När slutade vi minnas vad som hände när vi stängde gränserna för flyende judar?
Under de senaste dagarna har nya, tragiska rekord slagits i Medelhavet. Trots att 2015 aldrig skulle upprepas. Trots Lampedusa, trots Alan Kurdi.
När det här skrivs har ännu en överlastad flyktingbåt förlist. Den här gången skedde katastrofen i vattnen utanför Kreta. Mycket tyder på att båten var på väg från Egypten mot Italien.
Denna rutt, som är en av de längsta flyktingrutterna över Medelhavet och därför trafikeras av stora båtar med många hundra människor sammanpressade ombord, är mycket dödligare än den mycket kortare rutten mellan Turkiet och Grekland som EU:s deal med Erdogan har stängt.
I sommar fyller FN:s flyktingkonvention 65 år. Konventionen skrevs under i Genève den 28 juli 1951, i skuggan av andra världskriget och Förintelsen, när Europa precis återvänt från sin absoluta botten. Flyktingkonventionen har varit oumbärlig ända sedan dess, och otillräcklig.
Oumbärlig för att den kodifierar tre principer som är grunden i skyddet för människor på flykt. Människor som som flytt sitt land »i välgrundad fruktan för förföljelse« som det heter i konventionen ska inte straffas för att de korsat en gräns olagligt. Flyktingar ska ges grundläggande rättigheter: tak över huvudet, möjlighet att försörja sig, flyktingbarn ska få gå i skolan. En flykting ska inte skickas tillbaka om han eller hon riskerar förföljelse, tortyr eller omänsklig behandling, principen om non-refoulement.
Att överge flyktingkonventionen handlar om detta. Att kriminalisera människor som springer över gränsen för att undkomma krig och terror, att förvägra dem en möjlighet att skapa sig ett nytt liv i trygghet, och att med öppna ögon skicka dem tillbaka till tortyrkammaren.
60 miljoner människor befinner sig på flykt. De flesta av dem befinner sig fortfarande i det land där krig rasar, där förtrycket härjar. Men den tredjedel av dem som lyckats fly över en internationell gräns har i de flesta fall mötts av länder som gjort sitt bästa för att respektera principerna bakom flyktingkonventionen. De har släpat dem över gräsen, gett dem någon form av tak över huvudet, och har inte skickat dem tillbaka. Över 80 procent av flyktingarna har tagits om hand i utvecklingsländer. Hur kommer de länderna att reagera om världens rikaste länder, om EU, säger: de principerna gäller inte längre?
Det finns de som hävdar att rätten att söka asyl vid gränsen kan ersättas med ett kvotsystem. Det är en lockande tanke: tänk om människor slapp korsa havet, och kunde lämna in en ansökan på en ambassad i stället. Praktiska problem med ett sådant system skulle gå att lösa, och det finns många argument för att införa olika former av humanitära visum så att flyktingar kan resa lagligt in i EU för att söka asyl. Men ett system med stängda gränser och kvoter, det har världen prövat tidigare.
1938 samlades 32 länder i Evian-les-Bains i Frankrike för att lösa situationen med de hundratusental judar som ville fly från nazismens Tyskland. När de kunde välja mellan att blunda bakom stängda gränser, eller ta emot flyktingar, var det bara två länder erbjöd sig att öka kvoterna: Dominikanska republiken och Costa Rica. Vi minns vad som hände sen. Eller gör vi det?
Har vi sikten klar tillbaka mot det som är den europeiska botten, minns vi varför flyktingkonventionen en gång kom till?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
