”Jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig utvärdering av pensionssystemet”. Så sa den nye socialdemokratiska partiordföranden Håkan Juholt i lördags och det var befriande ord. Befriande därför att alla har kunnat se att det drygt tio år gamla pensionssystemet inte håller.
Förutsättningarna har ändrats sedan överenskommelsen gjordes, smulat sönder vad partierna sa då, till exempel att AP-fonderna skulle vara systemets ”buffertfonder”. Så många miljarder har hunnit rinna ut ur AP-fonderna under de återkommande börsfallen att den utmålade tryggheten har blivit en illusion.
Medborgarna förespeglades också att de genom att själva placera en del av pensionsavgiften i PPM-systemet skulle kunna öka värdet av dessa tillgångar, och ge en extra guldkant på pensionen. Men det har blivit tvärtom. Det är mest nitlotter i detta lotteri. Till detta har vi den högre arbetslösheten och allt mer av vilda västern på arbetsmarknaden som gör att de som är unga i dag riskerar att få småsmulor i pension.
Eftersom Vänsterpartiet stod utanför pensionsuppgörelsen kan man på borgerliga ledarsidor läsa att Juholt bara kommit med vänsterpartistiskt gnäll. Men i själva verket har den massiva kritiken kommit från alla håll – som finansanalytikern Peter Malmqvist och centerpartisten och tidigare generaldirektör i riksförsäkringsverket K G Scherman.
Från partierna bakom pensionsuppgörelsen har mest hörts mummel om att det är viktigt att i sådana här frågor vara överens över blockgränsen. Visst, så är det. Men varför skulle det därmed vara förbjudet med en öppen och ärlig diskussion om nackdelarna med denna gigantiska tombola med våra pengar?
Det saknas inte uppslag till reformer. I PPM-utredningen för sex år sedan tyckte utredningens experter att fem fonder kunde räcka, inte 800. Om man sparade in de administrativa kostnaderna med de många fonderna skulle pensionerna kunna höjas med 5–10 procent, utan någon avgiftshöjning, ansåg de.
Eller också kan man lägga ner hela PPM, som LO-tidningen föreslog i förra veckan. Mer raka rör mellan vad man betalar in och vad man får ut, och sluta göda fondmäklare och andra mellanhänder, är tanken.
Eftersom AP-fonderna inte blev den buffert den var tänkt, borde en större andel placeras i exempelvis säkra statsobligationer istället för skakiga aktier. För nya börsras kommer, var så säker. Och om AP-fonderna en gång i världen använts för att bygga miljonprogrammet, varför är det omöjligt att i dag bygga hyresrätter till de unga med hjälp vårt gemensamma pensionskapital?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
