En viktig lärdom av den djupa kris som drabbat världen är att utrymmet för penningpolitiska åtgärder visat sig vara begränsat. Penningpolitiken i stora delar av världen har sedan länge befunnit sig i ett dödläge trots att såväl inflation som kapacitetsutnyttjande talat för ytterligare penningpolitiska stimulanser. Centralbankerna skulle ha sänkt styrräntorna med ytterligare flera procentenheter om utrymme funnits. Orsaken till dödläget står att finna i inflationsmålet.
I december 2008 sänktes den amerikanska styrräntan till ett intervall mellan 0 och 0,25 procent där den sedan dess befunnit sig trots en inflationstakt på -0,4 procent under 2010 och 9,5-10 procent arbetslöshet (Eurostat). På motsvarande sätt sänkte Europeiska Centralbanken räntan i början av 2009 från 4,25 till dess reella bottennivå om 1 procent där den sedan dess legat fast trots låg inflation och stigande arbetslöshet. Den svenska reporäntan sänktes från 4,75 procent i september 2008 ner till 0,25 procent i juli 2009 där den låg till april i år, trots stigande arbetslöshet och deflationstendenser under stora delar av 2009.
En grundläggande orsak till den penningpolitiska oförmågan är att inflationsmålet har satts alltför lågt. Målet är två procents inflation i Sverige och Europeiska Centralbanken och amerikanska centralbanken Fed strävar också åt att hålla inflationen på liknande nivåer. Två procents inflation innebär i normala konjunkturer en nominell ränta runt cirka 4 procent. Fyra procents ränta innebär dock att den nödvändiga ”fallhöjden” i styrräntan inte är tillräckligt stor om en djup recession inträffar. Erfarenheterna av krisen har just visat att centralbankerna snabbt tvingas sänka styrräntan ner till ett golv som man inte kan understiga.
Ett inflationsmål på till exempel 4 procent, vilket föreslagits av IMF:s ledande makroekonom, MIT-professorn Olivier Blanchard, skulle däremot ha gett en helt annan fallhöjd och ett helt annat penningpolitiskt utrymme. Räntan skulle ligga på runt 6 procent. Detta skulle i sin tur innebära att räntan kanske inte skulle ha behövt sänkas ner till miniminivåerna vid en djup kris. Man skulle därmed ha fortsatt tillgång till effektiva åtgärder för att motarbeta det låga kapacitetsutnyttjandet och den höga arbetslösheten vilket hade gynnat de offentliga finanserna och skapat större finanspolitiskt utrymme.
På motsvarande sätt skulle också löneökningarna vara högre. Om produktivitetsökningen är, säg, två procent innebär det nuvarande 2-procentiga inflationsmålet att det samlade löneutrymmet är 4 procent. Om inflationsmålet i stället är 4 procent skulle det nominella löneutrymmet därmed vara 6 procent. Även här skulle då finnas ett större utrymme för en reallöneanpassning nedåt vid en djup kris.
Ett högre inflationsmål skulle också skapa en större marginal mot deflationen. Hotet att hamna i en liknande situation som den som Japan befann sig i under 90-talet har till och från varit närvarande under krisen. Även Japans problem kan hänföras tillbaka till att penningpolitiken implicit inriktades mot en alltför låg inflation där räntan nådde ett golv och politiken blivit verkningslös. Det japanska mardrömsscenariot kan inte uteslutas när Europa och USA inte längre har effektiva penning- eller finanspolitiska åtgärder för att stimulera ekonomierna tillräckligt.
Det fanns inga starka rationella ekonomiska skäl till varför just två procents inflation blev ett ungefärligt inflationsmål för penningpolitiken. I litteraturen har man inte kunnat belägga några samhällsekonomiska kostnader av att inflationen ligger runt 4 procent eller några procentenheter högre. Om inflationen däremot skulle dra iväg mot 8 procent eller högre finns risk för samhällsekonomiska effektivitetsförluster i form av ökad osäkerhet vid långsiktiga investeringar och vid individers planering inför pensionering, skattekilarnas negativa effekter kan förstärkas av alltför hög inflation, med mera.
Att justera upp inflationsmålen reser naturligtvis frågor om trovärdighet. Men eftersom man snabbt och effektivt kunde etablera 2-procentsmålet borde det gå smidigt att etablera ett mål vid till exempel 4 procent. Spekulationer om ännu högre inflationsmål efter att ett högre inflationsmål har etablerats skulle dock förutsätta att denna nivå inte skulle innebära tillräcklig fallhöjd vid en ny recession. Detta förefaller osannolikt. Åtgärder kan dock behövas för att undvika att högre inflation automatiskt driver skattebetalare upp i högre skattesatser och investerare kan behöva skyddas med penningvärdesäkrade obligationer, kanske behövs det en något hårdare kontroll av lönebildningen, med mera.
Ett högre inflationsmål kan knappast ses som en möjlighet att ta oss ur den rådande krisen utan som en möjlighet att i framtiden kunna bedriva en effektivare penningpolitik vid kommande recessioner. Skulle ett enskilt land avvika kraftigt i långsiktig inflation skulle detta innebära långsiktiga förändringar av växelkursen. Även om ett litet land som Sverige på detta sätt skulle skaffa sig ett större penningpolitiskt utrymme skulle beroendet av andra länder med ineffektiv penningpolitik bestå. Det är därför angeläget att långsiktigt arbeta för att andra länder samtidigt justerar sina inflationsmål. Det bör därför vara ett centralt inslag i diskussionerna kring hur kriser i världsekonomin ska kunna motverkas i framtiden.
Per Lundborg, professor, CEIFO, Stockholms universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
