ledare Resultaten på PISA-provet har åter hamnat i fokus. Men fortfarande bryr sig alltför få om vad OECD rekommenderar Sverige att göra med skolan.
Av reaktionerna på Riksrevisionens granskning av det svenska genomförandet av PISA-provet är det lätt att få intryck av att det handlat om ett storskaligt fusk iscensatt ute på alla skolor. En professor i nationalekonomi, som gjort sig ett namn som kritiker av svensk skolas pedagogik och kunskapssyn, stod i TV och berättade att ”totalt sett är det mer än var fjärde femtonåring som inte är med i provet”. Som om det handlade om ett nationellt prov som alla elever ska göra.
I själva verket är PISA en urvalsstudie där runt sex (6) procent av femtonåringarna väljs ut att delta. Det handlar alltså inte om en absolut mätning av kunskap utan om en trendstudie som ska följa kunskapsutvecklingen över tid. Därför är det märkligt att höra hur de tidigare årens resultat nu ses som en sorts absolut sanning.
Gabriel Heller Sahlgren, kollega till professorn på Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och flitigt anlitad av både friskolor och Svenskt Näringsliv, tillhörde dem som gick emot strömmen när det började blåsa om PISA redan för snart ett år sedan. Han visade hur vi hade en klart högre representativitet än länder som Island, Danmark och Norge när våra resultat var sämre än deras. Var de skillnaderna tillförlitliga då? Är det bara skillnaderna 2018 vi ska bry oss om?
De som var intresserade på riktigt såg problemen med PISA-resultaten redan vid provet 2012.
Sanningen är den att de som var intresserade på riktigt såg problemen med PISA-resultaten redan vid provet 2012. I samband med att det rekordlåga resultatet debatterades gjorde DN en granskning med stickprov på skolor och intervjuer med elever. DN hittade flera skolor med stor andel högpresterande elever på de nationella proven som trots det hade högst medelmåttiga resultat på PISA. En rektor berättade att eleverna ”ifrågasatte varför de skulle göra provet då de inte fick reda på resultatet och provet inte hade någon betydelse för deras betyg”. Under samma period som PISA-provet skrevs hade eleverna 12 viktiga nationella prov i olika ämnen.
”Jag tog det ganska oseriöst. Varför ska just jag behöva göra ett prov helt i onödan? Den enda belöningen vi fick var en pizza”, löd en kommentar i DN från en elev med MVG (dåtidens högsta betyg) i matematik men som inte lagt någon större energi på PISA-testet.
Kontrasten mot hur partierna pekar ut PISA som ett prov av nationell betydelse kunde inte vara större. Men om det står mellan en pizza och en plats på ett eftertraktat gymnasieprogram agerade eleven såklart rationellt som prioriterade de nationella proven. Frågan vi måste ställa oss är om vi vill förlita oss på mätningar som styrs av sådana mekanismer.
Det här mönstret återkommer i Riksrevisionens granskning, men har förstås varit närmast osynligt i de senaste dagarnas kritikstorm. Utvecklingen vad gäller elever som är uttagna till provet men uteblir är alarmerande. Vår skola är alltmer uppbyggd på en modell där elever och föräldrar väljer och väljer bort. År 2018 uteblev 161 elever från provet efter att föräldrarna meddelat Skolverket att de inte ville att deras barn skulle delta. Det var sex (!) gånger så många som vid provet 2015. På provdagen uteblev ytterligare drygt 700 elever.
Riksrevisionen beskriver i sin rapport hur hälften av de som organiserar provet ute på skolorna uppgett att det är ett problem att PISA-testet genomförs under samma period som det är många nationella prov. Det bidrar till hög frånvaro, ofta av mer högpresterande elever. Tvärtemot vad professorn i nationalekonomi oemotsagd påstod i TV.
Pizzan är förresten med hos Riksrevisionen också. Att en statlig myndighet beskriver hur vi ska öka deltagandet i ett viktigt prov genom att ”locka med fika/pizza” borde vara tillräckligt för en ordentlig diskussion, både om hur stort värde vi kan tillmäta provet och om kundskolans konsekvenser i stort.
Ska vi då inte följa OECD:s regler och rekommendationer när det gäller PISA? Det ska vi absolut, bristerna måste rättas till, men det finns alltså andra problem med vårt skolsystem som också påverkar resultatet. Sveriges plats i den internationella rankingen är inte hela sanningen. Totalt sett över hela tidsperioden 2000–2018 har avståndet mellan högpresterande och lågpresterande elever i PISA ökat med 42 poäng. Motsvarande avstånd för ett genomsnittligt OECD-land har ökat med 14 poäng. Vårt skolsystem dras isär. OECD:s rekommendationer för att komma till rätta med det har hittills lämnat få spår i den svenska höger som nu skriker högt om fusk och avgångar:
OECD vill nämligen att vi ska göra upp med vårt segregerande system för skolval och vår orättvisa skolpeng.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
