Expressens avslöjanden skadade Sverigedemokraterna, men inte ens i närheten så mycket som kunde skett. Det skriver Per Wirtén i svarsreplik till Ulf Kristofferson.
Ulf Kristofferson har i vissa avseenden rätt. Jag generaliserade och överdrev. Jag sökte medvetet det tillspetsade och följde Herbert Tingstens råd från hans tid som chefredaktör på Dagens Nyheter: skriv hundraprocentigt även om du bara är övertygad till 51 procent.
Man kan också säga att jag skrev utifrån en uppdämd känsla av frustration.
Expressens avslöjanden skadade Sverigedemokraterna, men inte ens i närheten så mycket som kunde skett.
Jag tror det finns två sammanhängande orsaker. Dels Åkessons skickliga krishantering. Han både räddade männen med järnrör och grät krokodiltårar.
Det var ett dubbelspel som gick hem, eftersom det inte punkterades. Dels att det drev som alltid uppstår när politiska skandaler briserar kom av sig. Det framstod som märkligt lamt och fick inte någon riktig effekt.
Jägarna verkade lägga ner jakten när männen med järnrör lämnade sina uppdrag som talespersoner, sträckte upp armarna och sade time-out.
De slängdes inte ut från SD:s riksdagsgrupp. De tvingades inte lämna riksdagen. Frågorna dog bort.
Jag vet att jag generaliserar, eftersom jag skriver om det stora surrande moln man vid köksbordet (där även jag sitter) uppfattar som ”media” och ”journalisterna”; det samlade intrycket.
I söndagens SvD sade Soran Ismail: ”Det är så otroligt att man nästan inte tror det har hänt. De ljuger och förtalar, går runt med järnrör på stan [ … ] Ekeroth tar ”time-out” och ska ”jobba upp sitt förtroende”. Men hallå, avgå! Det är ett jäkla daltande med SD och deras väljare.”
Jag delar hans förvåning och hans slutsats.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
