ynnest. Det gläder mig så att min dotter nu får ta del av denna skatt. Men hur länge kommer hon att vilja det?
I höstas publicerade Statens medieråd undersökningen Unga och medier 2019. Det som förvånade mig mest, eller snarare förskräckte mig, var hur de ungas läsvanor utvecklats. 2012 läste 20 procent av Sveriges 13-åringar en bok eller tidning varje dag. 2018, alltså sex år senare, hade den siffran halverats.
Vad som kanske är ännu mer skrämmande är en annan trend. För sex år sedan kunde man se en stadig nergång i läsande fram till ungefär 16 års ålder, men sen vände det. Då läste var fjärde 18-åring en bok eller tidning varje dag. I dag störtdyker läsandet vid 13 års ålder (när föräldrar slutar läsa högt för sina barn kan en misstänka) och sedan fortsätter det så. Bara var tionde 18-åring läser i en bok eller en tidning varje dag.
När PISA-undersökningen för några år sedan visade hur illa ställt det var med svenska elevers läsförståelse sattes det in åtgärder. Föräldrar började köpa och läsa böcker för sina barn (barnboksförsäljnigen ökade många år i rad) och småskolans satsade också på läsning. Vad man inte insåg är att man inte kan släppa taget där. I alla fall inte i dag, när så mycket olika medier pockar på vår uppmärksamhet.
Jag har vänner som undervisar på skrivarutbildningar dit folk kommer för att bli författare. När de får frågan vad de själva läser svarar de: inget.
Resultatet av denna minskade läsning har redan börjat synas på i andra delar av samhället. Min faster har undervisat på universitetet i många år och hon uppmärksammade mig i och för sig på detta redan för tio år sedan: studenterna kan inte skriva längre. Delvis beror detta på att du i dag inte behöver formulera några svar på frågor i text längre. Du kan bara klippa och klistra från nätet och binda ihop de olika delarna med en mening här och där. Men det beror naturligtvis också på att du aldrig kan lära dig att skriva riktigt bra om du inte ser hur det ska se ut när någon skriver riktigt bra. Det gör att universitetslärare i dag får lägga sitt fokus på att lära studenter att uttrycka sig i text i stället för att lära dem de ämnen de är där för att studera.
Jag har vänner som undervisar på skrivarutbildningar dit folk kommer för att bli författare. När de får frågan vad de själva läser svarar de: inget.
Men vad är problemet med detta då? Herregud, vi har ju ett klimat som skenar, Donald Trump, Brexit och Sebastián Piñera. Spelar roll om folk inte läser längre.
Fast riktigt så enkelt är det inte.
En människa som inte kan ta till sig längre eller lite mer komplexa texter, kommer inte heller kunna ta till sig lite mer komplexa resonemang. Hon kommer inte kunna uttrycka sin egen vilja eller åsikt, inte kunna förklara vad hon menar, vare sig i skrift eller med ord. Brister kommunikationen och förståelsen är det lätt att ta till förenklade sanningar eller helt enkelt knytnävarna om en blir frustrerad. Det är svårare att ifrågasätta det någon annan tutar i dig, svårare att förhålla sig kritisk till media och makthavare.
Vi lever redan i ett land där klyftorna mellan fattiga och rika ökar, men också mellan stad och land och mellan hög- och lågutbildade. I en värld som står inför stora utmaningar framöver behöver vi folk som kan tänka kritiskt, som kan smula sönder de enkla sanningarna, som kan ifrågasätta vad som är ”fake news”.
Just nu har min dotter precis släckt sin lampa. Hon har läst ut Märta på turridning och var nöjd över att vi lånade tre Märta-böcker på biblioteket senast. Hur länge kommer hon att glädjas åt detta? När kommer för mycket annat att pocka på? Vad ska jag göra då?
– Jag kommer att bli en sådan fascistmorsa som ger veckopeng baserat på hur många böcker mina barn läst, sa jag häromkvällen till min sambo.
– Jag fick pengar för att läsa när jag var liten, svarade han.
Jag känner ingen som läser så mycket som han gör.
Det avgör saken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
