Gästkrönika Den stora bluffen som få ifrågasätter är att regeringsprogrammet, de 73 punkterna, är ett liberalt reformprogram. Nej, detta är ett program som i viktiga delar går på tvärs mot liberalismens huvudfåra som alltid utgått från en etisk grund, nämligen alla människors lika värde och rättigheter, skriver idéhistoriker Per Sundgren.
Inledningsvis bejakade liberaler den franska revolutionens jämlikhetsbudskap. Det var mot ett samhälle byggt på privilegier för vissa grupper som liberalismen vände sig med sitt försvar för den enskilde individen.
Kritiken gällde alla överheter och onödiga regleringar, kyrkan, kungadömet, statsmakten, skråväsen och tullar. Likhet inför lagen skulle råda. Eftersom vi alla föds jämlika med samma rättigheter och möjligheter kan det inte vara rimligt att vissa individer föds rika och andra fattiga.
Arvet är således en orättvisa som bör avskaffas eller åtminstone begränsas enligt liberalismen. Vi har bara rätt till det som vi av egen kraft och med egen kropp arbetar ihop, ansåg t ex John Locke, som av en del betecknas som liberalismens fader.
Adam Smith, den ekonom som menade att en osynlig hand skulle styra marknaden så att alla gynnades, ansåg att klyftorna inte fick bli för stora. Det skulle strida mot den etik som ett samhälle måste bygga på.
När ärvda privilegier avskaffats och alla individer hade samma möjligheter skulle marknaden i själva verket fungera som ett redskap i en jämlikhetsskapande process. På marknaden var ju alla jämlika och hade alla samma ansvar för sin försörjning. Den ekonomiska ojämlikheten sågs alltså inte som ett problem. Så länge ingen kunde ärva privilegier skulle de inte bli bestående.
Snart visade det sig dock att marknaden inte skapade jämlikhet. Tvärtom uppstod stora ekonomiska klyftor. För en del liberaler var detta inget problem utan tvärtom en positiv utveckling som belönade de flitiga och dugliga.
Alla liberaler var dock inte beredda att låta marknaden och konkurrensen utgöra samhällets etiska fundament utan försvarade principen om individers lika värde och möjligheter. De ekonomiska klyftorna utgjorde ett problem som borde åtgärdas av samhället, ansåg således John Stuart Mill, den liberal som mer än andra brukar åberopas av dagens svenska liberaler.
Han ansåg att begränsningar borde göras i arvsrätten och att kapitalistiskt ägda företag borde ersättas av arbetarkooperativ. Liksom andra liberaler var han dock skeptisk till den allmänna och lika rösträtten som riskerade att släppa fram de obildade massorna till makten.
Under 1900-talet har ledande liberaler och ekonomer som engelsmannen John Maynard Keynes och svensken Bertil Ohlin starkt kritiserat dem som sett marknaden, laissez faire, som universallösning. Därmed skapades den socialliberalism som skulle bli ledstjärna för de svenska liberalerna. Marknaden löser inte alla sociala problem utan staten måste kunna ingripa för att bekämpa fattigdom.
Särskilt tydligt betonas denna socialliberalism i 1972 års program från Folkpartiet, »Socialliberal kurs«. Fokuset på jämlikhetsfrågor är starkt och resonemangen och slutsatserna ofta långtgående. I Sverige är de ekonomiska och sociala klyftorna fortfarande stora och måste åtgärdas, vilket kräver ett »offentligt ansvarstagande« och »omfördelande insatser«, men inte till priset av att vi »pressas in i ett system där den individuella rörelsefriheten försvinner«.
Den liberalism som är central i detta 73-punktprogram är en marknadsliberalism.
Resonemang förs om att frihetens formella rättigheter måste kombineras med reella möjligheter. »För den sjuke utan vård, den arbetslöse utan säkerhet för framtiden och den gamle utan trygghet blir valmöjligheterna små.«
Den insikten bör vara grundläggande i arbetet med att utjämna sociala och ekonomiska klyftor. Jämlikhet är inte bara en fråga om formella rättigheter utan om de ekonomiska, kulturella och politiska resurser människor förfogar över. Denna vidgade jämlikhet ska åstadkommas inom ramen för marknadsekonomin, men en marknadsekonomi som kräver »en social styrning – en ramhushållning«. En sådan hushållning förenar marknadsekonomins fördelar med »en övergripande styrning av den ekonomiska utvecklingen i hela folkets intresse.« En sådan styrning kan ske via skatterna som ska bidra till en jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning. Allmänna utjämningsskäl talar för en hög arvs- och förmögenhetsskatt när det gäller större förmögenheter. Dock ska det löna sig att arbeta, vilket kan försvåras av för stark progressivitet.
Även Centerpartiet som vid denna tidpunkt inte kallade sig liberalt antog 1970 ett partiprogram som har tydliga socialliberala ingredienser. Programmet går under rubriken ”Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle”. Programmet innehåller en rad ställningstaganden som visar på en politisk vilja att verka för en långtgående ekonomisk utjämning. »Samhället ska verka för att olikheter i inkomstfördelningen blir så små som möjligt.«
De anställdas inflytande på sina arbetsplatser ska tillgodoses genom företagsdemokratiska reformer. Vidare ska den ekonomiska politiken syfta till »jämlikhet i standard och inkomst« och den jämlikhetspolitiska målsättningen ska styra skattepolitik, socialpolitik, miljöpolitik, näringspolitik och kulturpolitik.
Jämlikhet eftersträvas också internationellt mellan länder och regionalt mellan olika delar i Sverige. Under senare delen av 1900-talet tenderar detta socialliberala jämlikhetsfokus att gradvis försvagas i både Liberalernas och Centerpartiets program.
I det regeringsprogram, de 73 punkterna, som nu i hög grad drivits fram av Centern och Liberalerna är så gott som inget kvar av denna socialliberalism. Visserligen sägs att en skattereform ska tas fram som ska ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor”, men samtidigt föreslås avskaffad värnskatt, sänkta marginalskatter och att färre ska betala statlig skatt, samtidigt som en M/KD-budget just antagits som också kommer att bidra till ökade inkomstklyftor.
När det gäller välfärden slås också fast att det är marknaden som ska råda. Sjukvård, skola och omsorg ska konkurrensutsättas och inga vinstbegränsningar ska finnas. Hur detta ska kunna resultera i minskade ekonomiska klyftor är minst sagt svårförståeligt.
Den liberalism som är central i detta punktprogram är en marknadsliberalism. Av den socialliberalism som hade sin udd mot marknaden finns inget kvar när Centern och Liberalerna driver politik.
Per Sundgren är idéhistoriker och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
