I regeringens nationella kvalitetsplan för äldreomsorgen saknar förre kulturborgarrådet i Stockholm Per Sundgren (V) ett tydligt ställningstagande. Principen måste vara att det är den äldres behov som måste vara utgångspunkt vid alla beslut om hjälp i hemmet och vid önskan om särskilt boende, skriver han.
Ingen kommer undan, vi blir alla äldre, och några av oss riktigt gamla. Det innebär att vi kan behöva hjälp från samhället för att kunna leva ett så gott liv som möjligt. I förra veckan presenterades regeringens »Nationella kvalitetsplan för äldreomsorgen« av äldreministern Åsa Regnér och utredaren Susanne Rolfner Suvanto.
Efter att ha läst vissa delar av utredningen kan jag konstatera att mycket förefaller gediget och grundligt. Betoningen av undersköterskornas viktiga roll inom vården kan bara applåderas, men vi kommer inte att klara oss utan den bas som utgörs av de många vårdbiträdena.
På en punkt är jag dock besviken. Jag saknar ett tydligt ställningstagande för det som borde vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle, nämligen de äldres självklara rätt att själva få bestämma. De vet nämligen bättre än någon annan vilka behov de har.
De bör göras myndiga genom att deras uttalade behov ska vara den tyngst vägande faktorn i samband med all vård och hjälp. Så är det inte idag. När de vill flytta till ett boende med viss service och möjlighet till mänsklig samvaro är det den kommunala biståndsbedömaren som fäller avgörandet. Deras egna önskemål väger alltför ofta lätt som en fjäder.
Utredningen har uppmärksammat problemet, men har oändliga svårigheter att tala i klartext. Istället för att slå fast rätten till självbestämmande talas om att den äldre personen »ska vara delaktig och medskapande till sin vård och omsorg«. Det låter något det. Man kan undra hur många äldre som känner sig medskapande?
Jovisst, jag hittar formuleringar om att äldre ska få bestämma själva, men detta blir aldrig till den helt avgörande och viktiga fråga som det borde vara i en kvalitetsplan. De äldres självbestämmande är nämligen den vid sidan av resurstilldelningen viktigaste kvalitetsfaktorn. Det är precis detta som valfriheten borde handla om, inte om att tvingas välja mellan hundratals utförare, utan om att kunna bestämma innehållet i vården.
Den äldres uttalade behov som måste väga tyngst vid alla beslut om hjälp i hemmet och vid önskan om särskilt boende.
Under senare tid har vi i pressen kunnat ta del av flera groteska exempel på hur svårt sjuka och isolerade äldre fått avslag på sina ansökningar om ett tryggare boende. Utredningen noterar detta och föreslår för det första att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga hur situationen i kommunerna ser ut på detta område, vilka skillnader som finns och motiven för dem.
För det andra föreslår regeringen att Myndigheten för omsorgsanalys får i uppdrag att göra en studie beträffande livssituationen för personer som ansökt om särskilt boende på grund av oro, ångest och ensamhet. Kanske kan behovet tillses i hemmet genom särskilda insatser? Ja, kanske. Men den fråga som inte besvaras är vem som ska avgöra om den äldres uttalade önskan om ett boende med viss tillsyn och gemenskap ska tillgodoses eller inte.
Jag har inget emot att regeringen låter myndigheter utreda och analysera, men saknar ett tydligt ställningstagande för principen att det är den äldres uttalade behov som måste vara utgångspunkt och väga tyngst vid alla beslut om både hjälp i hemmet och vid önskan om särskilt boende.
Per Sundgren, ordförande i Stiftelsen Jämlikhetsfonden och före detta kulturborgarråd (V) i Stockholm.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
