BOSTADSKRIS Att det nu byggs mycket bostäder löser inte problemet för många av de som behöver bo. Och regeringen tycks helt sakna ambitioner att förena bostadspolitik och jämlikhetsambitioner.
För första gången på ett kvarts sekel byggs det bostäder med full fart. Blir det äntligen bra nu? Man kan tro det. Debatten har ju tystnat.
Min morgontidning är inte längre späckad med bostadspolitiska utfall och utspel. Kraven på kvantitet och tempo verkar uppfyllda. Hela stadsdelar växer upp på gärden och gamla industriområden.
Men läget är verkligen inte bra. Knappt ens bättre. Problemet ändrar nu bara karaktär, från bostadsbrist till bostadskris.
I våras sipprade det ut signaler av helt nytt slag. Fastighetsägare började ana svårigheter att hyra ut sina nya lägenheter, trots att massor av människor fortfarande behöver nånstans att bo. Det är krisens nya karaktär.
Det byggs — men inte för de trångbodda familjerna i fattiga stadsdelar, inte för de som jobbar hyperflexibla timmar på café och vill flytta hemifrån, inte för de nya familjer som börjat sina yrkeskarriärer och aspirerar på framtida medelklassliv. De har helt enkelt inte råd.
Byggboomens effekt verkar bli att det nya bostadsprekariatet växer; att fler ställs utanför rätten till ett hem, en fast plats att rota sig på och att de i stället tvingas in i årtionden av nödlösningar och liv i flyttkartonger — att segregeringen ökar.
För exakt hundra år sedan byggdes de första nödbostäderna i Stockholm. De var ett stort kvarter röda trähus ritade av Gunnar Asplund som markerade en försiktig början på en aktiv bostadspolitik. När jag 1978 flyttade till min första egna lägenhet i den vackra miljonstadsdelen Flemingsberg stod den på topp.
Under några år var bostadsmarknaden i balans med bra bostäder till alla. Jag ringde helt enkelt det kommunala bostadsföretaget när jag ville flytta hemifrån. De svarade skamset att det var lite kö just då. Jag undrade hur länge. »Fyra veckor«. Det var ett märkvärdigt system. Sedan sopades allt undan.
Finns det något enda tecken på försök att smälta samman jämlikhetsambitioner och bostadspolitik? Nej, det är tyst som i ett björnide innan djuret vaknar.
Nu byggs det nödbostäder igen, baracker som kallas modulhus, men de markerar inte början utan slutpunkten på en storslagen båge. Finns det något enda tecken på nya försök att smälta samman jämlikhetsambitioner och bostadspolitik? Peter Eriksson? Stefan Löfven? Nej, det är tyst som i ett björnide innan djuret vaknar.
I stället förstärker bostadspolitiken klassbarriärerna. De nybyggda hyresrätterna är så dyra att bara mätta par i övre medelåldern har råd. Ropen att bygga billigt och bra är ett självbedrägeri. Det kommer inte hända utan de statliga stöd som avskaffats.
Kostnaderna pressas dessutom upp av den ensidiga förtätningspolitiken. De som verkligen behöver lägenheterna får stå på trottoaren nedanför och drömma, innan de tar tunnelbanan tillbaka till tvårummarna de delar med åtta andra.
De nya amorteringskraven och lånevillkoren, som Finansinspektionen vill skärpa ännu mer, gör det i praktiken omöjligt för unga människor utan förmögna föräldrar eller ärvda pengar att köpa bostadsrätter eller radhus. De hindrar effektivt låginkomsttagare och många invandrade från att påbörja en egen »kapitalackumulation« och glida in i medelklassen. De får katastrofala följder.
De överför åtstramningspolitikens förlamande effekter från staten till medborgarna. De vidgar klasskillnaderna och skärper stadens hudfärgsbestämda gränslinjer. De låser in människor. De gynnar de redan privilegierade.
Den tredje faktorn, som sällan uppmärksammas, är renoveringarna av miljonprogrammens hus. Chockhöjda hyror tvingar hyresgäster på flykt. Men vart ska de ta vägen? Är det för dem nödbostäderna är menade? I den nya antologin »Höra hemma« från ArkDes skriver den välkända bostadsforskaren Catharina Thörn att »detta är vår tids största sociala och bostadspolitiska bomb«.
Varför har den rödgröna regeringen inte redan tillsatt en ny och stor bostadssocial utredning med tillstånd att lägga förslag som kostar pengar? Varför förstår de inte att bostadsfrågan är mer än bara kvantitet och tempo? Jag tror jag vet svaret. Men frågan måste ändå upprepas tills nåt händer.
Per Wirtén är författare och frilansjournalist.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
