debatt Det pågår en allt mer uppskruvad politisk process som kan få omvälvande effekter på vårt allmänna pensionssystem redan nästa år, skriver Håkan Svärdman.
För drygt två veckor sedan, den 5 mars, sammanträdde den så kallade pensionsgruppen, som samlar riksdagspartierna bakom 1994 års pensionsreform. Gruppens formella uppdrag är att ”vårda pensionsreformen och dess grundläggande principer”.
På dagordningen stod Socialdemokraternas förslag till ett nytt så kallat pensionstillägg på 600 kronor per månad. Förslaget var inte nytt, utan hade utformats inför valrörelsen 2018, men hade inte rönt någon uppskattning hos övriga i pensionsgruppen. Moderaterna och Kristdemokraterna hade till och med tagit fram egna motförslag, varför spänningen inför det stundande sammanträdet steg påtagligt.
Stod gruppen inför sin upplösning? Eller skulle en kompromiss kring ett nytt utredningsuppdrag lanseras för att tillfälligt stilla känslorna. Ingetdera blev det.
Istället kliver gruppens ordförande, tillika socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi ut och meddelar att de är överens om att införa ett pensionstillägg redan den 1 september nästa år.
Shekarabi åstadkom en politisk bedrift som överrumplade de flesta i den svenska pensionsvärlden. Men få applåderar beslutet bakom bedriften.
Shekarabi åstadkom en politisk bedrift som överrumplade de flesta i den svenska pensionsvärlden. Men få applåderar beslutet bakom bedriften, utan ger snarare uttryck för vad som skulle kunna betraktas som en återhållen frustration. En känsla som är lätt att dela och som förstärks efter att ha läst socialdepartementets promemoria om pensionstillägget (Inkomstpensionstillägg, Ds 2020:7) som presenterades exakt en vecka efter pensionsgruppens beslut.
Där föreslås att pensionstillägget på högst 600 kronor i månaden ska utbetalas till pensionärer som har arbetat i Sverige i minst 40 år och fått ihop en allmän pension på mellan 11 000 till 14 000 kronor i månaden. Är antalet arbetsår färre och pensionen lägre eller högre ska pensionstillägget sänkas. Om pensionen är lägre än 9 000 kronor eller högre än 17 000 kronor per månad utbetalas inget pensionstillägg alls. Inte heller ifall pensionären enbart har en låg utländsk pension. Kostnaden för pensionstillägget beräknas årligen uppgå till 6 miljarder kronor och föreslås betalas via statsbudgeten.
Att förslagen strider mot pensionssystemets livsinkomstprincip och principen att pensionerna ska finansieras via avgifter förnekas inte av departementet.
Socialdepartementet motiverar förslaget med ”att det alltid ska löna sig att ha arbetat och att pensionen för den som har arbetat ett helt arbetsliv är högre än nivån för grundskyddet – respektavståndet”. Att förslagen strider mot pensionssystemets livsinkomstprincip och principen att pensionerna ska finansieras via avgifter förnekas inte av departementet, men man vill tona ned principbrottet med att hänvisa till att det är tillfälliga lösningar i väntan på permanenta åtgärder som kan vidmakthålla respektavståndet inom ramen för pensionssystemets principer.
Vad pensionsgruppen har ställt sig bakom är inget annat än en ny version av garantipension. Alltså ett försörjningsbidrag för låginkomsttagare, som anses förtjäna denna rättighet för sitt långa arbetsliv och inte primärt på grund av sin låga pension. Förslaget är därmed inte enbart ett svek mot pensionssystemets principer utan också mot låg- och medelinkomsttagare.
LO:s stöd till 1994 års pensionsreform satt långt inne, men avgörandet fälldes av beräkningar som visade att livsinkomstprincipen, som utgick från en pensionsavgift på 18,5 procent av lönen under 40 år, skulle ge deras medlemmar en pension som var högre än de 60 procent av lönen som det gamla systemet gav med folkpension och ATP. Systemet skulle dessutom utjämna skillnaden i pension mellan arbetare och tjänstemän. Ett kvartsekel senare kan vi konstatera att pensionen blev väsentligt lägre, knappt 50 procent av tidigare lön och kan förväntas fortsätta att minska.
Orsaken är att livslängden ökar snabbare än vad som förväntades när pensionsreformen sjösattes. Dessutom sänktes pensionsavgiften i början av 2000-talet från 18,5 till 17,21 procent. I kombination med en oförändrad faktiskt pensionsålder ska ett allt mindre pensionskapital fördelas på allt fler år som pensionär, vilket har sänkt pensionerna.
Pensionsgruppens agerande är endast begripligt utifrån den kortsiktiga politiska logikens rationalitet.
Rätt insats att ordinera borde därför vara en samfälld höjning av både pensionsålder och pensionsavgift. Pensionsgruppen väljer istället att enbart höja pensionsåldern och införa pensionstillägget. Höjningen av pensionsavgiften skjuts på en obestämd framtid och även nödvändiga insatser för att personer med fysiskt krävande arbeten eller nedsatt hälsa ska kunna förlänga sitt yrkesliv.
Givetvis skulle pensionstillägget förstärka ekonomin för många pensionärer och kommuner tack vare höjda skatteintäkter, men till ett högt pris.
Förutom att systemets bärande principer bryts ned, finns en uppenbar risk att pensionsgruppen framöver frestas att höja pensionstillägget när pensionerna fortsätter att sjunka. Därmed riskerar pensionstillägget att bli en långvarig lösning och en allt större belastning för statsbudgeten.
Pensionsgruppens agerande är endast begripligt utifrån den kortsiktiga politiska logikens rationalitet. Hade de istället axlat sitt ansvar skulle pensionstillägget inte sett dagens ljus och därmed respekterat Sveriges hittills största politiska överenskommelse och människors strävan att trygga sin egen ålderdom.
Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef, Forena – försäkringsfacket
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
