söndagskrönika Att klass finns och spelar roll kan inte tas till intäkt för att vi bör mobilisera politiskt enligt de traditionella klassbegreppen. Snarare måste vi inse att arbetarklassen blivit den mest kosmopolitiska av klasser.
Att »vi måste tala om klass« har upprepats i tusentals artiklar de senaste tio åren. Det har blivit en bekväm ståndpunkt. De flesta undviker ju den svåra följdfrågan, nämligen hur man ska göra det.
När Göran Therborn och Katalys nu rullat igång sitt stora projekt om klassfrågan — stort! — förväntar jag mig att de försöker hitta följdfrågans svar.
Det börjar bra. Projektets inledande delrapport »Klass, identitet och politisk mobilisering« är läsvärd. Visst är det ett uppmuntrande utgångsläge att 80 procent av landets befolkning anser att de lever i ett klassamhälle? Jag gissar att det är en större andel än för femtio år sedan. I »Nyfiken gul« ställde Lena Nyman då samma fråga. De flesta skakade på huvudet, även hos LO vid Norra bantorget. Det var en impertinent fråga. Nu vet de flesta bättre.
Jag fångas av hur författarna (Stöber, Suhonen och Therborn) anlägger ett identitetspolitiskt perspektiv på klassfrågan. Det är egentligen naturligt. Karl Marx tillhörde de första som förstod betydelsen av att framkalla kollektiva identiteter. Arbetarklassen kan finnas som en faktisk realitet för samhällsforskarna. Men för att få politisk kraft behöver den bli en klass inför sig själv.
Man kan inte förstå samhället utan att tänka klass. Det är självklart. Men innebär det att man också kan mobilisera människor med klassbegrepp?
Rapportens huvudpoäng är glappet mellan arbetarklassens faktiska storlek och den mindre andel som identifierar sig så. Problemet är identitetspolitiskt. Arbetarnas »vi« behöver konsolideras och vidgas för att vänstern ska vinna samhällsdebatten, menar de. Då är man tillbaka till följdfrågan. Hur gör man? De ställer frågan, men har än så länge ganska svävande svar.
Tänk om själva utgångspunkten är ett misstag? Man kan inte förstå samhället utan att tänka klass. Det är självklart. Men innebär det att man också kan mobilisera människor med klassbegrepp? Radikala rörelser har ofta gjort misstaget att betrakta forskningsrapporter och valrörelser som samma slags arenor. Det har sällan fungerat. Titta på Fi. Förhållandet mellan analys och mobilisering är svårfångat.
Den mest mobiliserande jämlikhetsrörelsen på senare år var Occupy Wall Street. De använde ett oerhört mycket mer inkluderande och populistiskt begrepp än klass, nämligen de 99 procenten. Då gick det en stöt genom hela västvärlden. De rubbade samhällsdebatten. Och under Socialdemokraternas guldålder föredrog partiet att tala om löntagarna, inte om arbetarklassen, och 1968 vann de på så vis över 50 procent av rösterna.
Så hur gör man?
I den inledande rapporten drar författarna slutsatsen att klassanalysen behöver uppdateras för att hitta svaret. Sedan har en handfull delrapporter av olika skribenter om specifika frågor kommit. Jag läste de två som intresserade mig mest, de om arbetslivets försämrade villkor och om osäkra anställningar. De inleds av intressanta undersökningar, men övergår till grälsjuka debattinlägg.
Den mest mobiliserande jämlikhetsrörelsen på senare år var Occupy Wall Street.
De sågar alla försök till uppdateringar. Hela tanken om ett framväxande prekariat som en ny möjlig klass avvisas till exempel bryskt. Men hur ska man kunna förstå människors politiska ståndpunkter om man inte identifierar avgörande nya hårda skiktningar: de papperslösa, de som utesluts genom den vita hudfärgens privilegiesystem, de med prekära villkor och de med fasta jobb och fackligt medlemskap?
Trion Stöber, Suhonen och Therborn grubblar över Sverigedemokraternas popularitet bland vita arbetare. De är svåra att nå med vänsterpartiernas gamla förklaringsmodeller, konstaterar de. Landet har helt enkelt spruckit längs »the colour line«. Börjar Sverige upprepa det amerikanska mönstret?
Där har delar av den vita arbetarklassen, i synnerhet i Södern, blivit konservativa motståndare till fördelningspolitik, sociala reformer och fackföreningar. De anser att vänsterpolitik uteslutande gynnar de på andra sidan »the colour line« och missgynnar gamla vita privilegier. Hur tar man sig ur den fällan?
I Sverige finns fortfarande chansen att undvika den amerikanska låsningen. Men då måste man nog först förstå att arbetarklassen blivit den mest kosmopolitiska av alla klasser (och inte ser ut som i LO:s rättvist utskällda valfilm) och att den därför behöver en ny vokabulär för nya sociala allianser.
Tänk om klassperspektivet bara kan vinna i politiken om det omvandlas till ett helt annat språk?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
