Pengar som luktar

Ledare Det är inte identitetspolitik eller ”debatten” i väst som varit språngbräda för Putin eller Kina. Det naiviteten inför handel med statsägda företag.

Vad gjorde vi egentligen när Kina och Ryssland skaffade sig ett uppenbarligen farligt stort inflytande över västvärlden? Den höger som nu påstår att vi under tiden detta pågick ägnade oss åt könsneutrala toaletter, HBTQ-certifieringar och skydd för hotade arter ägnar sig i bästa fall åt historieförfalskning.

I sämsta fall sprider de Putins budskap om det dekadenta väst.

Sanningen är ju en annan. Frihandelsförespråkare och kapital i väst har misstagit handel med statliga företag för marknadsekonomi. De har inte sett att statligt kontrollerade företag har andra incitament än privata företag. Att statligt kontrollerade företag gör affärer på andra premisser. Exemplen på hur både politik, offentlig sektor och företag antingen lurats eller lockats av Kinas och Rysslands pengar är många.

Hur mycket pengar som strömmat in i den svenska påverkansbranschen får vi antagligen aldrig reda på 

Den svenska tankesmedjan Fri värld, med moderaten Gunnar Hökmark i spetsen, bortsåg i en rapport till frihandelns försvar för några år sedan helt ifrån problemen med icke-demokratiska staters inflytande över företag. I rapporten hyllade Johan Norberg Kinas tillväxt och hävdade att den berodde på gräsrotskapitalism och skaparkraft i upproriska kinesiska byar. Det var en analys som helt bortsåg från den kinesiska statens roll i tillväxten. Där väst tidigare kunde erbjuda utvecklingsländer ekonomisk tillväxt i utbyte mot demokratiska reformer kan Kina nu erbjuda samma sak, men med bibehållet auktoritärt styre.

Samme Gunnar Hökmark är också ”International Senior Advisor” på pr-byrån Kreab, en av flera svenska byråer som nu tvingats meddela att de avslutat sina ryska affärer. Hur mycket pengar som strömmat in i den svenska påverkansbranschen från ryska intressen får vi antagligen aldrig reda på, men tidningen Resumes och Dagens Nyheters genomgångar visade att Kreab var långtifrån ensamma. Förre försvarsministern Sten Tolgfors jobbar tillsammans sin finansministerkollega Anders Borg och en lång rad svenska tidigare topp-politiker för byrån Rud Pedersen, som pekats ut som representanter för den ryska gasledningen Nordstream 2. Alltså den gasledning som spelat en central roll för upprinnelsen till Rysslands invasion av Ukraina.

Byrån säger nu att de avslutade uppdraget innan sanktionerna infördes. Det var väl först då de ryska pengarna började lukta illa.

Efter snart tre veckors krig i Ukraina råder konsensus i väst om riskerna med att göra sig beroende av rysk energiinfrastruktur. Det är ett många gånger yrvaket uppvaknande, eftersom det inte var länge sedan affärer med ryska statliga företag sågs som helt naturliga. Finland har nu stoppat det kärnkraftsprojekt som, med den finske satirtecknaren Seppo Leinonens ord, skulle göra landet oberoende av rysk kärnkraft genom att bygga ett ryskt kärnkraftverk hemma i Finland.

Kärnkraftsprojekt involverar så gott som alltid statligt kontrollerade företag, men skillnaden mellan att köpa av franska Areva som i fallet med den nyss färdigställda reaktorn Olkiluoto 3 och ryska Rosatom är uppenbar.

Också svensk offentlig sektor har en läxa att göra, senast uppmärksammat genom upphandlingen av säkerhetsinfrastruktur till Arlanda. Tanken med en offentlig upphandling är att företag som drivs av vinstintresse ska tävla om att få leverera. När en auktoritär stat med helt andra intressen blandar sig i måste spelreglerna ändras. Frihandel är en viktig förutsättning för välstånd och utveckling, men vi kan inte behandla företag där auktoritära stater har inflytande på samma sätt som vanliga företag.