Det är vid vägskäl som dessa, när kvinnor och män med risk för sina liv kämpar för demokrati och frihet i Egypten och Tunisien, som de etiska följderna av vår krigsmaterielexport samt otydliga utrikespolitik blir påtagliga. Ofta är det vi som kallas naiva i vårt fredsarbete, men svenska politikers och myndigheters påståenden om att Sveriges vapenexport är kontrollerad är om något naivt.
Det är i princip omöjligt att kontrollera slutgiltig användning av ammunition och vapen, framförallt lätta vapen. På sistone har svenska vapen dykt upp i Irak, Colombia och nu kanske i Egypten. Vapens och krigmateriels spridning leder ofrånkomligen till en ökad militarisering av samhällen som skapar en stor osäkerhet för både kvinnor och män. Kvinnors utsatthet är extra tydlig; vapen underlättar våldtäkter och gör många gånger våld i hemmet till dödligt våld.
Vapen är även mycket effektiva i att hindra kvinnor och män som inte vill delta i ett samhälle byggt på våldsmonopol. Det har blivit tydligt i och med händelseutvecklingen i Nordafrika, där vi de senaste dagarna kunnat läsa om svensk ammunition riktad mot civilbefolkningen i Egypten. Svenska regler för krigsmaterielexport är tydliga med att svensk vapenexport ska ha försvars- och säkerhetspolitiska skäl och enbart ske till länder som inte bryter mot mänskliga rättigheter eller befinner sig i krig. Trots att Mellanöstern och Nordafrika är regioner där mycket finns att önska gällande demokrati och mänskliga rättigheter finns ändå ett flertal av regionernas länder med på mottagarlistan. Praxis har så sakteliga drivit långt från lagar och retorik.
Vi lever i ett land som ligger i topp när det gäller att rusta upp världen. Under 2009 exporterades försvarsmateriel för 13,5 miljarder kronor. Sverige är numera världens näst största krigsmaterielsleverantör per capita och enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI hamnar Sverige på 10:e plats på en lista över världens exportörer av större vapensystem under perioden 2005 till 2009.
2010 skapade dessutom regeringen en ny myndighet i syfte att, som försvarsminister Tolgfors själv beskrev det, ”driva på den svenska vapenexporten” . Myndigheten har en budget på cirka 80 miljoner kronor per år. Sverige är en av de allra största vapenexportörerna, med en tydlig målsättning om att bli större.
I en globaliserad värld måste alla Sveriges politikområden samverka. Sveriges förhållningssätt i kärnvapenförhandlingar påverkar nedrustningen i Mellanöstern, som påverkar maktbalansen i det område där människor nu kämpar för sin frihet. Sveriges bistånd till kvinnoorganisationer i Kongo blir halvhjärtat när vi samtidigt bidrar med vapen till en ökat militariserad värld. Vår försvars- och handelspolitik påverkar vår vapenexport som i sin tur påverkar människor som kämpar för demokrati på andra sidan jorden.
Sverige talar i princip aldrig för egen sak i FN längre. I stället talar vi som en del av EU, ofta tillsammans med många av de länder vi tidigare brukade kritisera och mana på. Detta tillsammans med vår anmärkningsvärda vapenexport gör att vi inte kan fortsätta att hålla svansen högt här hemma i tron att vi fortfarande är moraliskt världsledande, för internationellt har vi i realiteten hamnat på efterkälken.
Det stora problemet är att vår utrikespolitik i dag saknar folklig förankring och det tystar debatten. Vi efterlyser en bred diskussion om Sveriges utrikespolitik i relation till andra politikområden, inte minst svensk vapenexport. Till dess är risken stor att den politik som bedrivs bortom retoriken är fjärran från svenskars självbild.
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF Sverige
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
