söndagskrönika Svängningen i SD-vänlig riktning inom Moderaterna bör ses i ljuset av en internationell auktoritär trend. Men förfärade liberaler har en läxa att göra när det gäller att se sitt eget ansvar för en aggressivt nyliberal politik.
Förra helgen identifierade en opinionsmätning ett värderingsskred bland Moderaternas väljare. Plötsligt vill 45 procent av dem ha in Sverigedemokraterna i regeringen. Alltså inte bara samarbete, utan regeringssamverkan. Alla spärrar verkar ha släppt.
Moderaterna befinner sig i öppet sönderfall och alliansen slits isär. DN:s ledarsida har flera gånger antytt hur hatet sprakar på andra sidan bredbanden. De som vägrar samarbeta med Åkesson är landsförrädare.
Tidigare i höstas publicerade The Atlantic en uppmärksammad artikel av historikern Anne Applebaum om avdemokratiseringen i Polen. Hon är högerliberal, gift med landets tidigare utrikesminister Radosław Sikorski och vän med familjen Bildt. Hon tillhör i alla avseenden kontinentens intellektuella glitterati, men med en sällsynt förmåga att skriva läsvärda böcker — till exempel »Järnridån« om hur kommunisterna genom statskupper och terror erövrade makten i östra Europa efter kriget.
Applebaums artikel börjar med romantiska minnen från en nyårsfest för det nya millenniet, där landets unga liberala eliter samlats. Men arton år senare har de från festen delats i två fientliga falanger. Gamla vänner till henne har förvandlats till internettroll som dricker te med Jarosław Kaczyński och Steve Bannon.
Hon grubblar över varför så många av dem fångats in av den auktoritära högern. Var de i själva verket aldrig demokrater? Var allt bara en maskerad i väntan på nya starka ledare? Det fascinerande är att hon skriver om den privilegierade och stenrika samhällseliten, inte (som många andra) om de vanmäktiga; att hon söker fler svar i diamanternas makt än i matkupongernas förnedring.
Man kan inte läsa Applebaums artikel utan att tänka på de ödesdigra positionsförändringar som nu klyver även den svenska borgerligheten: opinionsbildare, politiker och direktörer. Det har inte gått lika långt, men är på väg i samma riktning.
Det finns ett besvärande drag i Anne Applebaums bekymrade text, som i Sverige återfinns hos Peter Wolodarski. De verkar nämligen inte se sambanden mellan den utgående nyliberala aggressiviteten och den inkommande auktoritära nationalismen. Sambanden är inte så enkla som jag och andra ofta gjort gällande, men de är ändå ofrånkomliga.
Den arrogans som fanns i de skikt som samlades på Applebaums nyårsfest var stötande, för alla som lärt sig kritiskt tänkande.
Varken Anne Applebaum eller Peter Wolodarski verkar se sambanden mellan den utgående nyliberala aggressiviteten och den inkommande auktoritära nationalismen.
Det som också slår mig är hur överrumplade de verkar ha blivit. Jag tror det har en enkel förklaring. Svenska liberaler levde länge i föreställningen att den nya nationalismen i huvudsak var vänsterns problem. De trodde att det var Socialdemokraterna som skulle slitas sönder av frågan om samarbete eller inte samarbete med SD.
Nu är det i stället Moderaterna som delats upp i två falanger som inte längre kan mingla på nyårsfester, utan bara skrika elakheter i sociala medier. I Polen var många säkert rädda för en kommunistisk renässans, men i stället kom den demokratifientliga reaktionen med överrumplande kraft från deras egna cirklar.
Anne Applebaum lyfter fram myternas betydelse för den konservativa nationalismen. Det är med dem de lyckas fylla den känsla av tomrum som utmärker många postliberala samhällen, bland annat det svenska.
I Polen är det flygolyckan i Smolensk 2010, då president Lech Kaczyński avled, som utvecklats till en sådan avgörande nationell myt, förstärkt av högerns konspirationsteorier. Olyckan skedde när man skulle hedra de mer än 20 000 polacker som mördades i Katyn på order från Stalin. Klangrummet är därför djupt. Polen verkar ha fjättrats av Smolensk.
Applebaum är inte ensam att uppmärksamma myternas betydelse. Andra har påpekat hur de behöver präglas av förlust för att framkalla en förbittring med politisk räckvidd. Det förlorade brittiska imperiet. Frankrikes reträtt från Algeriet. Ungerns nerskurna yta. Exemplen är många.
Den reaktionära framtidsdrömmen är alltid en retropia — en tillbakablickande utopi — om förlorad storhet i en tidigare guldålder.
I Sverige utgör förlusten av folkhemmet och jämlikhetspolitiken ett motsvarande trauma som den nationella högern ivrigt försöker exploatera. Det ställer svåra krav på socialister och socialdemokrater, eftersom det var ett solidariskt samhällsbygge som delvis raserats. Hur pratar vi om den förlusten utan att oavsiktligt förstärka den nationalistiska retropin? Jag misstänker att vi ibland varit ganska aningslösa.
Om liberalerna har en ogjord hemläxa om nyliberalismens samhällsfientliga arrogans så har vänstern en om hur man bäst hanterar minnena från välfärdsstatens förlorade epok.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
