Jämlikhet Demokratins radikala jämlikhetstanke måste återerövras och bli utgångspunkt för politiskt handlande, skriver ordföranden i Jämlikhetsfonden Per Sundgren med utgångspunkt från en aktuell bok som granskat jämlikhetens olika skepnader från 1700-talet till idag.
Vi ogillar ojämlikhet och växande klyftor samtidigt som vi accepterar de mekanismer som skapar ojämlikheten, en idag dominerande ordning som utgår från att vi ska belönas efter våra prestationer och meriter.
Detta är den paradox som den franske professorn Pierre Rosanvallon ställer upp och försöker lösa i sin inspirerande bok Ett samhälle av jämlikar (Tankekraft 2017). Han menar att vi samtidigt kan vara både jämlika och ojämlika. Jämlika i vissa avseenden och ojämlika i andra. Ja, att förstå att jämlikhet kan förenas med skillnad är nödvändigt för den vänster som vill vara relevant i dagens värld enligt Rosanvallon.
Så låt oss följa professorn i hans granskning av de olika skepnader som jämlikhetsidén tagit sig under perioden från 1700-talet och framåt. Med revolutionen i Frankrike och koloniernas frigörelse i Amerika skrevs ett nytt kapitel i mänsklighetens historia. När ståndsprivilegier och koloniala beroenden avskaffades skulle individerna äntligen bli fria och jämlika.
Marknaden sågs som ett redskap i en jämlikhetsskapande process. När privilegier inte kunde ärvas fanns ju ingen grund för en bestående ojämlikhet. Att alla människor var skapade lika innebar dock inte att den politiska demokratin var garanterad. Tvärtom varnade revolutionärerna i både Frankrike och USA för tanken på allmän rösträtt. Att styret skulle handhas av en elit, av de upplysta och bildade, var en självklarhet. Endast i delstaten Vermont var rösträtten allmän för män 1780.
Med de växande klyftorna under 1800-talets industrialisering blir det tydligt att ett nytt privilegiesamhälle uppstått. Ojämlikheten förklaras nu av tidens liberala borgerlighet som en följd av proletärernas lättja och bristande moral. Människor har helt enkelt olika förmågor och bör därför inta olika positioner i samhället. På samma sätt gällde inte de proklamerade mänskliga rättigheterna koloniserade folk, slavar och kvinnor.
Nu uppstår också den nationalism och rasism som ser lösningen på ojämlikheten i ett etniskt homogent samhälle.
Nu uppstår också den nationalism och rasism som ser lösningen på ojämlikheten i ett etniskt homogent samhälle.
Det är också nu när slaveriet i USA avskaffas och slavarna ges rättigheter som det, inte minst för fattiga vita, blir viktigt att kunna dra tydliga segregerande gränser. Detta behov av segregation är också menar Rosanvallon ett viktigt skäl till att det även bland fattiga amerikaner funnits ett motstånd mot den välfärdsstat som har lika sociala rättigheter som grund.
Men så kom under början av 1900-talet vändningen, den stora omfördelningen kunde ta sin början med etableringen av välfärdsstaten i de industrialiserade länderna. Bidragande orsaker var den politiska demokratin i form av allmän rösträtt, för både män och kvinnor, progressiv beskattning och facklig organisering, men också krigen.
Den skatt som tidigare setts som ett utbyte, ett köp, där skattebetalaren betalade för en tjänst omvandlades nu till ett instrument för solidarisk omfördelning, där även de som inte betalade eller betalade lite hade samma rätt till service.
Detta kunde inte marknaden lösa utan det krävdes en demokratisk omfördelande politik. Decennierna efter andra världskriget är uppslutningen kring välfärdsstaten närmast total.
Men så vänder det igen. I början av 1980-talet börjar klyftorna växa och har sedan fortsatt att växa. I Sverige snabbare än i de flesta andra industriländer. Välfärdsinstitutionerna angrips nu som dyra, byråkratiska och ineffektiva. Skatter ska vara låga och fattigdom blir åter en fråga om lättja och omoral och inte om social orättvisa. En ny individualism växer sig stark och solidariteten försvagas.
Vi är nu på väg in i det som Rosanvallon kallar »singularitetens kapitalism«. Den mekaniserade storproduktionens kapitalism och det löpande bandet har om inte ersatts, så i alla fall kompletterats av en ekonomi där individens förmåga och kreativitet blivit allt viktigare, med ledande bolag som Microsoft och Apple.
Samtidigt som jämlikhet gillas, omhuldas mekanismer som skapar ojämlikhet.
I denna nya värld blir meritokratin, ofta uttryckt som jämlika möjligheter, det avgörande försvaret av ojämlikhet. Samtidigt som jämlikhet gillas, omhuldas de mekanismer som skapar ojämlikhet.
I en Novusundersökning utförd på uppdrag av Jämlikhetsfonden och Katalys bekräftas denna paradox.
Fyra av fem väljare anser att en viktig regeringsuppgift är att minska de ekonomiska klyftorna, men vi vet också att entusiasmen minskar när det kommer till konkreta skatteförslag. Skatt på arv, förmögenheter och fastigheter skapar alltid stor oro, även hos hushåll som inte skulle drabbas. Rädslan finns alltid där att någon vill ta ens hus och hem. Att övervinna den rädslan är nödvändigt om vi ska kunna minska klyftorna.
Vi måste också slå hål på myten att det är duglighet och meriter som förklarar toppdirektörernas sanslösa ersättningar, säger Rosanvallon, när det i själva verket handlar om manipulation, maktförhållanden och korruption. Lösningen på paradoxen är, säger han, samtidigt som vi är kritiska till idén om jämlika möjligheter, en förståelse för att jämlikhet idag måste handla både om personlig frihet och ekonomisk rättvisa.
Fyra av fem väljare anser att en viktig regeringsuppgift är att minska ekonomiska klyftor, men entusiasmen minskar när det kommer till konkreta skatteförslag.
Jämlikhet ska inte ses som ett tillstånd utan som en relation mellan människor. Centralt i denna relation är ömsesidighet och tillit. Eller som det uttrycks av Marx i Manifestet, ett samhälle där »var och ens fria utveckling är en förutsättning för allas fria utveckling«. Sedd så är jämlikhet förenlig med skillnader och ingen motsättning finns till den frihet som i grunden också är en relation.
I allt väsentligt är Rosanvallon överens med en ekonom som Thomas Piketty och en sociolog som Göran Therborn. Det som Rosanvallon tillför, förutom sin idérika historiska analys, är denna syn på jämlikheten som en relation. Det är denna relation som är kärnan i den politiska demokratin, där alla, oavsett rikedom och social position, har en röst var, är jämlikar. Demokratins radikala jämlikhetstanke måste nu återerövras och göras till utgångspunkt för politiskt handlande.
Det offentliga rummet måste vidgas, skatter omfördelas och framför allt måste denna demokratiska jämlikhetstanke utvidgas också till det ekonomiska livet.
Per Sundgren är tidigare kulturborgarråd (V) i Stockholm och ordförande för stiftelsen Jämlikhetsfonden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
