När riksdagen efter en dramatisk omröstning våren 1959 antog ATP-reformen började människors rädsla för livet som pensionär klinga av. Många fortsatte ha ångest för själva slutet, men de behövde inte längre oroa sig för ett åldrande i fattigdom. På 2010-talet är rädslan för den egna pensionen tillbaka. Utvecklingen har inte gått framåt. Den har retirerat.
Den välmotiverade känslan av otrygghet symboliseras av det årliga kuvertet i orange färg. Vi betraktar den chockerande låga summan med stora ögon och tänker: Det kan inte vara sant. Sedan lägger vi snabbt undan beskedet och glömmer det av ren självbevarelsedrift.
Alla har förstått att det nya pensionssystemet är en svindel, men ändå är det tyst. Inga politiker vill ta i frågan. Inga gator svämmar över av arga löntagare som protesterar mot sänkta pensioner, som de gör i resten av Europa. När Håkan Juholt förra året vågade påpeka att något faktiskt behöver göras, vi måste åtminstone börja prata, möttes han av hånfulla kommentarer.
Svenska Dagbladets ekonomireporter, Joel Dahlberg, tillhör de få som med återkommande artiklar har försökt skaka liv i pensionsfrågan. Nu har han också skrivit en bok med den passande titeln: Pensionsbluffen – tryggheten som gick upp i rök. Under arbetet försökte han få kommentarer och synpunkter från tjänstemän på Pensionsmyndigheten och politiker i Riksdagen. Han fick två slags svar: inget alls eller innehållslösa fraser.
Tystnaden som omger pensionssystemet är inte bara gåtfull – den är osund.
Joel Dahlbergs torra genomgång är förödande. Hela systemet är underfinansierat. Pensionsmyndigheten förutspår kontinuerligt sjunkande pensionsnivåer de närmaste 40 åren. Premiepensionerna, som skulle rädda systemet, är ett fiasko. Tillväxten i myllret av fonder är så lågt att de nu drar ner den totala pensionen. Bara två procent av de unga som tillkommer bemödar sig att välja sparfond.
Man byggde ett system som i sig självt är stabilt som en järnbur. Men för medborgarna innebär det otrygghet och fullständig frånvaro av förutsägbarhet. Ingen svensk kan längre veta – eller ens gissa – hur stor deras pension blir.
Frågan är mycket enkel: Ska en person som arbetat hela livet kunna försörja sig på den allmänna pensionen? Det ansvariga statsrådet Ulf Kristersson (M) vägrar svara. Vad säger de rödgröna partiledarna? Joel Dahlbergs dom är hård. Riksdagen har abdikerat från en klassisk och grundläggande samhällsfråga. Ingen vill längre svara.
Det tog femton år från första utredningen om ATP till det färdiga beslutet. Pensionsfrågor är tröga. Det är hög tid att börja om. Vem vågar riva muren av tystnader?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
