Penningpolitiken behöver anpassas för att hantera en möjlig strukturkris. Lösningen är att hålla räntan låg och låta inflationen löpa på mer än vanligt. Det anser Fredrik Sandgren, docent i ekonomisk historia.
Stora delar av världsekonomin är inne i en, även med historiska mått mätt, djup och långdragen kris. Mycket tänkvärt har redan skrivits kring Riksbanken och penningpolitiken. En aspekt som saknas är att det finns mycket som talar för att vi är inne i en så kallad strukturkris. En period då effekten av centrala innovationer, i detta fall främst it-teknik, på BNP- och produktivitetstillväxt börjar avta.
Detta är i varje fall något som ekonom-historiken Lennart Schön hävdat i olika sammanhang. Dagens kris är alltså inte endast förorsakad av finansiella aktörers, politikers och hushållens usla riskbedömning och avslappnade attityd till skuldsättning. Det är också en kris där avkastningen av investeringar gjorda under en period på 20-30 år börjar avta. Vad som skulle behövas är investeringar i nya tillväxtdrivande teknologier och verksamheter. Varför inte ”green new deal” som ett svar på klimathotet?
Frågan är om stimulans av långsiktiga investeringar är en uppgift för Riksbankens penningpolitik? Riksbanken själv anser att penningpolitik endast under ”mer begränsade perioder” kan påverka ”realekonomiska variabler”.
Politikens roll för teknologisk omvandling handlar generellt mer om finanspolitik, investeringar i infrastruktur, forskning eller nya regler och lagar som kan stimulera omställning. Men eftersom Riksbanken har som mål att ”uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning” borde förutsättningarna för långsiktiga investeringar också ingå i de kalkyler Riksbankens gör när de sätter styrräntan. Så är det inte.
En anledning är att dagens penningpolitik växte fram som en kritik av den penningpolitik som fördes under 1970-talet. Det decennium då Sverige och västvärlden senast var inne i strukturkris. Den modern penningpolitiken har därmed aldrig stått inför utmaningen att hantera en strukturkris.
Då löstes problemet med en inbromsande ekonomi till en början med devalveringar och politiska räddningspaket. Den gamla tunga industrin lades ner eller moderniserades. Datoriseringen och sedermera utbyggnaden av nya kommunikationsnät tog fart och gav ny skjuts till ekonomin.
Avregleringen av västvärldens kapitalmarknader under 1980-talet satte än mer fart på hjulen, men en långsiktig konsekvens var en ökning av skuldsättning och finansiellt risktagande. Dagens strikta penningpolitik skulle alltså lösa allt det elände kontracyklisk politik skapat under efterkrigstiden. Men inte heller tydliga inflationsmål kan lösa alla problem.
Vad skulle då en penningpolitik för en strukturkris kunna innebära? Förmodligen inget revolutionerande. Inte minst eftersom penningpolitiken hela tiden måste kompletteras av andra politiska val. Men om utgångspunkten är att det är extra viktigt att stimulera investeringar i ny teknologi eller organisatoriska innovationer under en strukturkris är den självklara slutsatsen att hålla räntan rejält låg och låta inflationen löpa på lite mer än vanligt. Utmaningen blir förstås att bestämma sig för när ekonomin övergått i ett mer normalt läge. Men detta problem finns redan med dagens penningpolitik.
Den ekonomiska historien visar att politiskt nytänkande i många fall är gynnsamt för fortsatt ekonomisk omvandling och tillväxt, där både statliga ingripanden, som på 1930-talet, och avregleringar, som på 1980-talet, spelat en positiv roll.
Fredrik Sandgren, docent i ekonomisk historia
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
