En politisk konfrontation om det svenska försvaret är att betrakta som ett misslyckande. S är beredda att ett gemensamt ta ansvar. Är regeringspartierna det, undrar Peter Hultqvist (S).
I framtiden måste den nationella och nordiska dimensionen få en större tyngd när svensk försvars- och säkerhetspolitik utformas i praktiken. När nu situationen i vårt närområde förändras så måste också den svenska inställningen och strategin delvis ges en annan utformning. Det är då viktigt att göra upp med påståenden som att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”. Därför är det nödvändigt att göra det självklara konstaterandet: Försvaret av Sverige börjar i Sverige, och ingen annanstans.
Att försvarsberedningen understryker att Sverige ”främst måste kunna värna landets suveränitet, svenska rättigheter och intressen” låter självklart. Men det innebär i praktiken en balansförskjutning som gör försvarsmaktens nationella dimension och uppgift tydligare. Det är med utgångspunkt från ett nationellt fokus vi nu måste dra de relevanta slutsatserna inför framtiden.
När en fungerande strategi (nationellt och internationellt) utformas så handlar det om både ”hård” och ”mjuk” säkerhet. Diplomati, handel, turism och gemensamma ansvarstaganden mellan länder, måste också backas upp med militär förmåga. När man nu i Ryssland på ett tydligt sätt ökar sin militära förmåga, går i en alltmer nationalistisk riktning, har stormaktsambitioner och ökar sin underrättelse- och övningsaktivitet i vårt närområde så påverkas vår säkerhetsmiljö. Det är dock inte detsamma som att det föreligger en hotbild. Men Rysslands ökade militär kapacitet är en realitet som Sverige måste förhålla sig till.
Försvarsberedningen ska presentera sin slutrapport i mars nästa år. Förhoppningsvis sker det under former där en bred enighet föreligger. Det banar i så fall väg för ett försvarsbeslut under 2015 som kan bäras av en bred och stabil majoritet i Sveriges riksdag. En politisk konfrontation på den punkten är att betrakta som ett misslyckande och skulle inte båda gott inför framtiden. Från socialdemokratiskt håll är vi beredda att ta det ansvaret. Är representanterna för regeringspartierna detsamma?
Några avgörande frågor som särskilt måste analyseras i försvarsberedningen är hållfastheten och stabiliteten i försvarets nya personalförsörjning, försvarsmaktens folkliga förankring, den framtida materielförsörjningen, luftförsvarets utformning, vilka vapensystem som är att betrakta som nationella säkerhetsintressen, cyberförmågor, försvaret av Gotland, upprätthållandet av ett fungerande skalförsvar och en konkret fördjupning av det nordisk-baltiska samarbetet.
Utmaningarna är många och kommer att kräva hårda och specifika prioriteringar. Det handlar om att ha en konkret uppfattning om vilka förmågor som ska utvecklas och kanske nyanskaffas, men också om något ska avvecklas.
Även om behovet av samarbete med andra länder och organisationer, framför allt i ett nordiskt perspektiv, är tydligt så har vi en hemläxa att göra från ett svenskt nationellt perspektiv. Det är något som inte får förringas i en försvars- och säkerhetspolitisk debatt där samarbete med andra är ett genomgående och allmänt vedertaget begrepp. Om inte försvaret av Sverige långsiktigt håller måttet så skapar det i sin tur en obalans i samarbetet med andra nationer. Det handlar om både och, inte antingen eller!
Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
