Populismen i USA, i form av Donald Trump, tar sig allt större landvinningar. Michael Moores nya film »Where to invade next« ger ändå skäl till hopp bortom förtvivlan.
Under nästan ett sekel har Europa lånat progressiva idéer från USA. Nu är det tid för amerikanarna att ta tillbaka vad som är deras, nämligen de visioner av rättvisa och jämlikhet som konkretiserades i den amerikanska konstitutionen.
Plats på scenen för en social revolution!
Ungefär så kan man sammanfatta tankegodset i Michael Moores nya dokumentärfilm »Where to invade next«. Det är filmskaparens hittills deppigaste film, som trots roande klyschor om italienarnas vilda sexliv, de isländska kvinnornas styrka och tyskarnas arbetsmoral, nästan drunknar i sorg över tillståndet i det älskade hemlandet.
För Moore älskar sitt USA, inte ett dugg mindre passionerat för att han i filmen pekar ut the land of plenty som en militärdiktatur som återinfört slaveriet genom att sätta en miljon afroamerikaner i fängelse och som systematiskt suger ut sin plågade befolkning. Inte så konstigt kanske, att »Where to invade next« räknas som Moores största kommersiella flopp hittills och saknar viktig amerikansk distribution, bland annat efter uteblivet avtal med Netflix. .
Man också se det som att Moore inte längre är ensam herre på täppan när det gäller opinionsbildning av den yvigare sorten. Under den amerikanska presidentvalskampanjen både Donald Trump och Bernie Sanders firat triumfer när det gäller okonventionella pr- och marknadsföringsmetoder. Trump twittrar själv hela tiden och når helt ofiltrerat miljontals följare med sina kontroversiella utspel, medan Sanders har vunnit massor av ungas sympatier genom sitt engagemang i sociala medier som var otroligt strategiskt viktiga för hela hans kampanj.
Båda kandidaterna väljer egna kanaler framför etablerade, och föredrar att kommunicera direkt med väljarna på ett sätt som brukar kallas populistiskt.
Just populismen är ju en politisk tradition med gamla rötter i den amerikanska södern. Per Wirtén har skrivit en bok om hur rörelsen i slutet av 1800-talet föddes som en reaktion mot den tidens kapitalkoncentration och extrema inkomstklyftor (en situation som känns igen?). Idémässigt skilde sig de sig från socialister i till exempel Europa genom att tala med folk på deras eget sätt; istället för om revolution och förstatligande av näringslivet, drömde man om kapitalism med ett mänskligt ansikte.
Jag tänker att det är den sortens kapitalism även Moore drömmer om, men trots sin tillkämpade optimism verkar han tro att slaget om den amerikanska folksjälen är förlorat. Det mänskliga ansikte stora delar av USA just nu vill se är ju Trumps, en diktator och mobbare bakom en clownmask. Men, som Michael Moore också konstaterar: enorma politiska landvinningar kan komma snabbt, och utan förvarning.
»Where to invade next« slutar nämligen med en inzoomning. Det är resterna av Berlinmuren, armerad betong med hål i. Bara några månader tog det från att den första stenen hackades loss tills att det forna Östtyskland blev en del av väst.
Bortom förtvivlan finns alltid hopp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
