Jag kunde ha dött eller blivit allvarligt skadad på jobbet, inte en utan två gånger. Ett fackligt- och politiskt engagemang var enda sättet att se till att det inte blev en tredje gång gillt.
Jag läser med sorg om de två arbetare som dog på jobbet den 17 oktober. Det får mig att minnas den dag då jag kunde ha dött på jobbet.
Mitt första fasta jobb var på ett sågverk i Sunnansjö, en liten by i Ludvika kommun. Det var en liten såg, vi var runt 25 anställda. Jag kom dit i februari 1980. Utrustningen var gammal och sliten och säkerhetsarbetet var eftersatt. Personalomsättningen var extremt hög, cirka 50 personer per år rann igenom stället.
Det var tungt, det var utomhus och det var kalla vintrar. Vi var alla medlemmar i Träindustriarbetarförbundet, men vi hade ingen klubb på företaget. Vi hade heller inget skyddsombud. Orsaken var den höga personalomsättningen. Det var ingen som var kvar tillräckligt länge för att ta de tunga uppdragen.
Tillbuden och småskador var många. En kille kom i vägen när en drivkedja brast. Den träffade honom på låret. Vinteroverallen tog det mesta av smällen. Blåmärket var inte att leka med. En annan kille fastnade i en drivkedja och tappade några fingertoppar. Han var utsatt. Ett järn föll och knäckte hans lillfinger också.
Vi byggde tak av plank över virke som torkade utomhus. Om taken rörde sig vid blåst klättrade vi upp 4–5 meter och rättade till dem utan något som helst skydd. På vintern var det glashalt när vi klängde upp. Att stå fem meter upp på två isiga brädor, hålla fast sig med en hand och jobba med den andra… Det är ett under att ingen ramlade ner.
Jag jobbade på sågverket i sammanlagt sju och en halv månad. Jag kunde ha dött två gånger.
En gång var när en ”bak” (ytterkanten på en stock) gick snett ur sågen. På ett sågverk kör man in en stock i sågen och får fram plank, plus två bakar som går ner i en flistugg. Mitt jobb var att mata in bakar i flistuggen. Vissa bakar var för stora, så vi klöv dem med en yxa eller kapade dem med en eldriven motorsåg. Jag vände bort blicken och en stor bak gick snett. Min jobbarkompis knuffade undan mig i absolut sista sekunden.
Den andra gången var jag mitt i trappan till sorteringsbordet. När en stock är färdigsågad gick den i form av ett löst sammanhållet plankpaket på ett band ner på ett stort bord med drivkedjor. Mitt jobb var att ta planken och lägga dem i staplar för att torka. Ibland gick plankbunten snett och tog vägen nedför trappan. Detta var en sådan gång.
Jag minns att jag såg den uppsågade stocken ta sikte på mitt mellangärde. Nästa minnesbild är att jag ligger på marken ovanpå planken och skrattar hysteriskt. De sa att jag greppade trappans räcken, hoppade upp och gränslade. Med tanke på att ett sådant paket plank väger cirka 600 kilo är det lätt att förstå vad som kunde ha hänt med mig.
Mina tillbud var inget märkligt på detta sågverk. Jag var oskadd, alltså inga problem.
En dag anställdes en ny reparatör. Han var före detta gruvarbetare, han hade varit fackligt aktiv och hans reaktion var ”Vi måste ha en klubb och ett skyddsombud”. Vi bildade klubb och utsåg ett eget skyddsombud. Dagen efter han gått utbildningen ringde han yrkesinspektionen. De hittade drygt 80 brister, varav 20 grova. De stängde sågen i tre dagar.
I augusti 1980 ville armén ha mina tjänster. När jag återkom till sågen i mars 1981 fick jag uppsägningspapper i handen. Koncernens lönsamhet var dålig och sågen skulle läggas ner. Jag fick jobb på ASEA under uppsägningstiden och fortsatte vara fackligt aktiv. Jag blev sedermera rekryterad till SSU våren 1982, deltog i valrörelsen och valdes in som ersättare i Ludvika kommuns dåvarande skolstyrelse.
När folk frågar varför jag blev fackligt och politiskt aktiv säger jag att det ursprungligen var i rent självförsvar. Jag kunde dött eller blivit allvarligt skadad på jobbet, inte en utan två gånger. Ett fackligt/politiskt engagemang var enda sättet att se till att det inte blev en tredje gång gillt.
Bara i år har 19 personer dött på jobbet. Nära 20 000 arbetsolyckor har anmälts. Detta visar att det förebyggande arbetet är nödvändigt.
Ändå var det förebyggande arbetsmiljöarbetet det första den borgerliga regeringen prioriterade bort 2006. Arbetsmiljöverkets inspektioner skars ner och Arbetslivsinstitutet lades ner.
Jag bara skakar på huvudet och kommer ihåg de två dagarna för mer än 30 år sedan.
Peter Johansson, socialdemokrat i Malmö. Inlägget är tidigare publicerat på bloggen Röda berget
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
