Politik för att brinna och vinna

Vi behöver rörelser och partier som väcker lust och övertygelse och växer genom entusiasm. Det stora regeringspartiet som eldvakt för hårdare tag är knappast något att brinna för.

Årets första skälvande veckor rymmer en uppdämd förväntan inför valrörelsen. Det är nu valmaskinerierna ska varvas upp, nu som entusiasmen bland valarbetarna ska blomma.

Ändå känns det inte riktigt rätt.

Det gnager och skaver.

Inom socialdemokratin hörs alltfler kritiska och desillusionerade röster över partiets drastiska kursändring under hösten. Det stora regeringspartiet har blivit något av en eldvakt kring hårdare tag, strängare gränser och den luddiga formuleringen om »svenska värderingar«.

Knappast stoff att brinna för. Och en väg som åtskilliga socialdemokratiska partier i Europa redan trampat upp – med katastrofala följder.

När Göran Persson klev upp i riksdagens talarstol på försommaren 2002 sken han upp i hela ansiktet. Valet skulle vinnas på engagemang och passion, förklarade han. ”Gladast vinner!”

Tyckare – inte minst på den högra planhalvan – hånade honom för vad som sågs som en olidlig lätthet. Och visst fanns det poänger i det.

Ändå rymde det en sanning.

För ingen vinner val på att enkom staplade fakta och siffror, lika lite som politik bara handlar om att blåsa upp känslostormar.

Att vinna val och att använda makt handlar om att mobilisera människor kring det Immanuel Kant kallade tanken om det goda.

Just därför är det repressiva tonläget och dess konstruerade motpol – icke-svenskhet mot svenskhet – särskilt oroande.

Det pratas allt mindre om hur vi bekämpar klassamhället och ökar jämlikheten, mer om klassresan som en flyktig hägring bortom fattigdomen.

Det finns ju så mycket annat att knyta näven åt, så många andra brännande frågor som kräver vårt fokus.

Per Molander skriver, apropå idéerna som banat väg för Trump, om en utbredd samsyn kring ett slags »upplyst egoism«. Tankarna ur Ayn Rands sagodoftande stridsskrift för egoismen, ”Atlas Shrugged”, har inte bara inspirerat svensk höger utan också färgat det kollektiva medvetandet.

Det pratas allt mindre om hur vi bekämpar klassamhället och ökar jämlikheten, mer om klassresan som en flyktig hägring bortom fattigdomen.

Det är viktigare att visa upp jobbskapande som ett absolut, kvantitativt mått än att fundera över vad som ger fler människor makt och mening på arbetet. Och det blir enklare att ställa icke-svensken mot svensken än att ställa kapitalägare mot arbetarklass – oavsett hemland.

Tankefelen är både naiva och farliga. Och öppnar upp för ytterhögerns apostlar.

Att vara progressiv handlar nämligen om så mycket mer än om att kapitulera inför samtiden, att krympa det möjligas horisont. I ett nystartat forskningsprojekt, Inequality In Europe, levererar ett antal forskare och författare analyser och reformer för jämlikhet. Det ger hopp och riktning.

Svensk socialdemokrati har all anledning att lyssna. För att prenumerera på progressiva värderingar förpliktigar, kräver skärpa bortom samtidens malströmmar.

Mer än någonsin behövs legeringar mellan sakpolitik och entusiasm. Vi behöver helt enkelt rörelser och partier som väcker lust och övertygelse. Som växer genom entusiasm. Som får valarbetare och sympatisörer att knacka dörrar, dela ut flygblad och locka väljare för att det är rätt. Och för att det känns rätt.