Polisens våld måste upphöra

Nedprioritering av hatbrott har gett nazister utrymme.

Det skulle vara skrämmande, ovärdigt och orimligt om människor i en demokrati, som hyllar mötesfriheten, inte beslöt sig för att samlas och protestera när nazister fått tillstånd för en demonstration eller på andra sätt försöker föra ut sina budskap.

Nu är det inte så. Tvärtom har människor runt om i Sverige det senaste året gång på gång gått ihop för att demonstrera mot nazismen och idéerna om att sortera människor och organisera samhällen utifrån ras. Till exempel samlades i mars 10 000 personer i Malmö för att visa att de inte accepterar nazister och mordförsök i sin stad. I Sunnansjö har befolkningen vänt sig mot Svenska Motståndsrörelsens försök att stoppa ett boende för personer som sökt asyl. I Jönköping och i Visby ringde kyrkklockorna för att varna för nazismen när Svenskarnas parti demonstrerade och för att ”jubla över alla goda krafter som möts för att manifestera människovärdet”.

Men, nazisternas kraftsamling och protesterna mot dem har också synliggjort polisens arbetsmetoder och prioriteringar. Det handlar om polisers oprovocerade våld som det kommit återkommande rapporter om. I Visby i somras tog till exempel polisen i med hårdhandskarna mot bland annat Dror Feiler när han spelade Pippi Långstrump på sin saxofon. I går i Limhamn red poliser utan förvarning in i folk som desperat försökte komma undan. En person kördes över av en polisbuss. Flera personer fördes till sjukhus.

Det handlar om hur demonstrationstillstånd till nazister ges. Polisen har utöver att säkra mötesfriheten också i uppgift att se till att brott undviks. Under 1990-talet, när hatbrott var prioriterade, gavs få demonstrationstillstånd för att undvika till exempel hatbrott och hets mot folkgrupp. Senare års nedprioriteringen av hatbrott, verkar ha gett nazister utökat utrymme samt lett till allt för många exempel på nedlagda utredningar.

Polisens problem handlar också om återkommande missbedömningar av det hot som nazisterna står för. Allra tydligast i Kärrtorp i december i fjol dit polisen skickat sex poliser till den antirasistiska manifestation som sedan blev attackerad av nazister. I går var 400 poliser på plats i Malmö för att säkra Svenskarnas partis möte.

Regissören Lukas Moodysson som var i Limhamn i går lämnade motdemonstrationen för att han var rädd för polisens våld. Det är han inte ensam om. För misstroendet mot polisen, inte minst gentemot Skånepolisen, beror långt ifrån bara på ovan nämnda händelser. Metoder som rasprofilering, bland annat i samband med REVA-projektet, Skånepolisens olagliga registrering av romer och tillvägagångssättet under händelserna i Husby förra våren är andra exempel som gör att förtroendet från allmänheten minskar. Afrofobirapporten som presenterades i våras och som visar att många afrosvenskar inte tycker att det är någon idé att polisanmäla händelser är ytterligare ett.

I en demokrati får inte de som propagerar för dess motsats stå oemotsagda. Det är ett styrketecken. Polisens agerade däremot är skrämmande och orimligt. Våldet måste upphöra och det krävs stora satsningar för att öka medborgarnas förtroende. Förmodligen krävs det tydliga riktlinjer från riksdag och regering. För i dag finns inget som pekar på att polisen skulle klara av den utmaningen på egen hand.