söndagskrönika Den som vill bekämpa klassamhället måste samtidigt ta strid mot rasismens privilegiesystem — och vi behöver prata politiskt klarspråk om detta, skriver Per Wirtén.
Veckan före det ödesdigra presidentvalet i USA 2016 besökte jag en sliten Union Hall i Cleveland, Ohio. Becky Williams, känd facklig ledare, höll tal om vad som stod på spel. Ingen kunde missa slutsatsen att »sociala rättigheter, migranters rättigheter och rasifierades rättigheter är oskiljaktiga delar av samma kamp«.
På olika universitet har man länge kallat hennes ståndpunkt för intersektionell. Det vill säga att olika slags maktordningar — som klass, genus och hudfärg — vävts samman i komplicerade mönster av både samverkan och motverkan där den ena inte är mer grundläggande än någon annan. En del har läst sig till kunskapen.
Andra har lärt sig genom politiskt eller fackligt arbete. Egentligen räcker det med en uppmärksam promenad genom vilken svensk stad som helst för att upptäcka sambandens yttre konturer.
Veckan efter det ödesdigra riksdagsvalet i Sverige konstaterade Kristina Lindquist klarsynt (DN 10/9) att SD:s framgångar bland LO:s medlemmar inte bara kan förklaras av växande inkomstskillnader och osäkra anställningsförhållanden. Det gäller att också inse att rasismen är en politiskt mobiliserande kraft i egen rätt. Man kan säga att hon skrev i samma anda som Becky Williams hållit tal två år tidigare.
Men hennes försiktiga påpekande utlöste häftiga motreaktioner. Några dagar senare (DN 16/9) inkom Göran Greider med en nedlåtande rättelse: Det är klassperspektivet, inget annat, som ska förklara SD:s framgångar. Han är inte ensam om den åsikten.
I sin artikel beskrev han »en de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt«. Jag kan i viktiga avseenden hålla med. Men det som förbryllade mig var att han bara skrev om människor långt från storstäderna. Inga andra. Om de som bor »där bussarna inte går, där lanthandeln är borta, där det är långt till närmaste sjukhus«.
Att vara antirasist är att vara systemkritiker; att vilja förändra en orättvis samhällsordning över hela linjen, från Alby till Bromölla.
I likhet med många andra som nu försöker uppmärksamma »de bortglömda« utelämnade han till synes oavsiktligt de stadsdelar i förorterna där arbetarklass med så kallad invandrarbakgrund bor — och där både arbetslösheten och hopplösheten är stor. Är deras längtan efter respekt och upprättelse inte lika viktig?
Vänsterns uppdrag måste väl rimligen vara att binda samman löntagarintressen över »the color line«, att alltid försöka tala om småstad och förort i samma andhämtning?
Men då räcker det inte att ställa in sökljuset på enbart klassperspektiv och välfärdspolitik, man måste också med samma kraft uppmärksamma rasdiskriminering och rasifiering.
Många marxister och liberaler förenas av tanken att rasism bara är en fördomsfull norm, bland många andra. Men den är ju något mycket starkare: ett system som i århundraden fördelat makt, pengar och status; som präglat både våra samhällen och identiteter; som förvandlat en struntsak som hudens pigment till en som avgör livschanser.
Att beskriva hur det här systemet framträder i globala sammanhang brukar vara okontroversiellt, även bland vita européer. Men när det kryper närmare det egna vardagslivet verkar det plötsligt bli ohyggligt jobbigt.
För en vecka sedan (AB 23/9) skrev Petter Larsson ett skarpt genmäle till Greider. SD:s väljare förenas inte av oro för den egna ekonomin, utan av motstånd mot invandring och ett mångkulturellt samhällsliv. De vill inte bo granne med en familj från Mellanöstern.
De vill inte stå i samma kassakö som en kvinna med hijab. SD har skickligt aktiverat en (välmotiverad) oro för att vita svenskars särställning är ifrågasatt av andra svenskar — och dessutom är det på goda grunder.
Becky Williams har rätt. Den som vill bekämpa klassamhället måste samtidigt ta strid mot rasismens privilegiesystem — och vi behöver prata politiskt klarspråk om detta för att kunna knuffa opinionerna bort från SD:s lockande etnonationalism.
Att vara antirasist är att vara systemkritiker; att vilja förändra en orättvis samhällsordning över hela linjen, från Alby till Bromölla.
Per Wirtén är författare och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
