Fördelning Idén om det sociala Europa är tillbaka efter att ha tillbringat några nyliberala år i en nersläckt städskrubb. Men Macron har rätt: nuvarande arbetsmetoder håller inte om EU ska bli en mer jämlik union, skriver Per Wirtén.
I våras publicerade tyska tidskriften Blätter ett långt samtal om Europapolitiken mellan Emmanuel Macron, den tyska socialdemokratiska utrikesministern Sigmar Gabriel och rättsfilosofen Jürgen Habermas.
Det är befriande att läsa. Efter alla akuta kriser byter diskussionerna om EU nu spår. Vilka nya politiska institutioner behövs för att eurons dödsdans inte ska upprepas?
Macrons slutsats varför EU drabbats av handlingsförlamning är träffsäker. Unionen har förlorat förmågan att förena ansvarsetik med social rättvisa, säger han. Sambanden mellan fördelning, rättvisa och ansvarsfull ekonomisk politik behöver få politisk form även på europeisk nivå.
Ingen kan riktigt avgöra om ojämlikheten växer eller är oförändrad mellan EU:s medborgare. Svaren skiftar med mätmetod. Men redan utgångsläget är ohållbart.
Den rikaste femtedelen i Luxemburg hade en medelinkomst på 73 832 euro under 2015. Den fattigaste femtedelen i Rumänien drog in 685 euro. I en sammanhållen union får så enorma skillnader konsekvenser. Ett medlemslands sociala problem blir i praktiken hela EU:s.
Vi har helt enkelt passerat den linje där fördelningspolitiken var enbart nationell. Men hur kan den se ut på EU-nivå?
Den rikaste femtedelen i Luxemburg hade en medelinkomst på 73 832 euro under 2015. Den fattigaste femtedelen i Rumänien drog in 685 euro.
Den 26 april presenterade EU-kommissionen sitt förslag till ”En europeisk pelare för sociala rättigheter”. Den rödgröna regeringen har diskuterat det den här veckan.
Under EU-toppmötet i Göteborg sent i höst ska det omvandlas till ett beslut. Utgången är inte svår att gissa. Regeringscheferna har en gammal förmåga att förhandla bort allt som är skarpt och progressivt. Så blir det säkert den här gången också.
Men förslaget är ändå viktigt. Det innebär att den gamla idén om ”den sociala dimensionen” och ”det sociala Europa” är tillbaka, inte bara som honnörsord utan som försök att skapa institutioner.
I Hanna Eklunds mycket läsvärda rapport Transnationell jämlikhetspolitik (Arena idé) redogör hon för tidigare framstötar när man lagstiftade om löntagares rättigheter. Framstegen var visserligen blygsamma, men gjorde ändå skillnad för miljoner européer.
Men med den nyliberala tidsandan låstes idén om ”det sociala Europa” in i en nersläckt städskrubb. Den överstatliga lagstiftningen — Europatankens själva kärna — hamnade i vanrykte. I stället utvecklades olika mellanstatliga dialogformer. Det blev många möten, men vem märkte några resultat?
Regeringscheferna har en gammal förmåga att förhandla bort allt som är skarpt och progressivt. Så blir det säkert den här gången också.
Kommissionens nya förslag talar visserligen lite vagt om lagstiftning, men i huvudsak vill man fortsätta utveckla dialogformen. EU ska ställa upp välfärdspolitiska mål. De uppnådda resultaten ska utvärderas land för land. De som blir sämst ska skämmas så mycket att de tvingas till reformer, är tanken. Good luck.
De vill med andra ord använda ungefär samma arbetsmetod som när man sedan några år kontrollerar att eurozonens medlemsländer följer de uppställda finanspolitiska reglerna — men utan samma skarpa hot om bestraffning.
Det är verkligen ingen bra modell. Den är odemokratisk. Den är en trasslig härva av oklara beslutsformer.
Medborgarna kan inte utkräva ansvar. Inte ens de inblandade verkar riktigt förstå vem som har ansvar för vägledande beslut. Den har förverkligat det byråkratiherravälde som Jürgen Habermas länge varnat för.
Ambitionen med »det sociala Europa« kan inte isoleras från den ekonomiska politiken. Det är Macrons poäng.
Om valutaunionen ska överleva krävs det bland annat en mångdubbelt större EU-budget, beskattningsrätt (till exempel på flygresor eller finansiella transaktioner) och resurser till fördelningspolitiska insatser för en mer jämlik union.
Utan en sådan ordentlig budgetpolitik, där det folkvalda Europaparlamentet tar de avgörande besluten, finns inga verktyg för den sammansmältning av ansvarsetik och social rättvisa som han efterlyser — för »det sociala Europa«.
Jag väntar på att svenska socialdemokrater ska inkomma med sina svar på hans utmaning, och inte bara på kommissionens förslag. Än så länge är det väldigt tyst. Har man ens uppfattat vad han säger?
Per Wirtén är frilansjournalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
