Politik i konservatismens tidsålder

LEDARE Vad är det för tid vi lever i? Årets Almedalsvecka var ännu en påminnelse om det radikala skifte som skett i svensk politik de senaste åren. Sverige stod länge ut som ett land präglat av öppenhet mot omvärlden, i varje fall antydde självbilden och retoriken det. Sverige distanserade sig definitivt från det danska vägvalet i invandringspolitiken. I dag är det inte lika självklart längre.

I sitt Almedalstal 2014 uppmanade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt svenska folket att ”öppna sina hjärtan”. På den tiden förespråkade alla etablerade partier en generös invandringspolitik. Jag är inte ute efter att moralisera. Det dramatiska händelseförloppet 2015 ritade om de politiska förutsättningarna under loppet av några månader. Dessförinnan hade allianspartierna gjort upp med Miljöpartiet om att liberalisera flyktingpolitiken ytterligare, innefattande även en avreglering av arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU.

I dag säger den tidigare finansministern Anders Borg att överenskommelsen var ”ett stort misstag”. Ja, det är många som med eftertankens kranka blekhet omvärderat tidigare ställningstaganden. Synen på invandringen och integrationen har sedan dess kommit att definiera den svenska politiken. Den klyver flera partier. Inte minst de än så länge stora svenska partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, som rymmer delvis motstridiga ståndpunkter i sin medlemskader och väljarbas. Kanske gäller detta särskilt Socialdemokraterna, där spänningarna är starka, och som i regeringsställning gått i bräschen för att lägga om politiken efter 2015.

Under Almedalsveckan 2019, fem år efter Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal, låg fokus på ännu hårdare bandage och tuffare budskap. Det fanns en tid då Ebba Busch Thor snäste av Jimmie Åkesson i partiledardebatterna. I år satte hon sig i Stockholm och pratade politik med SD-ledaren. Hon passade på att döma ut det mångkulturella samhället. Det hade även Nyamko Sabuni gjort innan hon blev vald till partiledare för Liberalerna. Hon fick på den punkten eldunderstöd av Ulf Kristersson, men då hade Sabuni redan tagit avstånd från sitt tidigare uttalande, åtminstone tills vidare. Ebba Busch Thor pekade i sitt Almedalstal ut sina motståndare: ”socialister, radikaler och liberaler”. Ulf Kristersson föreslog bestraffning för de som inte nått önskvärda SFI-resultat i form av indraget bistånd.

Samtidigt är förhållningssättet till invandring och integration bara en exponent för en större och mer djupgående förändring av det svenska politiska landskapet. Sedan 2010 har väljarna förflyttat sig högerut, de rödgröna partierna är långt ifrån att kunna samla en majoritet av mandaten i riksdagen. Statsvetarna är som alltid bra på fyrfältsmodeller. Nu har de formulerat den så kallade Gal-Tan-skalan som kompletterar den traditionella vänster-höger-skalan. Den beskriver å ena sidan väljare som är mer traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska (Tan) och å andra sidan väljare som är mer gröna, alternativa och libertära (Gal). Det går inte att komma ifrån att den nya skalan onekligen fångar något viktigt och intressant. Den tycks bekräfta tidens trender. Och att den klyver politiken på ett nytt sätt står utom allt tvivel.

Avgörande under kommande år blir vår förmåga att stå upp för mångfald och demokratins grundläggande värden och institutioner.

Framväxten av ett högerpopulistiskt kraftfält i politiken är i grunden en konservativ reaktion på den nya globala världen. Tidigare var nationalstaterna mer autonoma politiska enheter, med starka förmedlande länkar mellan ”eliten” och ”folket”. Dessa har försvagats av globaliseringen. Maktutredningen identifierade i början av 90-talet två maktsystem (eller eliter) som konkurrerade med varandra: arbetarrörelsens och näringslivets maktsfärer.

Bara några år senare genomförde LO en Rättviseutredning delvis baserad på samtalsgrupper med lokalt fackligt aktiva. De vittnade om att många ansåg att det var fråga om en maktelit, det vill säga att de växt samman. Ett viktigt och tidigt vittnesmål om att dagens politiska förändringar inte kommer som en blixt från klar himmel. Detta var långt innan Sverige hade någon flyktingdebatt att tala om.

Fyrfältsmodeller som gal-tan fångar alltså något väsentligt. Men tror jag att vi också behöver ett bredare angreppssätt och inte minst ett historiskt perspektiv. Varje tidsepok präglas av att de för tillfället dominerande ideologiska föreställningarna formar hur vi tänker och agerar – som alla i någon mån tvingas förhålla sig till. Den svenska politiska historien de senaste 100 åren kan därvidlag lära oss ett och annat:

1918–1932. Demokratin etableras. Efter demokratibeslutet 1918 följde en period av stor turbulens, socialt, politiskt och ekonomiskt. Minoritetsregeringarna kom och gick. Socialdemokraterna var det starkaste partiet men kunde inte luta sig mot något parlamentarisk majoritet. Men den stora ekonomiska krisen och den djupa depressionen efter 1929 banade väg för ett maktskifte i svensk politik.

1932–1957. Arbetare och bönder i intressebaserat samarbete. Socialdemokraternas regeringsbildning 1932 markerar onekligen ett skifte i svensk politik. Men den byggde på en kohandel med Bondeförbundet. Under den här perioden regerade Socialdemokraterna i koalition med Bondeförbundet i nio år och i sex år i en bred koalitionsregering. Axeln arbetare och bönder bestod till 50-talets ATP-strid. Tage Erlander skriver i sina dagböcker att Sverige nu hade fått en blockpolitik. Pensionsfrågan rörde också en större ideologisk konfliktlinje om vem som skulle förvalta pensionskapitalet – staten eller individerna.

1957–1982. Socialdemokratisk skördetid. Segern i den stora och avgörande pensionsstriden banade väg för en starkare socialdemokratisk dominans men också en mobilisering på den borgerliga kanten. Politisk stabilitet och en enastående ekonomisk utveckling möjliggjorde framväxten av det moderna välfärdssamhället och samtidigt en kontinuerlig ökning av den privata konsumtionen. Den offentliga sektorn byggdes ut kraftfullt från slutet av 1960-talet. Socialdemokratin hade en vänstervåg i ryggen, men också Folkpartiet drev på för jämställdhet, demokratisering och sociala reformer. Politiken dominerades av föreställningen att staten borde spela en avgörande roll i samhället. Den amerikanske presidenten Richard Nixon deklarerade att ”vi är alla keynesianer nu”.

1982–2008. Nyliberalismens era. Vid decennieskiftet 70- och 80-talet öppnas dörren för en liberalisering och en tillbakarullning av staten. Thatcher och Reagan vinner avgörande valsegrar. Den gamla idén om att marknaden fungerade bäst i oreglerad form kom tillbaka, nu lanserad som ”nyliberalism”. Alla tvingas villigt eller motvilligt att anpassa sig till tidsandans nya dogmer. Socialdemokraternas ekonomisk-politiska program inför valet 1982 var ett försök att hitta en mellanväg (”den tredje vägens ekonomiska politik”) mellan kenyesianism och monetarism (en av grundbultarna i nyliberalismen). Denna era nådde sin kulmen 1989 då kommunismen föll samman av sina egna inre motsägelser.

2008 eller 2016 till framöver. Konservatismens tidevarv. När den konservativa eran inleddes kan diskuteras. En möjlig startpunkt är finanskraschen 2008 då den globala finansiella ordningen kapsejsade; Thatcher och Reagan hade avreglerat just de finansiella marknaderna redan på 1980-talet. En annan möjlig startpunkt är 2016, då Donald Trump vann presidentvalet i USA och britterna röstade för Brexit. Sammanfattningsvis finns många konservativa tecken i tiden.

Det kommer att finnas gradskillnader i det ”konservativa helvetet” och alla katter är inte grå i detta halvmörker. Konservatismen rymmer många schatteringar. Precis som det finns många slags liberaler och socialister. Jag tycker att det finns konservativa röster som även progressiva själar bör lyssna på. Samtidigt rymmer dagens politiska utveckling så många oroande tecken att det finns skäl att vara ytterligt vaksam. Det är också nödvändigt att vara realist om förutsättningarna för en progressiv samhällsutveckling. Avgörande under kommande år blir vår förmåga att stå upp för mångfald och demokratins grundläggande värden och institutioner.

De högerextrema ultranationalisternas främsta mål är att slå in en kil mellan socialdemokratin och den gamla svenska identiteten. Deras strategi är förändra innebörden i ordet nation och få begreppet folkhem att byta betydelse.

Det är värt att notera att även på den nyliberala kanten griper oron omkring sig. I DN är ledarskribenten Sofia Nerbrand orolig för den nya klyftan i borgerligheten. Den har inte minst under senare tid kastat sin mörka skugga över marknadsliberala tankesmedjan Timbro, där samtalstonen mellan nyliberaler och konservativa inte vara direkt vänskaplig – som förr i tiden. Timbros roll som samlande och drivande nav i borgerligheten och för alliansen är under alla omständigheter historia.

Inte konstigt att Sofia Nerbrand ser med misstro på Sverigedemokraternas nya tankesmedja som ska ledas av Mattias Karlsson. Den går under arbetsnamnet ”Hereditas” och ska hindra att ”den svenska nationen upphör att existera och därmed dör”. Mattias Karlsson har i Sydsvenskan deklarerat att målet är att skapa ett ekosystem för och kring SD, M och KD.

Historien lär oss också att inget är evigt. Politiken står aldrig stilla, utan är stadd i ständig förvandling. Gårdagens sanningar betraktas ibland av eftervärlden som hopplöst daterade. Vem som skriver historien är en del av kampen om problemformuleringsprivilegiet och den politiska dagordningen här och nu. Från högerhåll har vänsterns 60- och 70-tal länge målats ut som ”det galna kvartsseklet”. Medan vänstern beskrivit de senaste 25 åren som en extrem form av marknadsliberalism.

Nu står kampen om historien på delvis nya fronter. Maja Hagerman påpekade i en artikel i Dagens Nyheter nyligen att ”Arbetarrörelsens historia håller på att gå förlorad – och ingen gör motstånd”:

”I dag sägs det att det pågår en dragkamp om vår historia och vårt kulturarv. Men vad jag kan se handlar den inte först och främst om dalahästar eller firandet av midsommar, utan om arvet efter folkrörelsernas Sverige och framför allt om minnet av arbetarrörelsen.”

Maja Hagerman menade att de högerextrema ultranationalisternas främsta mål är att slå in en kil mellan socialdemokratin och den gamla svenska identiteten. Därför går de målmedvetet in för att ”förvanska historien längs denna strategiskt valda huvudlinje”. Deras strategi är att förändra innebörden i ordet nation och få begreppet folkhem att byta betydelse. Hon avslutade med en uppfordrande fråga: ”Vad händer om människor faktiskt börjar tro på allt det där?”

Det är förstås roligt att Maja Hagerman nämner boken ”Vi drack vårt kaffe på toaletten” som ett positivt exempel, den har Arbetets museum i Norrköping gett ut på Arenagruppens Premiss förlag.

Men jag tar med mig Maja Hagermans ord som en uppmaning och varning, nu när Dagens Arena tar semester. Personligen ska jag under ledigheten fundera på hur vi vårdar och värnar vår historia. Om hur vi verkar för och förbereder ett progressivt skifte efter den konservativa eran.