Man behöver inte vara en särskilt kvalificerad profet för att inse att vi om några år kommer stå med en vanvårdsprocess liknande den om barnhemsbarnen. Men då gällande ensamkommande flyktingbarn.
Liksom många andra som har vuxit upp på barnhem har jag rest alltför lite. Sjukdomar och fattigdom har kommit emellan. Jag kom aldrig till Peru.
Därför lyssnade jag desto mer uppmärksamt när Luis berättade om El Cañón del Colca, Colcadalen, en av de djupaste i världen. När man paddlade nedför floden på dalens botten kunde man se kondorer flyga genom små vattenfall långt där upp, en sorts fågelbad. När solen stod rätt gnistrade stänket kring dem som en sky av guld.
När upprättelseprocessen för barnhemsbarn inleddes under den dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson fanns inga brister i skolgången för omhändertagna. Och om de fanns var det en privat skam, ännu ett kvitto på att du inte var som andra, utan annorlunda. Mycket sämre.
Men så kom avslöjandena. Bland dem, närmast som ett bifynd, upptäcktes det vi själva visste, hur illa det har varit ställt med vår skolgång.
Ett av de syskon jag fått under mina barnhemsår sade till mig – i det närmsta berusad av insikten – att han hade trott att det bara var han som var ett missfoster. Att han var unik, sämst av alla. ”Men vi är ju så många”, fortsatte han, ”Det är ju så vanligt. Jag är ju normal!”
Den förre barn- och äldreministern, Maria Larsson, tycktes ha ett uppenbarelseperspektiv på avslöjandena. Om sanningen hade uppenbarats, så löste hennes Gud – marknaden – problemet helt automagiskt. Men det blev inte så. Man har vetat, men inte förmått. “Anden är villig, men köttet är svagt.”
När Skolinspektionens granskning nu avslöjar stora brister i skolgången på SiS-hemmen, många ungdomar får för lite undervisning och lärarna saknar ofta behörighet, ligger det något lika tröstlöst som förutsägbart över det. Vi som har varit omhändertagna vet ju att den som en gång har blivit missgynnad, ofta fortsätter att vara missgynnad.
Och det är de mest utsatta som missgynnas mest. Så här skriver Skolinspektionen: ”Endast tre procent av de elever som har rätt till modersmålsundervisning får det och endast fyra procent av de som behöver studiehandledning på modersmål får detta.”
Man behöver inte vara en särskilt kvalificerad profet för att redan nu förutse att vi återigen kommer att stå där med ännu en vanvårdsprocess, men då gällande ensamkommande flyktingbarn.
Det svenska samhället berömmer sig av sina insatser och avvisar klagomålen. Men 96 procent av dem som behöver det, får inte studiehandledning på ett språk de behärskar. Nittiosex procent. Och speciellt flickorna känner sig otrygga.
Luis berättade att Colcadalen var så djup att solen aldrig nådde dalens botten på vissa platser och vattnet i kondorernas bäckar hade också avdunstat långt innan det nådde dalens botten.
Kunskap, utbildning och skolgång glimmar som guld högt där ovan vårt skuggrike; ouppnåeliga för oss.
Sverige behöver en fungerande skola för omhändertagna och riktad vuxenutbildning till våra vuxna syskon. Ett bättre Sverige. För alla. Nu.
PH Bartholdsson, skribent, på barnhem 1970–1975
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
