Pengarna som styr politikerna

I svenska valrörelser brukar många irritera sig på att det pratas mer om opinionssiffror än om sakfrågor. Om USA leder utvecklingen kan vi snart sluta prata opinionssiffror och börja prata pengar i stället.

Sakfrågorna tycks hamna allt mer i skymundan i den amerikanska valrapporteringen. Man kunde föreställa sig att spännande uttalanden som att Newt Gingrich vill kolonisera månen, eller att Rick Santorum varnar för islamiseringen av Sydamerika skulle väcka visst uppseende. Men just nu dominerar rapporteringen om kampanjbidrag. Financial Times toppar torsdagens tidning med hur republikanska bidrag, inte popularitetssiffror, knappar in på Obamas försprång. En illustration av att bidragen nu är den förmodligen viktigaste faktorn för vem som vinner valet.

Sedan högsta domstolens beslut 2010 att tillåta obegränsade anonyma bidrag från privatpersoner såväl som företag till så kallade Super-PAC:s så har kampanjbidragen fullkomligt exploderat. I valrörelsen 2008 spenderades 1,3 miljarder kronor på presidentvalskampanjande totalt. Det var en fördubbling jämfört med år 2004. I år har Super-PAC:s redan spenderat 280 miljoner kronor i primärvalet. Den totala summan kampanjpengar i år uppskattas landa på mellan 14 och 21 miljarder kronor, rapporterar Financial Times. (Det kan jämföras med hur mycket Sverige lade på studiestöd, 21,8 miljarder, eller landsbygdsstöd, 17,4 miljarder, under 2011.)

Pengarnas betydelse har vidare lett till att de som tagit sig till den amerikanska kongressen i dag har genomsnittliga förmögenheter motsvarande nio amerikanska genomsnittshushåll.

Skillnaderna mellan politiker och väljare växer. För Obama-kampanjen har Mitt Romneys förmögenhet blivit den främsta angreppspunkten. Romneys personliga förmögenhet är dubbelt så stor som de åtta föregående presidenternas sammanlagda förmögenheter och han framställs nu som en multimiljonär utan kontakt med verkligheten.

Detta sker samtidigt som nästan två tredjedelar av de amerikanska väljarna anser att staten borde begränsa bidragen. Förmodligen är även svenska väljare tämligen ense om att dolda bidrag till politiska partier inte är någon bra idé. Att hur mycket pengar du har på bankkontot ofta påverkar dina politiska ställningstaganden är inte heller någon främmande tanke. Pengar påverkar.

När Ekot 2003 sammanställde svenska riksdagsledamöters förmögenheter skilde de sig inte nämnvärt från medelsvenssons. År 2010 tjänade riksdagsledamöterna ungefär två och en halv gånger så mycket som medelsvensson men förmögenheterna tycks vara fortsatt måttliga i genomsnitt. Moderata riksdagsledamöter stack dock ut år 2003 genom att mer än var fjärde betalade förmögenhetsskatt. En skatt som avskaffades under ledning av samma parti år 2007. Samma parti som envist motsätter sig lagstiftning så att svenska partibidrag kan redovisas öppet och konsekvent.

Detta samtidigt som moderater involverade i insamlingsverksamhet arbetat för vårdföretag som Attendo och Carema som gör mångmiljonvinster på regeringens politik. Kristina Axén Ohlin som ledde Moderaternas insamlingsfond Rosenbadsfonden valåret 2006 gick till exempel nyligen direkt från rollen som stor beställare från Carema till att bli rådgivare där. Listan på moderater och vänner till moderater som köpt vårdcentraler, gymnasier och förskolor till kompispriser börjar bli pinsamt lång.

Under tiden frågar sig allt fler varför McDonalds drar hem storkovan på sänkta arbetsgivaravgifter för unga, samtidigt som regeringens senaste näringspolitiska åtgärd är sänkt restaurangmoms och statsministern låter sig fotograferas ätandes företagets hamburgare.

Förhoppningsvis kan den amerikanska valkampanjen uppmärksamma även oss svenskar på att pengarna i politiken måste upp på bordet.