debatt Det råder en nästan total brist på verkningsfull politik inom funktionshinderområdet. Vilket är en logisk följd av hur regeringar hanterat de två stora LSS-utredningar som slutförts under 2000-talet, menar Hans Hallerfors.
Det brukar heta att vi bara har två statsbärande partier i Sverige. Bara moderater och socialdemokrater har kraften och kompetensen att leda regeringar, att se till så att statsmaskineriet fungerar och bara de vågar ta de tuffa men nödvändiga besluten. Sedan sekelskiftet är det också bara dessa partier som har stått i ledningen för de olika regeringar som har styrt landet.
Hur ska man då tolka den nästan totala brist på verkningsfull politik som präglat funktionshinderområdet under denna period? Det har ju i det stora hela inte handlat om någon genomtänkt politik eller ens om någon kompetent förvaltning. Bakom ordridåer och några vackra ideologiska markeringar har det rått handlingsförlamning, ointresse och en pinsam brist på kunskap inom alla områden som inte handlar om personlig assistans. Låt mig ta några exempel:
God man och förvaltarskap. Kritiken mot missförhållanden och synliga brister i systemet med ställföreträdarskap formulerades först i slutet av 1900-talet, en utredning tillsattes som 2004 kom med ett genomarbetat och utförligt betänkande med en rad förslag. Men inget hände. Sedan har missförhållandena och förskingringarna blivit en visa inom den granskande journalistiken. Nya utredningar har tillsatts, den senaste i somras, men ingenting har hänt.
Personer med utvecklingsstörning i fängelse. 2002 föreslog en statlig utredning att personer med utvecklingsstörning skulle kunna dömas att avtjäna straff i en sluten gruppbostad istället för i fängelse där de far mycket illa. Men förslaget begravdes. 2012 kom en ny utredning som föreslog samma sak men ingenting har hänt!
Personalkompetensen. Redan 2004 larmade Socialstyrelsen om att det hade skett en rejäl minskning av kompetensnivån inom LSS-verksamheterna i ett brev till regeringen. LSS-utredningen 2008 skrev att regeringen ”måste överväga en samlad och framtidsinriktad satsning på kompetensutveckling” inom LSS-verksamheterna. Men inget hände. Trots regeringens ointresse har framsynta kommunala handläggare efter långt och träget arbete lyckats få igenom yrkestitlar med sammanhängande utbildningskrav. Men svaret från statsmakterna har varit en ointresserad axelryckning.
LSS-stöd i hemmet. Det har länge funnits ett stort behov av en stödform till de personer med utvecklingsstörning som vill pröva på ett mer självständigt boende än grupp- och servicebostad men som inte har personlig assistans. 2008 föreslog LSS-utredningen insatsen ”Personlig service med boendestöd” men ingenting hände. Och eftersom behovet finns kvar föreslog den senaste utredningen tio år senare samma insats.
Andra viktiga frågor som pockar på lösningar är aktivitetsersättningen där Försäkringskassan tvingat alltfler personer med utvecklingsstörning och daglig verksamhet att söka försörjningsstöd, det är bristen på LSS-bostäder, bristen på läkarstöd till de som bor i gruppbostad eller servicebostad och sist men inte minst den alarmerande fattigdomen bland personer med utvecklingsstörning.
Regeringarnas oförmåga har fått sin logiska följd i hur man hanterat de två stora LSS-utredningar som slutförts under 2000-talet. Den första, under den idoge Kenneth Johansson (C), försökte lappa ihop de brister som visat sig i de olika tolkningarna av LSS. Men i stort sett alla förslag hamnade i papperskorgen. Den senaste utredningen havererade i praktiken redan innan den kom med sitt slutbetänkande. Utredningens sorglustiga väg från en efterlängtad reformutredning till en besparingsutredning där utredaren hoppade av efter ett år och sedan vidare till en slutprodukt som alla tog avstånd från, borde bli föremål för statsvetarnas intresse. Åtminstone en lärdom är uppenbar, vill man utreda ett så komplicerat och politiskt kontroversiellt område måste det givetvis vara en parlamentarisk utredning. Något annat fungerar ju inte.
De statsråd som ansvarat för funktionshinderfrågorna sedan LSS-reformen har i det stora hela präglats av sin brist på intresse, kunskap och förmåga. Maria Larsson (KD), som hade den uppgiften under den borgerliga regeringen, lyckades skjuta alla viktiga frågor på framtiden och hennes enda bestående insats var att hon bjöd in riskkapitalet och vårdbolagen att ta för sig inom detta område. Åsa Regnérs (S) tre år kan inte betraktas som annat än ett haveri – hennes handlingsförlamning, ointresse och okunskap gjorde att finansdepartementet fick ett inflytande över funktionshinderpolitikens framtid på ett sätt som höll på att orsaka en valförlust för regeringen när assistansfrågan seglade upp som en stor valfråga. Lena Hallengren, den nuvarande ansvariga ministern, har haft all möda i världen att återskapa en smula av det förtroende som både socialdemokrater och liberaler haft sedan reformåren under senare delen av 1900-talet. Assistansfrågan fick också en egen punkt (64) i det 73-punktsprogram som styr regeringens politik.
Man kan tro att handlingsförlamningen i första hand har gällt den känsliga assistansfrågan, men där har ändå utredningar, förslag och direktiv avlöst varandra – allteftersom opinionen och det politiska trycket ändrats. Men när det gäller övriga LSS-verksamheter och andra frågor som rör personer med funktionsnedsättningar, där betydligt fler medborgare är berörda, har oförmågan blivit alltmer illavarslande. Regeringen har nu tre år på sig att återställa tron på att åtminstone ett regeringsalternativ ska vara regeringsdugligt när det gäller funktionshinderfrågor.
Hans Hallerfors
Redaktör
Tidskriften Intra
Anm: LSS står för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
