Nyurbanismen med sitt svärmeri för innerstaden bidrar till att legitimera orättvisan. Den har avgränsat den politiska blicken och blottlägger motsättningen mellan stad och land. Det skriver Per Wirtén, som läser om »dödens väg« och hur det i Kiruna blivit svårare att skaffa barn.
Det är alltid lika uppiggande att läsa Ottar, som är RFSU:s eget samhällsmagasin. Där ger normkritiken aldrig upp sina krav på rättvisa. Den är som en varm kniv i hårt smör.
I senaste numret (2/17) blev jag ovanligt berörd av flera vittnesmål från E 10, »Dödens väg«. Sedan BB i Kiruna lades ner tvingas gravida kvinnor tajma sina värkar med tanken på tolv mil i bil till förlossningsavdelningen i Gällivare, ofta i mörker, yrande snö, mellan stora långtradare och på spaning efter korsande renar. Kvinnor och män berättar om förfärlig dramatik, för det mesta med lycklig utgång — men inte alltid.
Deras upplevelser avslöjar livets bräcklighet när det närmast urexistentiella behovet att kunna föda tryggt inte längre uppfylls.
Deras upplevelser avslöjar livets bräcklighet när samhället retirerar, när det närmast urexistentiella behovet att kunna föda under trygga former inte längre uppfylls.
I samma nummer finns en karta över Sverige som visar hur zonerna där man har mer än tio mil till BB växt sedan år 2000.
De omfattar inte längre bara exceptionell glesbygd, utan har även börjat uppsluka ordentliga tätorter. Under de berörda åren har nio BB lagts ner.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur abortkliniker under samma tid stängts i USA. I båda fallen handlar det om liv, säkerhet och statlig reproduktionspolitik.
I Kiruna har det blivit svårare att skaffa barn.
De knappa marginalerna på förlossningsavdelningarna i Storstockholm får stor uppmärksamhet i riksmedia varje sommar. Men om läget på mindre orter är det märkbart tyst.
Vittnesmålen i Ottar och den långa striden om BB i Sollefteå får förströdda noteringar, om ens det. Tystnaden gör orättvisan ännu tyngre.
Att ha rimligt avstånd till BB sammanfaller med en växande geopolitisk fråga, där den gamla misstron mellan stad och land spetsas till.
Nu som då några få storstadsmetropoler mot resten av landet. Över hela Europa har välståndsutvecklingen i huvudstäderna varit exceptionell under den nyliberala epoken.
Städer som London, Bryssel, Bratislava, Warszawa och Stockholm har på sätt och vis lösgjort sig.
Utvecklingen har motiverats med ett svärmeri för innerstäderna — gammelstaden. Det har framkallat en hel ideologiapparat som ofta kallas nyurbanism.
Man brukar säga att om huvudstaden växer kommer välståndet sedan sippra ut i förorterna och resten av landet, ett slags geografisk trickle down-economics.
Det har fungerat illa. Inte bara för förlossningsvillkoren.
Sällan har den nyurbana tidsandans arrogans exponerats med sådan uppriktighet.
2008 släppte Stockholms läns landsting rapporten »Livsstilar och konsumtionsmönster i Stockholmsregionen«. Där definierades den så kallade urbana människotypen som en shoppingupptagen narcissist med en stark vilja »att inte bli en i den stora gråa massan«.
Typen ansågs särskilt värdefull och återfanns i första hand i Stockholms innerstad, något glesare i förorterna och knappast alls i landets småstäder.
Värst var det i gamla bruksorter, typ Grängesberg, som låg i kompakt mörker eftersom människorna där helt saknade »förändringsbenägenhet«.
Sällan har den nyurbana tidsandans arrogans exponerats med sådan uppriktighet.
Det märkliga med nyurbanismens makt över samhällsdebatten, även inom den breda vänstern, är att den stämmer så illa med verkligheten.
En av dess vinnande berättelser har handlat om hur det varje dag anländer fullpackade bussar till Storstockholm med unga människor på flykt från småstäderna.
Problemet är att den inte stämmer. Stockholm växer visserligen, men genom invandring och höga födelsetal.
Flyttbussarna går i själva verket i ungefär lika hög utsträckning i båda riktningar.
De nervösa bilresorna till BB i Gällivare kan kanske inte (helt) skyllas på nyurbanismen. Men bidrar till att legitimera orättvisan som en ofrånkomlig konsekvens av en obönhörlig utveckling.
Den har avgränsat den politiska blicken. Den har böjt undan etiken. Den är ett bländverk.
Men kanske att något håller på att förändras. Vittnesmålen från »Dödens väg« i Ottar ingår i ett större omprövande tema om »Vischan«.
Och Stefan Löfven föredrog att åka ut i landet i stället för att mingla med stockholmare i Visby.
Per Wirtén är författare och kulturskribent..
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
