Peter Lagerqvist: En tredje intifada?

Det var den största manifestationen sedan Arafat dog. Veckan efter tänkte alla på samma fråga: Blir det en tredje intifada? Peter Lagerqvist skriver frånett Palestina, som trots vad många säger om Gaza, faktiskt har något att förlora.

De senaste två veckorna hade besöken till min lokala mataffär i Ramallah gått efter en viss rutin. Varje dag brukade jag säga hej till ägaren Mahmoud, vända mig mot en tv-apparat uppsatt mitt emot kassan och ställa samma fråga. Vad har hänt? Han brukade sucka och sammanfatta situationen och dagens siffror över döda och skadade. Och så skakade han på huvudet.

Palestinier måste ofta titta på bilder av hur de själva blir dödade, men jag undrade ändå hur han kunde stå ut med det. Under de gångna veckorna hade han förblivit vid gott mod, han skämtade ofta med mig och de andra kunderna. Men den 20 juli var bilden från övervakningskameran det enda som spelades upp, på tv:n syntes hur vi tittade upp och betraktade oss själva.
– Jag kunde bara inte titta mer, sa han.

Tidigare på morgonen hade en vän ringt för att säga att området Shuja’iyye i östra Gaza hade jämnats med marken. Israels markinvasion av Gazaremsan hade börjat för tre dagar sedan, efter tio dagars bombningar och granatattacker. “De säger att 60 har dödats och att man fortsätter att dra fram kroppar ur ruinerna.”

På eftermiddagen var det telefonsamtal som gällde. Abu Ahmed* hade flytt från Shuja’iyye till centrala Gaza och svarade inte på mobilen. Efter fjärde försöket gav jag upp. Imm Khaled, som under en revolt och två krig klarat att hålla en klinik öppen och bilda familj, svarade på en gång.

– Peter, det är väldigt otäckt … började hon för att sedan övergå i nästan ljudlösa snyftningar.
– Jag kan inte prata … Hej då.
Åtta av hennes släktingar har dödats sedan kriget började.

Mycket av eftermiddagen gick åt att läsa nyheter på nätet: europeisk press och israeliska tidningar. Vad som sades utomlands verkade vara lika viktigt som det som hände i Gaza, och det var en märklig läsning. Israeler och palestinier kunde åtminstone enas om en sak verkade det som. Uppmaningar från USA och EU till Israel att uppvisa ”återhållsamhet” och “proportionalitet” var egentligen endast licens för IDF att fortsätta. Frågan som ställdes i Ramallah var hur många döda som var lagom?

Före skymningen nådde jag äntligen Abu Ahmed. Han var trött men också arg. Flygblad från IDF informerade invånarna i centrala Gaza att de behövde evakueras igen. Nästan hälften av Gazaremsan var nu klassificerad som en zon ingen kunde vistas i.

– Vart vill de att vi ska ta vägen? sa han argt.
– Det handlar om 60 000 människor i Beit Lahiya, 100 000 i Shati. Vart ska de ta vägen? Jag hörde att israelerna hävdar att Hamas hindrar oss från att ta oss därifrån. Det är struntprat. Vi åkte därifrån! Tror du jag skulle låta någon stoppa mig om min familj var i fara?

Under dagens lopp tog emellertid en annan berättelse om Gaza form. Först kom nyheten att 15 israeliska soldater hade dödats; inte vilka som helst, utan från Golanbrigaden: Israels spetsnaz. Med denna information blev massakern i Shuja’iyye också begriplig på ett nytt sätt för invånarna i Ramallah. Det var en israelisk hämndaktion, en nödvändig korrigering av den sedvanliga blodsbalansen i regionen. Gaza hade retat upp IDF.

Mitt på kvällen började det tutas från bilarna som passerade utanför min lägenhet. Strax efter smällde fyrverkerier över flyktinglägret Amari. Firandet hade växt till ett dån som omvälvde hela staden när jag till slut gick ut på gatan. En vän hade just vidarebefordrat en tweet med dagens största nyhet:
@AymanM #Hamas’ Al Qassam Brigade announces the capture of an #Israeli soldier and reveal his identity on its TV Station.

Gatorna in till stadskärnan var igentäppta. Ungar från lägren viftade med flaggor ur pimpade Fiatbilar, medan de mera välbärgade gled omkring i lite större bilar, blinkade med helljusen och gjorde segertecken. Manara, Ramallahs fattiga kusin till Tahrirtorget och en värdemätare för det allmänna stämningsläget i den palestinska myndighetens maktsäte, var överfyllt med människor och plakat och helt täckt med gröna islamistflaggor.

– Det finns Hamasmedlemmar i demonstrationen som inte hade vågat visa sina ansikten i Manara i morse, sa någon.
–Men staden tillhör dem i kväll.

Det var emellertid inte bara Hamas som hade vågat sig ut från sina gömställen. Alla var där: en massa av ansikten som såg lika ängsliga som bestämda ut, och leendena som visades upp var ofta försiktiga. Bland vänsteranhängarna som jag kände hade flera tårar i ögonen och de gav varandra långa kramar. Bara en vecka tidigare hade många av dem utgjort största delen av en Gazaprotest i Manara som bara hade samlat runt 200 människor. Några av dem hade fått ta emot förolämpningar som förbipasserande muttrade fram.

– Vad bryr ni er om Gaza för. Låt dem döda Hamas.

Sådana kommentarer var inte ovanliga i Ramallah, och de visade på de djupa interna palestinska motsättningar som hade blossat upp flera år tidigare. Efter det att Hamas vann valet till det palestinska parlamentet 2006, hade en dragkamp påbörjats om den palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor mellan den nyvalda regeringen och den palestinska myndighetens presidentämbete som ännu hölls av Mahmoud Abbas, Yasser Arafats efterträdare som ledare för Fatah, PLO:s ledande parti.

Inom ett år uppstod gatustrider i Gaza mellan Fatahs och Hamas miliser och Hamas förhindrade en USA-stödd kupp av Fatahlojalister 2007. Säkerhetsstyrkor som var lojala med Abbas slogs snabbt ned, ofta brutalt. På Västbanken, där Abbas fortfarande höll ställningarna med amerikanskt och europeiskt stöd, hade Hamas styrkor växlat mellan att bli fängslade eller tvingas under jorden och blivit måltavla för ett slags fräna ord som palestinierna dittills enbart ägnat sina ockupanter.

En chilensk akademiker jag känner som jobbade i Ramallah tyckte sig ha transporterats tillbaka till sin ungdoms dagar.
– Det var så folket runt Pinochet talade om kommunisterna i Chile: det här språket om den “inre fienden”.

Efter 2007 stod det klart i Ramallah att alla och envar kunde bli betraktad som den inre fienden. Fastän Abbas formellt hade utropat att den andra intifadan var slut i och med att han kom till makten 2005, hade palestinsk politik på Västbanken bryskt lamslagits 2007. Alltmer var det inte bara den väpnade kampen som palestinierna hade förbjudits att ägna sig åt, utan också motstånd i sig. Att testa var skillnaden låg kunde ses som en slags olydnad.

Det blev svårare för politiska grupper av något som helst slag att organisera sig och berättelserna om tortyren som förekom i den palestinska myndighetens fängelser blev vanligare, och hemskare. Palestinier började bli försiktiga med vad de sa på offentliga platser, rädda för att säkerhetstjänsten kanske lyssnade. Även om man undvek att bli gripen, kunde en bror eller kusin förlora sitt myndighetsjobb.

Det här var en ny upplevelse för de palestinier som vuxit upp efter att Osloavtalet skrevs under 1994. Yasser Arafat hade varit enväldig som ledare för Fatah, ordförande för PLO och slutligen som president för den skärgård av självbestämmelse med reservationer som är känd som den palestinska myndigheten. Åren närmast efter Oslo fängslade och torterade hans säkerhetstjänst medlemmar ur Hamas som protesterade mot avtalet, och i konfrontationer på Gazas gator sköts andra ihjäl.

När politiska rivaler offentligt motsatte sig honom, kunde det hända att han skickade ligister för att klå upp dem. Men Arafat byggde inte upp en Stasi-liknande säkerhetsstat på samma sätt som den framlidne Hafez al-Assad hade gjort i Syrien eller kung Hussein i Jordanien. Fram till dess att Abbas kom till makten debatterade vanliga palestinier politiska frågor helt öppet på kaféerna i Ramallah.

Abbas hade gjort en politisk uträkning som ledde honom att tro att ett sådant förtryck skulle betala sig så småningom. Om palestinierna kunde visa att de klarade av att sköta sitt eget polisväsende skulle västmakterna, framför allt USA, så småningom tvinga Israel in i en fredsuppgörelse. Men även om Abbas hyllades i väst för sin “måttlighet” och fasta hand, syntes inte några påtryckningar mot Israel till vare sig från USA eller från Europa.

I stället var det Abbas som om och om igen fick finna sig i att framstå som kraftlös i sitt folks ögon. Byggandet av bosättningar på Västbanken fortsatte raskt under hela hans tid vid makten. Många palestinier på Västbanken, kanske till och med en majoritet, började till sist betrakta honom som ytterst svag, till och med en Quisling. Bland dem fanns många medlemmar av hans eget Fatahparti som han annars styrde som om det var hans eget personliga furstendöme.

Men medan hans säkerhetstjänster lyssnade på palestinier, gav inte Abbas intryck av att han lyssnade till dem. Här skilde han sig från den man som han annars hade ärvt sitt envåldssätt och politiska detaljstyrningsstil av. Arafat hade varit en uppmärksam och populistisk envåldshärskare, med ett skarpt sinne för det allmänna känsloläget. När han var president gick han fortfarande omkring i Ramallah och skakade händer. Som för att tydliggöra att hans riktiga maktbas inte utgjordes av palestinier, tillbringade Abbas inte särskilt mycket tid i Ramallah.
”Han bor i Amman”, som en lokal politisk analytiker en gång beskrev det för mig.

Det var ändå inte bara förtrycket som höll kvar honom och hans långvarige premiärminister Salam Fayyad vid makten. Hans säkerhetstjänst ägnade sig åt tortyr, men såg också till att skapa nya former av lag och ordning i Ramallah. Under några år tillät biståndsmedel från väst den alltmer opolitiska medelklassen i Ramallah att, ibland och inom det trånga område som staden utgjorde, leva som om ockupationen inte ägde rum. Ingen kunde påminna sig om att konsumtionen i Ramallah varit så iögonfallande någon gång tidigare.

De fattigare klasserna hade samtidigt tillgång till myndighetsjobb som hjälpte dem att låna, vilket gjorde det möjligt för dem att bygga hus och bilda familj. Hushållens skulder växte explosionsartat i Ramallah. På små och stora sätt hade vanliga palestinier fastnat i ett nät av underkastelse som de själva varit med om att skapa. Alla blev lite medlöpare och ganska ofta reflekterade människor jag kände om det här på ett självmedvetet sätt.

Några veckor före Gazakrigets inledning hade jag ätit middag med en försäkringsagent ur medelklassen som jag här kallar för Mohammed. Jag hade frågat honom om den stora kontroversen för dagen i Ramallah. Utan att presentera bevis för att det var Hamas som var ansvariga för kidnappningen och dödandet av tre israeliska tonåringar på en bosättningsväg den 12 juni inledde den israeliska regeringen en kampanj mot Hamasstyrkor i området, hundratals palestinier greps och skadades, inte bara Hamasmedlemmar, därav många tonåringar.

Sammanstötningar mellan armén och palestinska ungdomar, eller shebab, hade blivit en nattlig rutin över hela Västbanken. När han mötte växande ilska från allmänheten, hade Abbas meddelat att säkerhetssamarbetet var “heligt”. Fastän Mohammed inte alls var okritisk till Abbas, hade han invändningar mot denna ilska:
– Du vet att folk klagar på Abbas säkerhetssamarbete med Israel. Men de borde veta var palestinska myndigheten får sina pengar ifrån, pengarna som vi alla lever på. Han vet att Israel och européerna kan stänga kranen. Han måste samarbeta. Och du vet att det här diplomatiska initiativet som han försökte få igenom, det var på väg att leda någonstans. Man kunde se att han hade trängt in Netanyahu i ett hörn.

Mohammed hade talat om denna verklighet utan stolthet. Trots allt var det en verklighet av beroende. Han hade faktiskt varit riktigt hoppfull om att Abbas “diplomatiska offensiv”, som den var känd som i Ramallah, kanske kunde åstadkomma något. Han ville tro: på Abbas, på så sätt kanske också på personen som han själv hade blivit under dennes styre. Att han inte var helt bekväm med detta jag illustrerade Abbas-erans märkliga poetik. Fastän han var en frånvarande ledare hade han ändå lyckats få ett nytt slags liv och politik att växa fram i Ramallah.

Men han hade ännu inte lyckats skapa en verklighet där palestinier kunde undvika att känna sig främmande för sig själva. När juni övergick till juli växte denna känsla av oenighet sig starkare i staden. Några dagar efter mitt samtal med Mohammed belägrades en polisstation i Ramallah av stenkastande shebab. När Israel började bomba Gaza skyllde Abbas inte på dem som mest direkt låg bakom, utan på Hamas ”vårdslöshet”. Man skulle ha kunnat säga att en majoritet av palestinierna nu fått nog. Och det var just sådana saker som man sa i Manara den 20 juli.

“Folk har fått nog av Abbas nu”, sa en hjälparbetare från FN till mig. Hans läppar förvreds i äckel när han betraktade den myllrande folkmassan framför mig.
Men folk hade haft nog av Abbas länge nu, samtidigt som de anpassade sig till hans politik. Vad hade ändrats? De senaste sju åren hade många av dem möjligen känt att det som Abbas kallade pragmatism hade brutit mot deras känsla av vilka de skulle vilja vara. Den 20 juli bröt hur som helst en sådan pragmatism också fullständigt mot deras känsla av vilka de var. Det var värre än förrädiskt, det kändes orealistiskt.

”Har du hört?” sa man till mig om och om igen i folkmassan. ”Polisen skjuter tårgas på shebab nere i Beit El.” ”Vi sticker dit!?”
Som saker kan förändras på en dag.
– Jag har inte sett en manifestation som den här sen Arafat dog, sa jag till en journalist senare på kvällen.
– Eller sen Mohammed Assaf vann, rättade han mig.

Förra året hade firande på gatorna brutit ut när en ung tävlande från Gaza i Arab Idol, känd bara genom att ha gått till finalen, korades till vinnare av en panarabisk publik. Men alla var inte lika rörda, mest märktes tre surmulna män som stod lutade mot en svart bil i utkanten av folkmassan, representanter från en av Abbas säkerhetstjänster.

Mitt inne i manifestationen träffade jag Leena*, en gammal vän som också var akademiker. Vi tog sällskap därifrån, medan hon gick mot min bil reflekterade hon över känslorna som visades upp i Manara.
– Det ligger något kraftfullt för folket här i att ta en soldat till fånga, började hon, och jag nickade. Det ligger ingen hemlighet i detta. Upplevelsen av att sitta i fängelse är så nära man kommer en nationell initiationsrit på Västbanken. Ungefär 40 procent av alla palestinska män har frihetsberövats någon gång i livet; en överväldigande majoritet har också torterats i samband med detta.

För tusentals palestinska politiska fångar i israeliska fängelser, är den enda chansen att bli fri genom en fångutväxling med Israel. Men det fanns kanske också andra förklaringar. Att döda är en sak, att ha kontroll över liv och död en annan. Genom att ta till fånga en israelisk soldat hade man vänt upp och ner på ett privilegium som Israel de senaste veckorna stoltserat med på ett sätt man bara vid ett fåtal tillfällen kunde påminna sig ha sett förut.

Sedan bombningarna av Gaza började, hade hundratusentals palestinier varit tvungna att fly i allt snävare cirklar medan de evakuerade sina hem, grannskap och samhällen för att undgå döden, ofta utan någonstans att ta vägen. Några överlevde inte flyktens första dag. Två dagar senare rapporterade Ma’an News att “fyra systrar dödades när deras morföräldrars hem där de sökt skydd träffades av israeliska artillerigranater”.

Den israeliska regeringen presenterade detta som en välvillig humanism grundad i ansvar för palestinierna, till och med omsorg. Men genom att agera på detta sätt gjorde den människor ansvariga för sin egen död, enbart offer för sig själva, som den israeliska anklagelsen ljudit sedan länge.

När den 20 juli närmade sig sitt slut växte en annan scen fram i utkanterna av Ramallah. Efter att ha lämnat Manara och släppt av Leena kom jag sent fram till Beit El, en av de många IDF-posteringarna som omger Ramallah. I några veckor hade man här varit med om nattliga strider mellan shebab och den palestinska myndighetens kravallpolis, som mestadels gått segrande ur dessa. I flera kilometer var vägen till vägspärren kantad med stenar och brinnande däck; den stickande tårgasen dröjde sig kvar i luften. Men vid det här laget syntes inte en enda uniform.
“Till slut ställde de upp sig och bara gick i väg” sa någon till mig.

Vid vägens slut strök nu grupper av unga män omkring och deras silhuetter avtecknade sig mot virvlande eldsflammor. Längre bort hängde reportrar och tv-fotografer med stativ omkring, iklädda skyddsvästar och gasmasker. Scenen stod redo. Ett skott från arméposteringen fick folkmassan att ducka och springa i väg. I främsta ledet stod en gänglig ung man med huva och en sten i handen och skrek.

– Kom igen! Kom ni hit för att glo? Fan ta dom, ropade han medan han gestikulerade mot arméposteringen, “och fan ta myndigheten!”
Ögonblicket senare drog en siren i gång och medlemmarna i shebaben delade på sig för att låta en ambulans köra igenom, den tjöt när den gasade nerför vägen, sedan slöt sig leden igen. Det var många där, tänkte jag medan jag gick tillbaka till bilen. Det var lika många som jag sett i Ramallah någon gång under den andra intifadan.

På väg hem stannade jag vid en godisaffär längs vägen för att få något att äta. Det tutades fortfarande från bilarna som passerade. En lastbil gasade förbi och på flaket, där det hängde unga män som skrek och viftade med flaggor, ljöd öronbedövande kampsånger från konsertstora högtalare. Inne i affären satt en tv i taket som visade unga män som hängde ur bilar, skrek och viftade med flaggor. ”Hebron” stod det på live-textremsan.

“Källor i IDF säger att Hamas påstående lät tvivelaktigt och att risken för att Hamas håller en IDF-soldat fången är små”, skrev Haaretz militärkorrespondent Amos Harel den 21 juli. Dödssiffran i Shuja’iyye hade vid det här laget växt till 90. 100 till dödades under loppet av nästa dag, och Harel såg till att påminna om saken. “Hamas har ännu inte blivit informerade om att de har förlorat kriget. Hamas omringar sig med sagor om mod som de berättar för sig själva och invånarna i Gaza.”

Det var faktiskt så att den militära styrkebalansen såg dyster ut för islamisterna och andra grupper som stred i Gaza, inklusive Fatahs militära gren på Gazaremsan. Så var det alltid. Men det stod också klart att IDF:s uppgift i Gaza skulle bli “mycket svår” vilket en armékälla erkänt för the Guardian. Och detta var inte irrelevant.

Den 21 mars 1968 är inte ett datum av särskild betydelse för de flesta militärhistoriker, men för många palestinier betydde det en gång väldigt mycket. Året innan hade Israel erövrat Västbanken och Gaza och drivit ytterligare 300 000 palestinier i exil. Gerillastyrkor fortsatte ändå att plåga IDF från Jordanflodens östra bank och armén ville lära en liten by, och det palestinska flyktinglägret intill, en läxa. Medan alla utom en av de rivaliserande palestinska faktionerna retirerade, gavs 250 gerillakrigare en order om att stanna kvar och slåss, med stöd av en jordansk infanteridivision.

Saken utvecklade sig på samma sätt som det gjort så många gånger förut och också skulle göra i framtiden: de israeliska styrkorna avancerade, tog kontroll over byn och sedan jämnade de den med marken på ett systematiskt sätt. Men när de drog sig tillbaka hade de även förlorat 28 soldater, fått 90 skadade och lämnat kvar fyra rykande stridsvagnar och ett flygplan. De sammantagna palestinska och jordanska förlusterna var sex gånger högre, men bilden av oövervinnliga IDF hade rubbats. Namnet på byn skulle komma att genljuda: Karameh – värdighet på arabiska.

De som känner till historien vet att de 250 gerillakämparna var medlemmar i en dittills halvstor palestinsk politisk rörelse som hette Fatah, dess ledare en viss Yasser Arafat. Han hade förstått vad man i varje kolonial frihetskamp måste inse. Moderna krig handlar inte bara om segrar, utan om vad man gör med förluster. Palestinska frivilliga som vägrade att bli informerade om att de hade förlorat strömmade till Fatahs läger i Jordanien.

Palestinier slutade inte att dö efter 1968. För det mesta fortsatte de också att förlora. Men till och med i motgång kunde de mobilisera med hjälp av förlusterna. För ett antal år sedan, i en trendig retroinredd bar i Ramallah, fann jag mig själv stirrande på en PLO-poster från 1970-talet. Jag har för mig att den visade en målning av en kvinna bakom galler, med ett stiliserat palestinskt landskap i bakgrunden. Hon identifierades som en krigare som hade fängslats av Israel. Anklagelsen var att hon kastat en handgranat, och anklagelsen förnekades inte. Postern uppmanade till solidaritet med henne och krävde hennes frigivning.

Jag insåg att jag stirrade på bilden eftersom den talade om något som de senaste årtiondena hade blivit omöjligt att tala om med det språk som palestinierna använde för omvärlden om sin kamp. Den talade om lidande och död av dem som inte är oskyldiga. Om man också räknar med de senaste dödssiffrorna i Gaza, har över 8 500 människor dödats och tiotusentals skadats och lemlästats av IDF och israeliska bosättare sedan den andra intifadan började 1999.

Människorättsorganisationer, inklusive många av de palestinska frivilligorganisationer som bildats efter Osloavtalet 1994, har betecknat ett oräkneligt antal av dessa gärningar som olagliga. Men till största del har dödandet ansetts olagligt för att offret var just oskyldigt: om man hade gjort något för att förtjäna att bli måltavla för den israeliska armén, om man hade varit politisk, skulle ens död ha klassats som en icke-händelse. Ur detta perspektiv utgjorde förlusterna ett nederlag.

Det hade kanske varit annorlunda om någon av dessa humanitära åsikter hade fått politiska följder. Men ingen fredsbevarande styrka från FN har skickats till östra Jerusalem; ingen israelisk officer har ställts inför rätta vid internationella brottmålsdomstolen i Haag. Om man tar ett helhetsperspektiv är det inte heller tydligt vad detta skulle ha kunnat göra för nytta. Israel gör sig möjligen regelbundet skyldigt till krigsbrott, men ockupationen är inte problematisk bara för att den är olaglig.

Det finns ett skäl till varför den internationella humanitärrätten i branschen är känd som en “licens att döda”. Det är inte heller troligt att ockupationen tills vidare kan mildras genom mera ordnade och humanitära former av våld. Att tro något annat är att ge efter för en logik som nådde sin lägsta punkt i Gaza den här sommaren. Dock finns det andra sätt att handskas med förluster och lidande.

Amerikaner och européer brukar bli illa till mods när människor, ofta med en mörkare hudfärg, håller upp kropparna av döda söner, döttrar, fruar och män, och utropar att de var martyrer för något. Det tolkas som något slags beräknande, och exploatering. Vi skulle föredra om de bara grät, tänker vi kanske. Men människor i väst tar själva emot regelbundna leveranser av flagginlindade kistor, från skumma krig i länder långt borta, innehållande uniformerade, skoningslöst förkortade liv, kända som hjältar.

Och vänsterprotester i Europa och USA skulle inte bära på en historia om många människor under årens lopp inte hade känt att de hade rätt att ta risker och kämpa: att själva sätta allt på spel. I den europeiska filosofiska traditionen så är denna ”arbetets negativa aktivitet”, som Hegel kallade den, inte bara vad historien är uppbyggd av, utan också vad som gör oss mänskliga. Att enbart vara ett humanitärt offer är då att förnekas sin mänsklighet.

– Liknar i kväll Karameh? frågade jag Leena och hennes man under en middag senare i veckan.
– Nej.
Han skakade på huvudet med eftertryck, och kunde knappt tro att jag gjort en sådan jämförelse.
– Det här är mycket mer än Karameh. Man kan helt enkelt bara dö, förklarade han.
– Men för en person att känna till sina rättigheter och vara villig att dö för de rättigheterna, det är något annat.

Från och med den veckan var palestinierna i Ramallah inte heller längre offer, nu sökte de inte bara Barack Obamas eller Angela Merkels uppmärksamhet. De var inte enbart i färd med att dö utan med att uppoffra något. Och detta hade gett dem ett hopp i horisonten. I första hand handlar uppoffringen om att skapa en kollektivitet, och kollektiviteter kan åstadkomma saker. Ett sent erkännande av IDF två dagar senare om att en soldat “saknades men antogs vara död” var på så sätt redan irrelevant. Hela Västbanken var ute på gatorna den 20 juli. Folket var händelsen.

Och inte en enda Fatah-flagga syntes till.
– Hur vänder Abbas på det här? frågade jag Leena.
– Det kommer att bli väldigt svårt, sa hon med välbehag.
– Kommer inte israelerna nu känna att de inte har något annat val än att krossa Hamas? Annars har de ju redan vunnit.
Hon ryckte på axlarna och log.
– Jag tror det är för sent.

Ända sedan de israeliska bombningarna av Gaza började, hade en fråga ställts med nästan samma oro i Tel Aviv som i västerländska huvudstäder, om hur kriget skulle påverka Hamas och Abbas popularitet bland palestinier. Den israeliska regeringen hade klargjort vad den tänkte om saken från början och handlat därefter. Man skulle orsaka så mycket skada i Gaza att Hamas skulle tvingas att be om fred på Israels villkor. Palestinier både på Västbanken och i Gaza skulle visas att Israel aldrig skulle låta sig tvingas till eftergifter. Antagandet var att den politik av eviga förhandlingar som Abbas förde skulle få ett nytt godkännande.

I slutet av juli såg kriget därför ut som en katastrof för dem som stöder Abbas. Att Hamas popularitet på Västbanken hade skjutit i höjden var uppenbart; men med hur mycket var svårt att säga. Men ingen av dessa frågor var den viktigaste att ställa.
– Jag gillar inte karln, klagade Leenas man till mig den veckan. Vi diskuterade ett tv-tal som Hamas politbyråchef Khaled Mashal hade gett tidigare under dagen.
– Jag har aldrig gillat honom.

Som ståndaktig vänsteraktivist hade han aldrig varit anhängare till Hamas, han hade avfärdat partiets konservativa socialpolitik, men också deras motvilja till att organisera motståndet den här sommaren. Även om det inte uppmärksammats i väst har partiet tappat i popularitet under senare år, inte bara för att det hade regerat på i stort sett samma sätt som Abbas efter 2007 – enväldigt, men med till och med mindre än han att visa upp som resultat av detta, ekonomiskt och politiskt, men också för att partiet verkade nöja sig med att vara vid makten.

Det egna polisväsendet var visserligen något som satte hinder i vägen för en lättnad i belägringen av Gaza, men Hamas hade arbetat oförtrutet med att kontrollera raketattackerna från Gaza av mer radikala grupper som Islamiska Jihad. För att vinna internationellt erkännande hade Mashal vid upprepade tillfällen offentligt meddelat att rörelsen skulle vara villig att överväga förhandlingar med Israel med utgångspunkt i 1967 års vapenstilleståndsgränser. I denna fråga skilde sig deras politik väldigt lite från Abbas. Med andra ord var det inte så mycket ett parti som Leenas man nu stödde utan ett annat slags politik. Det var inte bara han som ställt sig på samma sida som Hamas, utan Hamas som hade ställt sig på samma sida som han. Ett annat slags politik fördes nu och den överskred partilinjer.

Som för att betona detta, ändrade veteranerna i Abbas eget Fatahparti den 23 juli sin ton, och lät ångerfulla och trotsiga på samma gång. Amira Hass citerades i Haaretz: “Vi gjorde fel som såg Hamas som vår huvudsakliga fiende i så många år. Visserligen har vi meningsskiljaktigheter med Hamas, men vår fiende är ockupationen.” Mahmud Abbas hade till slut försökt anpassa sig till den allmänna opinionen och dagen innan ställt sig bakom vad han nu kallade för en nationell motståndsrörelse, och han stödde Hamas krav för att gå med på en vapenvila: först och främst kravet att lyfta blockaden av Gaza.

För övrigt hade han en poäng, det var en nationell motståndsrörelse. Hamas militära gren spelade möjligen huvudrollen i slaget om Gaza på den palestinska sidan, men alla nationella väpnade grenar hade förklarat att de nu slogs, inklusive Fatah.

På kaféet i Ramallah där jag tillbringade en eftermiddag möttes det tv-tal där Abbas meddelade sin ändrade uppfattning med några tummar upp, men också med likgiltighet. Vad skulle han göra åt det? Inuti denna fråga fanns emellertid en som var mer betydande. Väntade folket fortfarande på att Abbas skulle göra något? Den 24 juli stod det klart att några också förkastade delegationsordningen i det representativa politiska systemet. “Vi träffas kl 21.30 utanför Amari-lägret och marscherar till Qalandia sen Jerusalem”, stod det i ett sms i min mobil på eftermiddagen.

Koalitionen av folkkommittéer som hade kallat till sammankomsten hade valt sitt tillfälle väl. Det var den gynnsamma dagen i Ramadan: Laylat al-Qadr: också känd som Ödets natt, eller Maktens natt, när Allah tros höra alla böner från de trogna.

När jag kom fram, nästan en timme sen, pågick ingen manifestation men människor var i rörelse. De gick längs med huvudvägen förbi lägret, och strömmade in från sidogatorna. Familjer, vänner och ungdomarna från lägret, många med palestinasjalar och särskilda svarta t-shirts som delats ut just för detta tillfälle. När man passerade lägret så vällde folkmassan ut på själva vägen, och de få bilarna kunde bara krypa fram. Några kilometer längre fram var det totalt stopp.

En lång gångtur följde och under denna såg jag slumpvisa möten mellan familjer och vänner som inte sett varandra på åratal. Unga män med sina ansikten lindade för att gå i strid och med upprullade t-shirtärmar för att visa sina bara armar, några hade redan börjat springa fort. Och där fanns ambulanser som regelbundet fick folkmassan att dela på sig när de körde i full fart tillbaka till Ramallah. Åtminstone tjugo hade passerat när jag nådde fram till ett folkhav som fyllde den sista biten av vägen ner mot vägspärren i Qalandia.

Från de bakersta leden hördes öronbedövande kampsånger från högtalare. Längre fram fanns shebab som kastade sten och sköt Ramadanfyrverkeriraketer in i de böljande tårgasmoln varigenom soldater och jeepar knappt syntes. När skott hördes skälvde frontlinjen till, och drog sig samman, och fick de som stod längst bak att ta det säkra före det osäkra och ta till flykten.

“Nej, nej, spring inte, det är ingenting, stå med oss!” hördes någon vädja i en megafon.

Ett ögonblick senare kom en grupp unga män som bar på någon mellan sig springande ut ur folkmassan, de såg sig omkring efter en ambulans. “Har någon en bil!? Hjälp oss!”

En pojke grät och dunkade knytnäven i sidan på en bil medan en annan drogs in i baksätet. Kort därefter sa någon till mig att man sköt tillbaka på soldaterna. “Vem?” ”Jag vet inte.”
“Tanken var att vi skulle träffas på ett ställe och marschera tillsammans, inte bara gå till vägspärren som vanligt,” klagade en konstnär senare. “Och varför var man tvungen att spela den där musiken? Kunde man inte låta folket lyssna på sig själva?”

Vi var då på väg tillbaka till staden till fots. Många andra gick därifrån samtidigt med oss. Men andra anlände natten igenom, några återvände. Det var inte så mycket en demonstration längre utan det hade blivit en nattlång procession. Även om uppskattningarna senare sa att den hade samlat 15 000 människor, så var det många fler som åkte dit. Det var den största manifestation som skådats på årtionden i Ramallah, befolkning 100 000. Och priset som man fick betala stod i proportion till detta.

287 personer skadades enligt vad som rapporterades senare, 154 av skarp ammunition. Två unga män dödades. Det bekräftades också senare att palestinier hade skjutit mot soldaterna. Al-Aqsa-martyrernas brigader, Fatahs väpnade gren på Västbanken, tog på sig ansvaret.

“En tredje intifada? …” Veckan efter tänkte alla på frågan som Amos Harel hade ställt i Haaretz. För en gångs skull var han inte helt säker på sin sak. “Kanske, men inte riktigt ännu.” Som många andra såg han till att gardera sig. Historien är svår att få grepp om; när det är möjligt att skapa en berättelse om vad som hänt är det historiska ögonblicket redan förbi. Ett gammat skämt på jiddisch som berättats av den framlidne tysk-judiske filosofen Walter Benjamin fångar paradoxen:
”Fråga: Vad frågar man Messias när han kommer?”
”Svar: När kommer Messias?”

Messiansk tid är också sättet som Benjamin tänkte på revolutionens ögonblick, på historisk bristning. Den inre rösten säger inte ”Kanske, men inte riktigt än” utan ”Redan och inte än.” Precis som det vi kallar för historien, så är messiansk tid en fråga om vad människor tror har hänt. Om Harel hade rätt eller fel var således inte frågan. Det spelade ingen roll vad han tyckte. De som var där visste. Frågan var inte om revolten hade börjat, utan vad den kunde bli.

Inuti det här fanns emellertid också andra frågor. Hur mycket kommer palestinierna vara villiga att offra? Vad kommer en upptrappning av våldet att göra med dem? Vad kommer deras ledarskap göra med sådana uppoffringar? Den sista veckan i juli, dagarna då Ramallah hade gett utlopp för sin frustration över Abbas, trotsat hans polisstyrkor i Beit El, och genomfört den största demonstrationen på årtionden i Qalandia, drog sig runt hundra shebab till Manara.

Tidigare på dagen hade de begravt en man från en av Ramallahs näraliggande byar, skjuten av israeliska soldater. De marscherade genom stadskärnan och tvingade butiker att dra ner ståljalusierna i solidaritet med deras förlust, och skanderade: “Var är du Abbas, var är du Abbas?!” Och samtidigt som detta var en vass utmaning till den palestinske ledaren var det också en uppmaning till honom, en vädjan till honom att göra något. För palestinier söker fortfarande efter ledarskap. “Var är du Arafat?” har blivit en vanlig klagan i staden, man muttrar den ofta efter att ha hört Abbas tala på tv.

Framför allt kanske det här är en nostalgi för en tid när palestinierna inte kände sig så sönderslitna av interna splittringar, när det gick att uppleva en känsla av närhet till en ledare, och därigenom en närhet till sig själv. Som all nostalgi är känslan grundad på en mytologi. Ramallah har kanske tröttnat på Abbas politik, men den skiljer sig på de flesta sätt inte från politiken som Arafat försökte föra efter Osloavtalet.

Det var Arafat som först trodde att han kunde vinna en stat genom att garantera Israels säkerhet på de ockuperade områdena. Det var han som gjorde den nationella rörelsen beroende av stöd från USA och Europa. Och årtionden tidigare var det han som hade blivit utsatt för stenkastning och burop i palestinska flyktingläger i Libanon, vars lidande han ibland hade förvärrat för att hålla sig själv och PLO flytande. I decennier brukade han förbannas av generationer av desillusionerade palestinska fedayeen, utspridda från Venezuela till Brooklyn, bakom flaskor med tequila eller arrak.

Till slut handlade den väpnade kamp som han påbörjade i Karameh mer om vapen än om kamp. Det var kanske ingen överraskning att han gladde sig så åt attiraljerna som nästan-statsbildningen gav honom efter 1994: soldater, poliser och flaggor.

Skotten som avfyrades av al-Aqsa-martyrernas brigader i Qalandia visar att sannolikheten att den väpnade kampen ska återuppstå är på riktigt, och den kommer bara att öka om IDF fortsätter att döda de som protesterar. De följande dagarna kom fler rapporter från hela Västbanken om skottlossning mot israeliska soldater, men det fanns knappt någon samordning. Men sådana incidenter väckte också ett spöke till liv, om att historien kunde upprepa sig på ett bittert sätt.

Den andra intifadan började 1999 med protester och stenkastning. IDF svarade med att döda och lemlästa hundratals under revoltens första månader. Det saknades ett ledarskap, eftersom Yasser Arafat samtidigt försökte både utnyttja och ta avstånd från händelserna, gav pengar till väpnade grupper men aldrig tillhandahöll en vision av vad de kämpade för. Gräsrotsorganisationerna utgjorde bara en skugga av vad palestinierna hade samlat ihop under den första intifadan 1987. Detta ledde till att deltagande i protesterna ebbade ut, och att intifadan degenererade till brutalt våld, inklusive självmordsbomber inne i Israel, vilkas värde för många palestinier mer och mer framstod som oklart.

En mer överhängande fråga är om det kommer att gå så långt den här hösten. Fastän Abbas svängt offentligt, var det inte troligt att han genomgått en själslig omvändelse. Om han skulle ha klarat att släcka branden där han står, skulle han utan tvekan gjort det. Hans beskyddare, inklusive USA och Saudiarabien, skulle inte vilja något hellre.

Ett ansenligt antal palestinier i Ramallah känner möjligen likadant. I motsats till vad som åtminstone sägs om Gaza, så har staden faktiskt något att förlora. Regeringen är, trots allt, inte bara förtryckande utan får också saker att fungera. Detta är precis vad självstyrets fälla går ut på. På Västbanken inkluderar fällan tiotusentals män i uniform, fördelade på ett halvt dussin olika styrkor. I något som möjligen ska ses som ett tecken på det tillvägagångssätt de kommer att använda framöver, fortsatte polisen att försöka begränsa palestinska protestsamlingar över hela Västbanken mellan den 20 och den 24 juli, även om de på kvällen som marschen till Qalandia ägde rum hjälpte till att omdirigera trafiken till gagn för de som protesterade.

Senare på kvällen såg de också till att hålla ordning på Ramallahs sjukhus, en av stadens huvudsakliga allmänna vårdinrättningar, när det klockan ett på morgonen omringades av tusentals människor, och ambulanser omsvärmades av folkmassan när de närmade sig. Många människor inne på sjukhusområdet haltade eller tog sig åt skuldror och armar som träffats av gummikulor.

Hundratals slog läger utanför ända till de tidiga morgontimmarna, berättade om kvällens slag och jämförde blåmärken och sår. Under de sista timmarna av natten när Allah tros höra alla böner från de trogna, såg jag två unga män, som inte klarat av att ta sig in på avdelningarna, klättra upp på sjukhusmuren, sätta sig på huk på en avsats och ängsligt ropa in i ett halvöppet fönster:
“Ahmed, Ahmed!” ■

Peter Lagerqvist

*Namn på personer I Gaza och Ramallah har ändrats, liksom en del detaljer som beskriver dem.
** Peter Lagerqvist är journalist och doktorerar i antropologi vid Columbia University i New York och har rapporterat om den israelisk-palestinska konflikten sedan 2000, och har skrivit i London Review of Books, The Guardian, Le Monde Diplomatique, New Left Review och The Journal of Palestine Studies.
Översättning från engelska: Lars Olsson