Pim van Dorpels avhopp visar på en oförlåtande mediekultur

Om förtroendevalda aldrig får ha begått misstag är det till slut bara politiska broilers kvar, menar Elinor Odeberg.

I helgen valdes en ny LO-ordförande: Johan Lindholm, från Byggnads. Men från början var valberedningens förslag Hotell- och restaurangfackets Pim van Dorpel. Till allas förvåning drog han sig ur processen ett knappt dygn innan kongressen öppnade. Skälet: ”hans bakgrund i vit makt-rörelsen”, som det har hetat i tidningarnas rubriker. Eller rättare sagt, hur han som 14-åring sökte sammanhang och drogs in i skinnskallekulturen i Nyköping. En stad som varit något av ett fäste för nazister, och hemstad till bland annat det högerextrema bandet Ultima Thule.

van Dorpels avhopp sätter fingret på en oförlåtande mediekultur som riskerar att få långtgående konsekvenser för representativiteten i svensk politik. Vem vill kandidera till tunga förtroendeuppdrag om saker man tyckt eller känt på högstadiet kan bidra till att ogiltigförklara hela ens vuxna person decennier senare? Vad säger det om det bildningsideal som inte minst arbetarrörelsen vilar på? Och vad betyder det för nästa generation politiker, som får exakt allt från blöja till student dokumenterat på sociala medier?

I en debatt där högre straff och repression tar allt syre behövs röster som den nu avlidne Anders Carlbergs, som förstod vikten av att stoppa nyrekryteringen.

Dagens polariserade debatt, som inte minst sociala medieplattformarna bidrar till, förstärker ytterligheter som kanske hade kunnat mjukna genom resonemang och samtal. Fryshusets grundare, Anders Carlberg, trodde starkt på människors förmåga att mötas och växa om de bara gavs chansen. ”Man måste skapa ett samhälle där empatin sitter i högsätet. Och där man bekämpar avhumaniseringen av alla människor och motståndare”, sa han i en intervju 2012. Det har varit drivkraften i program som EXIT, som vänder sig till ungdomar som befinner sig i högerextrema miljöer. För Pim van Dorpel var det en konfirmationspräst som fick honom bort från vit makt-rörelsen, och öppnade upp en annan väg.

Parallellen kan lika gärna göras med andra extremistiska miljöer, vare sig det gäller nazism, islamism eller för den delen gängkriminalitet. Ungdomar som radikaliseras och som söker sammanhang, inte sällan via nätet. I en debatt där högre straff och repression tar allt syre behövs röster som den nu avlidne Carlbergs, som förstod vikten av att stoppa nyrekryteringen. I samma intervju från 2012 berättar han om ”busgänget” som stod utanför kiosken när han var liten, och hur grannföreningen bjöd in dem till möte för att få slut på bråken och förstörelsen de åsamkade. ”Först demonstrerade de genom att lämna mötet, men tillslut satt de där på midsommarafton och skötte tombolaståndet. Hur man kunde suga upp den där kraften till något positivt.” Nu finns det förstås en grov skillnad mellan att utföra beställningsmord och att sparka ner papperskorgar. Men Carlbergs logik håller. Det måste vi orka tro på, om vi på allvar säger oss stå upp för alla människors lika värde.

I dagens samhälle där de här våldsbejakande krafterna finns är det av särskild vikt att ta in erfarenheter från personer som har varit i extremistiska miljöer och lyckats lämna dem. Om deras berättelser inte hörs, kommer förståelsen för hur extremismen ska bekämpas utebli. Det behövs också i största allmänhet fler politiker och förtroendevalda som vågar blotta sig och säga att de ångrar sig, att de gjort fel, att de har tänkt om och tänkt nytt. Det verkar nästan vara det värsta någon kan säga i dagens debatt. Men det är en del av att formas som politiskt tänkande och kännande person.

Ingen kan vara perfekt. Ännu mindre från början. Begär vi det är det till slut bara politiska broilers kvar.

Elinor Odeberg