När partiledaren Juholt slutligen föll – på just det omtalade köpcentrum i Oskarshamn där Domus ännu heter Domus – var frågan oundviklig: Vad var det som hänt? Är det stora partiet slut nu? Redan det faktum att så många ställde sig samma fråga, togs på sina håll till intäkt för att rörelsen som format Sverige ännu var vital. Ty om Socialdemokraterna nu skulle vara gårdagens centrum i svensk politik, varför hade i så fall ett pressuppbåd bemödat sig att slå läger utanför Sveavägen 68? Varför ägnades spaltkilometrar åt just arbetarpartiets inre liv, inte Moderaternas maktspel eller Kristdemokraternas vattenkammade inbördeskrig?
När det mesta tycktes ha fallit, grep Aftonbladets Katrine Kielos efter ett sådant halmstrå i SVT:s Agenda på söndagskvällen efter partiledarens avgång. ”Var häckar alla journalister? … Detta enorma intresse visar att Socialdemokraterna, trots sina problem, fortfarande är centrum i svensk politik.”
Men att någonting ännu intresserar oss och kittlar vår nyfikenhet innebär inte nödvändigtvis att det fortfarande är lika relevant som det en gång var. Sanningen är att Socialdemokraternas partiledarval troligen inte kommer att spela någon större roll för svensk politisk utveckling. På samma sätt som Elvis Presley ännu drog stor publik i Las Vegas, gör Socialdemokraternas position i svensk 1900-talshistoria att även deras nedgång fascinerar. Det är mer ett försök att förstå var Sverige kommer ifrån och hur vi hamnade där vi befinner oss än en indikation på att partiet fortfarande skulle avgöra vart Sverige är på väg.
Socialdemokraternas historia har varit så sammanflätad med landets politiska historia i stort, att partiets utveckling och vägval på många sätt också blev Sveriges. Av den anledningen kommer Socialdemokraterna aldrig att få ha sin historieskrivning i fred. Den är inte bara ett nostalgiskt kuriosakabinett för rörelsens sympatisörer. Många är det, även på den borgerliga planhalvan, som tillbringat flera av sina bättre timmar och dagar i Arbetarrörelsens arkiv. Det är inte bara arbetarrörelsens öden som registrerats i arkivmapparna.
Den socialdemokratiska hegemonin
Hegemoni är ordet för dagen. Partiets dominerande ställning i svensk politik har så till den grad utgjort gravitationspunkten i debatten, menade professor Leif Lewin, att hela vårt förhållningssätt till samhällsfrågor har präglats av den agenda Socialdemokraterna har ställt upp.
Många har varit sympatiska med och en minoritet kritiska mot Socialdemokraternas tänkande, men ingen har varit opåverkad och kunnat förbigå det. Här har den politiska debatten börjat och slutat inom gränser för den politiskt korrekta normalitet som partiet angivit. De senaste åren har dominansen slutligen börjat avta och tomrummet fyllas av Moderaterna.
Eller har det? I en variant kring samma tema – men en historia där hegemonens sammanbrott ännu inte inträffat – skriver Katrine Kielos att Moderaterna bara har kunnat kliva in i sin nya position genom att anta den gamla motståndarens anletsdrag. Socialdemokraterna må förlora val, men socialdemokratin vann landet.
”Sverige är fortfarande ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering,” skriver Kielos. Besvärjelsen fortsätter: ”Det har inte skett något värderingsskifte … Alla bryr sig om åt vilket håll Socialdemokraterna ska gå – eftersom det är det som kommer definiera det svenska politiska landskapet. Inte vad Fredrik Reinfeldt säger.”
Politikens hullingar
Tanken lanserades av professor Bo Rothstein efter valet 2006. På ytan må regeringen Persson ha fallit, men skenet bedrog. Såg man närmare på saken skulle valutgången 2006 i historieböckerna skrivas som ”en av den svenska socialdemokratins verkligt stora politiska triumfer”, spådde Rothstein på närmast Chamberlainskt manér. Nu hade nämligen svensk politik slutligen blivit en tävling i att vara bäste socialdemokrat. Hegemonen hade sannerligen inte fallit, utan tvärtom vunnit hela kriget.
Man börjar fråga sig hur det egentligen ligger till med den omtalade dominansen. Spretigheten i diskussionen bottnar i att politisk hegemoni är mångfacetterad – att den kan leva vidare på en arena samtidigt som den är utmanad på en annan. När Rothstein tar fasta på att det inte går att vinna svenska val genom att söka mandat för att omkulkasta välfärdsstatens fundament, är det de etablerade institutionernas tröghet och beständighet som han fångar.
Som en observation om den svenska välfärdsstatens historia, är det korrekt att modellen har socialdemokratiska specifikationer. Det vi ser omkring oss, i form av generella barnbidrag, föräldraförsäkring, barnomsorg, arbetsrätt och sjukförsäkring, är till stor del resultatet av decennier gamla politiska beslut där Socialdemokraterna en gång höll i rodret. Blotta tanken på drastiska förändringar av dessa system, som breda grupper är beroende av, jagar nervösa väljare på flykten. Men i dag verkar samma mekanismer i motsatt riktning: Väl på plats har friskolor, jobbskatteavdrag och rut-hjälp snabbt slagit sådana rötter i vår vardag att Socialdemokraternas företrädare vridit sina händer och beklagat sig över hur politiskt besvärligt det är att reversera utvecklingen. De här processerna pågår ständigt och handlar om välfärdsstatens tröghet, snarare än ett visst partis hegemoniska dominans.
Hegemonin kan också ges en parlamentarisk tolkning. Socialdemokraterna har utmärkt sig som ett av världens mest framgångsrika partier, med ett remarkabelt långvarigt innehav av regeringsmakten. Genom sin mittenposition, där partiet tryggt har kunnat påräkna stöd från vänster, har man haft stor frihet att efter läglighet välja ytterligare samarbetspartner åt höger – rörelsefriheten har gett majoriteter utan alltför starka beroenden.
Även utanför regeringsställning har centrumpositionen bestått: ”Blocköverskridande” har i praktiken betytt en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och minst ett borgerligt parti. Att denna position gått förlorad är odiskutabelt, likaså hur det gick till. När Moderaterna närmade sig mitten blev det möjligt att ena borgerligheten, skärpa blockgränserna och därmed göra Socialdemokraternas eventuella inflytande avhängig vad Miljöpartiet och Vänsterpartiet kan gå med på. Partiets strategiska maktbas är kort sagt redan förlorad sedan fem år tillbaka.
Det förlorade politiska initiativet
Hur står det då till med den hegemoni Leif Lewin beskriver – tankens och den politiska agendans makt? En gång definierades det politiskt normala och korrekta av Socialdemokraternas program. Så hör man också nu socialdemokrater återkommande hävda att de lyckats frambringa ett ovanligt ”anständigt” samhälle – i ett resonemang där unika socialdemokratiska värden får tjäna som både måttstock och förklaring till framgången. Nog är det riktigt att detta grepp om valmanskårens hjärterot glidit Socialdemokraterna ur händerna. Sverige är i dag ett land där den socialdemokratiske partiledaren panikstoppar förslag om höjd a-kassa i partiets skuggbudget, livrädd för att en stämpel som bidragsparti skulle skrämma mittenväljare. Det är ett land där den återkommande kritiska frågan till oppositionen är om de vill höja skatterna (Vilka? Hur mycket?), och där systemkritiken inskränker sig till ett lamt hit-men-inte-längre. Knappast var det på Socialdemokraternas initiativ som svensk politisk debatt tog denna vändning.
Men scenförändringen påbörjades långt innan Reinfeldt blev partiordförande, eller ens ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Pålitliga röster från stora väljarskaror, som likt Håkan Juholt bestämt sig för att gå i graven som socialdemokrater vad som än händer, har maskerat en kritisk utveckling som inte varit lika iögonfallande: förlusten av det politiska initiativet. Ser man tillbaka på den svenska politiska utvecklingen sedan mitten av 1980-talet, blir det slående hur länge sedan det var som Socialdemokraterna ägde den dominerande ideologiska kontrollen över Sveriges politiska färdriktning.
Partiets roll har i allt större utsträckning blivit reaktiv. Man har med större eller mindre framgång, i snabbare eller långsammare takt, gett efter för – eller episodiskt förmått blockera – förändringstryck och ideologiska impulser som kommit utifrån: inflationsbekämpning i stället för arbetslöshetsbekämpning, valfrihetssystem i offentlig sektor, pensionssystem utan garanterade utbetalningsnivåer, en lång svit av avregleringar mot fonden av en globaliserad värld. Det är rentav svårt att komma på något större nytt politiskt projekt efter löntagarfonderna som haft sitt intellektuella ursprung i Socialdemokraterna.
En god illustration av hur ursprungligen kontroversiella borgerliga reformidéer på trettio år blivit politiskt allmängods hittar vi i synen på privat produktion av offentligt finansierade välfärdstjänster. Här har vi en av de riktigt stora omsvängningarna i svensk välfärdspolitik. Hur debuterade idén – i en promemoria på ett hegemoniskt socialdemokratiskt socialdepartement? Nej, i stället var det genom debattörer som SAF-ekonomen Danne Nordling, som i november 1980 väckte rabalder genom att på DN-Debatt framföra att välfärdsstaten faktiskt lika gärna skulle kunna:
skötas av privata företag som antingen anlitas av den offentliga sektorn genom att man upphandlar deras tjänster eller också låter man företagen konkurrera med varandra på en fri marknad, men ger speciella ’dragningsrätter’ åt medborgarna för att utnyttja dem.
Till slut har denna kätterska idé lyckats bli en politisk ordning som en socialdemokratisk partikongress har ställt sig bakom. Inom andra politikområden är mönstret detsamma. Det blev socialdemokratiska regeringar som avskaffade gåvoskatt och arvsskatt, hyvlade ned marginalskatteskalor, avreglerade kredit- och valutamarknader och stärkte riksbankens oberoende. Så har reformtakten ofta bestämts av Socialdemokraternas medgivande, men inriktningen har inte valts på deras intellektuella initiativ.
Även borgerligheten odlar bilden av Det stora partiet
Den socialdemokratiska hegemonin har etablerat sig som en del av vår politiska självuppfattning. Bilden har fog för sig, men är också betydligt överdriven. Parlamentariskt och socialt förblev partiet den naturliga mittpunkten även efter att det ideologiska initiativet hade gått förlorat. Så brukar det se ut när imperier faller: ståtliga byggnadsverk står kvar långt efter att deras ursprungliga konstruktörer ersatts av vilsna ättlingar. Men sakta, i det tysta, slutar kritiska förmågor och praktiker att traderas från en generation till nästa.
Historien om Det stora partiet på vars axlar ansvaret för landet vilade har odlats av såväl Socialdemokraterna själva som deras borgerliga motståndare. I partiets egen tappning blev det en inspirerande berättelse om ett storslaget förflutet och en oanad dådkraft. I den borgerliga versionen blev den mytomspunna motståndaren en enande symbol som också förlade skulden för samhällsproblem på visst avstånd från det egna partiet. Så till vida var journalistskaran som stod utanför Sveavägen välkommen både av partiet och av borgerligheten: Se själva. Än är det inte slut.
Men i en väsentlig mening är det faktiskt det, och har varit sedan länge. Den svenska utvecklingen de senaste decennierna är resultatet av många händer och flera partiers framgångar och felgrepp. Till slut sjunker det in att vi delar ansvaret, både på gott och ont.
Peter Santesson, statsvetare och utredare, Timbro.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
