Debatt Under hot tar vi tillflykt till identitetsgrupper som bekräftar våra föreställningar om världen, vilka vi är och var vi hör hemma. Men när gruppens destruktiva krafter får överhand utarmas kontakten med verkligheten och banar väg för paranoia, svartvitt tänkande och i värsta fall våld. Hur balanserar vi behovet av tillhörighet utan att förlora nyfikenheten på den andres perspektiv?
2014 sitter jag vid min fars köksbord i Banja Luka, norra Bosnien. Vi pratar om det senaste kriget på Balkan. Jag försöker komma underfund med hur han hade det under kriget, vem han är. Han, besvärad, utbrister till slut – ja, muslimerna led mest sist men vi blev slaktade på Trastfältet!
Slaget på Trastfältet mellan turkar och serber utspelade sig 1389. Både den ottomanske ledaren Sultan Murat I och Serbiens prins Lazar dog vid slaget. Serberna behöll sin självständighet ytterligare 80 år. Det min far upplever är det den turkcypriotisk födde psykiatrikern och psykoanalytikern Vamik Volkan beskriver som tidskollaps mellan nuet och det utvalda traumat.
Skarp skillnad upprättas mellan oss och de andra, fienden avhumaniseras och beskrivs i nedsättande termer
Volkan intresserar sig för vi-et i jag-et. Han har utarbetat en teori om storgruppspsykologi mot bakgrund av arbete och forskning kring nationer, etniska och religiösa grupper. Enligt Volkan utvecklas barnets storgruppsidentitet parallellt med kärnidentiteten genom att barnet identifierar sig med viktiga vuxna i dess närhet och deras medvetna och omedvetna investeringar i den egna storgruppsidentiteten. Storgruppsidentiteten förbinder således jaget med viets kollektiva historia. Volkan menar att grupper både kan uppvisa progressiva och regressiva tendenser beroende på nivån av press gruppen befinner sig under. I det progressiva tillståndet bejakas etik, skönhet och rättfärdiga institutioner. Individualitet bland gruppmedlemmarna och kompromisser med andra grupper upplevs inte som hot mot gruppens integritet. I det regressiva tillståndet mister gruppens medlemmar sin individualitet, i stället identifierar man sig med gruppen. Skarp skillnad upprättas mellan oss och de andra, fienden avhumaniseras och beskrivs i nedsättande termer. Magiskt tänkande tar överhanden och kontakten med verkligheten förloras.
Det är ett mänskligt behov att tillhöra men när individen totalt har identifierat sig med sin storgrupp – när den psykologiska gränsen mellan individen och in-gruppen är porös medan gränsen till out-gruppen är ogenomtränglig och allt ont har placerats i den andra gruppen, har mellanområdet nödvändigt för dialog och förståelse gått förlorat. Polarisering blir konsekvensen.
Just konceptet utvalda trauman är särskilt intressant i Volkans tänkande och avgörande för att förstå våldsamheterna som utspelade sig i Bosnien 1992. I det osäkra läget som rådde efter kommunismens kollaps, lyckas Slobodan Milošević reaktivera det utvalda traumat – slaget på Trastfältet 1389 – genom att resa runt med prins Lazars uppgrävda kvarlevor, hålla hetsande tal samt iscensätta jordfästningar av kvarlevorna som om slaget hade utspelat sig där och då. Osäkerheten i den faktiska tidsperioden, ett obearbetat kollektivt trauma som har förts från generation till generation och en ledning som vet att utnyttja båda delarna och mobilisera just storgruppsidentiteten får tiden att kollapsa för serberna som känner att det är dags för hämnd. Det är dags att få upprättelse för den uppfattade förlusten på Trastfältet. Regressionen med det typiska vi och de tänkandet, intensiva känslor av kränkthet och hat, försvagad realitetsuppfattning var ett faktum som resulterar i tidskollaps och våld.
Det mogna sättet att hantera trauma är att arbeta igenom, sörja för att kunna gå vidare. Men vissa trauman är så överväldigande för den traumatiserade, att de förblir stumma och förs vidare från generation till generation. Den vuxne förmår inte möta minnena av förödmjukelse, maktlöshet och skam. Man förmår inte sörja det som har gått förlorat utan överför den kollektiva tragedin och den skadade självbilden till nästa generation.
I de nu pågående förhandlingarna om vapenvila i Gaza handlar det inte enbart om att hantera realiteten och de olika politiska intressena men också om två folkgrupper med var sitt reaktiverade utvalda trauma – Förintelsen för israelerna och Nakba, katastrofen för palestinierna. Fantasin om total utplåning av den andra gruppen, med ingen åtskillnad mellan civila och stridande, ageras ut både av den israeliska militären och Hamas. Alla tillhörande den andra gruppen är onda och ett hot.
Det egna offerskapet hindrar att känna och förstå att andra också kan vara offer. Snarare rättfärdigar ens offerskap det våld som används. Att förstå psykologin som driver konflikten och det fastlåsta tänkandet bakom är en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna tänka i realistiska termer kring eventuellt vapenuppehåll. En annan nödvändighet är att kollektiva trauman måste omhändertas för att inte föras vidare från generation till generation och vara bränsle för en ändlös våldsspiral och lidande. Vem som har modet att ta sig an den uppgiften visar sig i varje familj.
Žana Dončić, organisationskonsult
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
