GÄSTKRÖNIKA I Centerledarens biografi finns mycket litet av reflektion om ideologi och politik. Det handlar mest om jaget Annie Lööf, hur hon fungerar som ledare, bestämmer och ställer till rätta, skriver Per Sundgren, idéhistoriker och tidigare kulturborgarråd (V).
Sanningens ögonblick, så heter Annie Lööfs nyutkomna självbiografi. Hon befinner sig på semester i Thailand, då inträffar sanningens ögonblick. Nej, hon har inte beslutat sig för att sluta flyga, utan för att avbryta semestern och resa hem till Sverige. Hon ska reda ut den kalabalik som uppstått på grund av förslaget till nytt idéprogram. Det är förslagen om månggifte, platt skatt, slopad arvslott och skolplikt som ställt till det. Nu ska hon som den ledare hon är sätta ned foten och skapa lugn i partiet.
Hon var ju aldrig för dessa förslag, påstår hon, vilket onekligen är att töja på sanningen.
Den som nu förväntar sig att få reda på något om detta idéprogram som skapat sådana konflikter i Centerpartiet kommer att bli besviken. I denna biografi finns mycket litet av reflektion om ideologi och politik. Det handlar mest om jaget Annie Lööf, hur hon fungerar som ledare, bestämmer och ställer till rätta.
Att det för henne kan upplevas som stor dramatik kan jag förstå, men som läsare blir jag inte berörd.
Även om Centerpartiet i sitt idéprogram från 2013 markerar att partiet nu ser sig som ideologiskt liberalt finns det ju ingen anledning att förfalska partiets historia.
Att Annie Lööf och Centerpartiet vurmar för entreprenörskap och företagsamhet är inget nytt. Men så plötsligt i denna lovsång till företagsamheten påstår hon att Centerpartiet alltid varit liberalt. Hon ger sig på att skriva partiets historia. Det har sina rötter i upplysningstänkandet.
Här finns de liberala idéer som lagt grunden till vårt välstånd och här finns de självägande bönder som bildade Bondeförbundet (idag Centerpartiet). De var positiva till företagande och »tog till sig de liberala idéerna på djupet.« De tog strid »och till följd av detta liberaliserades Sverige.«
Som historiker häpnar jag. Även om Centerpartiet i sitt idéprogram från 2013 markerar att partiet nu ser sig som ideologiskt liberalt finns det ju ingen anledning att därför förfalska partiets historia.
Att partier förändras när verkligheten förändras är ju inget skamligt. Att det parti som skapades 1913 för att tillvarata jordbrukarnas intresse 2013 måste ompröva vissa ideologiska ståndpunkter är ju inget märkligt.
Här kunde ju Lööf ha bidragit med lite politisk reflektion över den stora omvandling som folkrörelsepartiet Centern med rötterna i Bondesverige har genomgått på vägen till att bli Sveriges kanske mest liberala parti. Men all sådan reflektion lyser med sin frånvaro. Istället påstår Lööf att Centerpartiet alltid varit liberalt.
Jag undrar vad de konservativa bönder som i motstånd mot det moderna och demokratiska Sverige bildade Bondeförbundet skulle sagt om de fått ordet. Det var detta Bondeförbund som 1917 gick till val på ett program som sa nej till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Bäst är Lööf när hon skriver om migrationspolitiken. Här finns ett engagemang som verkar trovärdigt. Här finns också hotet från den populism och högernationalism som hon ser som det stora hotet mot vår samhällsordning. Det är intressant att det är mot denna främlingsfientliga politik som hon riktar sina starkaste angrepp och att den arbetarrörelse som vi är vana vid att hon angriper slipper så lindrigt undan.
Att vi människor skulle behöva göra förändringar i våra liv är det aldrig tal om. Teknikerna kommer att lösa detta.
I samband med dessa angrepp på Trump och högerpopulismen noterar hon att det uppstått oroande klyftor i våra samhällen. Det finns rostbälten i både USA och Sverige. Men sedan tar det stopp. Analysen av dessa klyftor undviker sorgfälligt att beröra de växande sociala och ekonomiska klyftor som växer i Sverige.
Visst det behövs jobb, men framför allt handlar det för Lööf om psykologi, om en mentalitet som brett ut sig i dessa bruksorter, en »känsla av hopplöshet«, av »frustration och otillräcklighet« som det nu är politikens uppgift att bryta med ett positivt budskap om framtiden. »Trots att livet ligger framför dem gör arbetslösheten dem paralyserade och orkeslösa.«
Miljöpolitiken slutligen ägnas betydande utrymme och här vet Lööf var lösningen finns: i den moderna tekniken. Vi behöver inte vara oroade. Det gäller helt enkelt att vara optimistisk och lita på att alla dessa fantastiska vetenskapsmän och tekniker kommer med lösningarna. Att vi människor skulle behöva göra förändringar i våra liv är det aldrig tal om. Teknikerna kommer att lösa detta. Det gäller framför allt att inte drabbas av pessimism.
Att det kommer att finnas jobb för Annie Lööf i svenskt näringsliv när hon lägger politiken på hyllan behöver ingen tvivla på.
Per Sundgren är idéhistoriker och f d kulturborgarråd (V)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
