Politik på liv och död

MIGRATIONENS MÖJLIGHETER | Flyktingkatastrofen är utropstecknet på en längre trend där människoliv är priset för politisk paralysering.

I skydd av natten packar närmare tusen människor ihop sig på en utrangerad fiskebåt. Vattnet under pulserar svart som olja medan blickarna är fixerade vid slutmålet – den italienska kusten.

Bara några timmar senare är katastrofen ett faktum. Närmare tusen människor mister livet, varav hundra troligen barn.

Den fasansfulla tragedin illustrerar vår tids rakbladstunna gräns mellan hot och möjlighet, förintelse och överlevnad. Kronologin vid flyktingkatastrofer följer som regel ett förutsägbart händelseförlopp. Chock, upprördhet, uttalanden från politiker. Sedan tystnad och handlingsförlamning tills nästa katastrof inträffar – och mönstret återupprepas.

Den här gången är det inget alternativ.

Förra året drunknade 3 400 människor. I år är antalet omkomna flyktingar i Medelhavet, 1 750 personer, 30 gånger högre jämfört med 2014.

Samtidigt som behovet av klara analyser och konkreta reformer är större än någonsin blåser den europeiska politiska vinden i motsatt riktning. Främlingsfientliga krafter dikterar allt oftare villkoren för hur vi debatterar migration och invandring, medan etablerade partier intar en defensiv hållning.

Partier till höger och vänster – med internationalism i sina partiprogram – duckar och pekar ut migranten som välfärdsstatens hot och fiende. Populism och kortsiktigt röstfiske står alltför ofta i vägen för verklig förändring.

Flyktingkatastrofen är utropstecknet på en längre trend där människoliv är priset för politisk paralysering. På samma sätt är de tusen offren beviset på att EU behöver en gemensam migrationspolitik och en solidarisk modell som omfattar samtliga medlemsstater. Ett enskilt land kan omöjligen lösa migrationens gordiska knut.

Det första steget måste därför vara att inrätta en permanent migrationskommissionär, med ett tydligt mandat att etablera ett system baserat på kollektivt ansvar. Kravet på en solidarisk flyktingpolitik måste därmed bli en naturlig del av ett EU-medlemskap.

Nu finns en chans att, med utgångspunkt i det mänskliga värdet, formulera en ny berättelse om Europa och migrationen. Om hur människor som flyr i desperation inte kan reduceras till ännu en siffra i en tabell, som en inkomst eller utgift. Utan som en del av ett större, kollektivt ansvar.

Vi behöver helt enkelt ett samhällsprojekt som flätar samman öppna gränser och välfärd. Som förklarar hur framtiden för en tonårig yngling på dödskryssning i Medelhavet är betydelsefull för en femtioårig kvinna i Borlänge.

Katastrofen i Medelhavet är en påminnelse om att politik är på riktigt, på liv och död. Låt oss minnas och hedra dödsoffren genom att omvandla sorgen till politiskt bränsle för reformer som bygger in migrationen som en oersättlig del i det europeiska projektet. Det är det enda värdiga.