Krönika Den hyllade segraren i USA:s presidentval är närmare 80 år. Hans gedigna meriter ställer svenska makthavare i skamvrån. En annan typ av politiker måste vara möjlig även här, menar Lisa Bjurwald.
Svenskarna följde det amerikanska presidentvalet med ett engagemang som stundtals gränsade till besatthet (åtminstone hos medierna). Den lättnadens suck som steg upp när kandidaten som här ses som en farlig despot förlorade måste ha hörts till andra sidan Atlanten. Nu hyllar vi Joe Bidens till synes diametralt motsatta kvaliteter: intellekt, värdighet, empati. Bidens livserfarenhet, kantad av de djupaste privata sorger, lyfts fram som en nyckel till hans klokhet. Ändå skulle en 77-årig politiker vara i princip utesluten som svensk statsministerkandidat. Varför?
Den offentliga diskussionen om åldersfixering eller “ålderism”, av engelskans ageism, får allt större utrymme. Men få vet nog att ålder är den största diskrimineringsgrunden i svenskt arbetsliv, större än den mer uppmärksammade diskrimineringen på grund av ras/etnicitet. Redan vid 40 börjar vi enligt de senaste rönen ses som passé.
Den internationellt sett extrema svenska individualismen har hamnat i strålkastarljuset under coronapandemin. Självförverkligande är starkt kopplat till ungdom och åren innan, säg, 40; att ge sig ut i världen, satsa på sig själv och sin karriär. Kanske är det därför åldrande är så oattraktivt för oss svenskar?
Den politiska sfären är inget undantag från ålderismen. Snittåldern för vårt högsta politiska ämbete, statsråd, är 53 år. Flera tongivande regeringsmedlemmar, som jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (född 1980) och kultur- och demokratiminister Amanda Lind (också född 1980), utsågs när de var i 30-årsåldern.
Naturligtvis stämmer det inte alltid att ålderdom är lika med vishet och insikt.
Riksdagsledamöterna är många gånger fler och borde vara en diversifierad skara som representerar medborgarna inte bara politiskt och geografiskt utan åldersmässigt, med de skilda behov som väljare i olika faser i livet har. Men där är snittåldern (baserat på det senaste riksdagsvalet) ännu lägre: 45 år. Miljöpartiets riksdagspolitiker är klart yngst med en snittålder knappt över 40-strecket: 40,5 år.
Just representationsaspekten är ett starkt argument för att få in fler 60-plussare i politiken. Över hälften av riksdagsledamöterna, 56 procent, är mellan 30 och 49 år. Det är en betydligt större grupp än i befolkningen, där 30–49-åringar knappt utgör en tredjedel (31 procent) av de röstberättigade. Risken finns att ett skevt politiskt fokus hamnar på denna åldersgruppshjärtefrågor, som förskola och grundskola för hemmaboende barn.
För äldre väljare är det precis tvärtom. Andelen riksdagsledamöter 65 och över ligger på blott 2 procent, medan samma grupp utgör nästan en tredjedel (31 procent) av landets röstberättigade. Faktum är att genomsnittsåldern i Sveriges riksdag har sjunkit med två år det senaste decenniet. Vid valet 2010 var snittåldern 47 år.
Intressant nog ser det annorlunda ut på kommunnivå. Tidigare i år släppte SCB rapporten Valda av folket. En studie av social representativitet i folkvalda församlingar. Den visar att Sverige sedan 2002 fått en yngre riksdag och regionfullmäktige, men en äldre kommunfullmäktige. Ute i kommunerna är istället åldersgruppen 50–64 störst bland lokalpolitikerna. Kanske kan de få göra rikskarriär i större utsträckning? Idag skapas en stor del av Sveriges politikerelit i ungdomsförbunden: en ofta hierarkisk, intrigant miljö där rätt kontakter kommer före erfarenhet (och kanske även lämplighet).
Här bör det tilläggas att gruppen unga under 30 är mindre bland landets politiker, runt 7 procent, jämfört med i den röstberättigade befolkningen. Där utgör de 18 procent. Men 18–30-åringar utsätts alltså inte för diskriminering på arbetsmarknaden kopplat till ålderism, och framför allt saknar de den livs- och yrkeserfarenhet som borde vara önskvärt hos den yrkesgrupp vi nu diskuterar. Naturligtvis stämmer det inte alltid att ålderdom är lika med vishet och insikt, eller att 20–30-åringar inte har hunnit tillgodogöra sig samma kompetens. I Frankrike finner vi till exempel det politiska underbarnet Emmanuel Macron, rekordung president vid 39, och oförbätterliga hatspridare som Jean-Marie Le Pen, partiledare för Nationella fronten ända till 82 års ålder.
I USA är snittåldern för senatorer nästan 62 år enligt den senaste mätningen (2018). Där höjs nu röster för yngre politiker. Frågan är varför. Dessa 60-pluspolitiker besitter ofta en extremt hög kompetens som exempelvis framstående jurister med examen från toppuniversitet. Många svenska riksdagspolitiker skulle inte ens få jobb som deras assistenter. Biografierna som ligger öppet tillgängliga på riksdagen.se visar att de flesta CV väger fjäderlätt i jämförelse med dessa amerikanska rävar – eller för den delen, vår egen Jan Eliasson (f. 1940), diplomat och kortvarig utrikesminister 2006 och en person som i USA skulle ses som en given kandidat att leda landet.
Om ålderismen ska bekämpas, vilket en särskild regeringsdelegation faktiskt beslutat, måste det ju börja hos de som bestämmer. Kanske hoppas svenska partier i motvind att en ung ledare och andra nyckelfigurer ska lösa problemen. Och visst kan ett fräscht ansikte i det korta loppet signalera nya, djärva tag och få genomslag i mätningarna. Men en erfaren politiker torde ha fler insikter om vad problemen beror på – och större verktygslåda för att kunna lösa dem.
Läser man igenom inläggen i det senaste årets amerikanska debatt för fler unga vid makten är det svårt att finna några tunga argument, utöver att vissa unga skribenter som Derek Thompson i The Atlantic (5/3-20) tycker att farbröderna vid makten är “too freaking old”. En ledtråd för att förstå avsmaken är att man i USA ofta kan koppla förmögenhet till hög ålder. I artikeln ovan menar Thompson rent av att gerontocracy is a cousin to plutocracy (ung. “seniorvälde är kusin med plutokrati”).
Också i Sverige finns en nidbild som jämställer äldre högutbildade, särskilt män, med en världsfrånvänd elit. Både jantelagen och arbetarrörelsens långa dominans lär ha fingrar med i spelet. Våra folkvalda har ofta strävat efter att porträtteras på ett enkelt och jordnära sätt. Först en bit in på 2000-talet började kavajer ersätta ulltröjor på valrörelsernas plakat. Att en kandidat är en “man eller kvinna av folket”, eller åtminstone haft den imagen (förre vänsterledaren Jonas Sjöstedt kom undan med att bo på Östermalm), verkar ha varit viktigast. Så är också i hög grad fallet med vår nuvarande statsminister, den tidigare svetsaren och fackledaren Stefan Löfven.
Framtidsspanaren och PR-konsulten John Mellkvist är den som flitigast lyft frågan i den svenska debatten. Han är medlem av regeringens delegation för senior arbetskraft och aktuell med kommande boken Välj din ålder. Om det nu kan sägas råda konsensus i samhället om att lång livs- och yrkeserfarenhet är bättre än kort, inte minst i intellektuellt krävande yrken, hur kommer det sig då att vi inte har fler äldre politiker i Sverige?
– Det där är en gåta och något jag både funderat mycket på själv, och ställt till såväl politiker som andra insatta, säger John Mellkvist. Ingen kan ge ett entydigt svar.
Själv tror han på flera samverkande faktorer över en längre tid. Normbildningen lyfter han fram som särskilt viktig. Vad gäller politiker påpekar han att yrket tycks ha blivit mindre av ett kall och mer av ett karriärprojekt, med snäv kravprofil och få alternativa vägar in.
– Och i likhet med andra yrken hamnar politikern under vår hårt dikterade pensionsnorm, som gör oss nästan tidsinställda att tänka på refrängen när 65-årsdagen närmar sig. Tänker vi inte själva på pensionen hjälper omgivningen mer än gärna till.
En effekt av detta, säger han, är att det fåtal politiker som är över 65, som Liberalernas Barbro Westerholm, nästan blir en starkare representant för landets seniorer än för sitt eget parti.
I John Mellkvists kommande bok varvas analyser av ålderism inom till exempel politik och näringsliv med tips och råd samt porträtt av offentliga personer som utmanar fördomarna om hög ålder. Utöver signalvärdet i äldre politiker, som visar att individer 60+ och deras erfarenheter har ett värde i vårt samhälle, vad anser han att väljarna och det politiska livet i Sverige skulle tjäna på fler aktiva äldre politiker?
– Ålder är i sig ingen merit, det finns alldeles för många undantag. Men generellt skulle det öka grundtryggheten i samhället. Det skulle skapa en större gemenskap på flera plan, vilket är välbehövligt i en polariserad tid.
Med fler äldre politiker i hetluften skulle vi få in mer av kvaliteter som ”långa perspektiv, helikopterblick och sinneslugn”, fortsätter han:
– Det är kvaliteter som utvecklas naturligt med stigande ålder och som verkligen behövs i det mångdimensionella politiska landskap vi fått.
Det många också glömmer bort, menar John Mellkvist, är att seniorpolitikern faktiskt attraherar både unga och äldre väljare:
– Något som blir tydligt inte minst i amerikansk politik, där de yngsta väljarna i stor utsträckning röstar på de äldsta kandidaterna.
Eftersom 65-plussarna är en så stor del av Sveriges befolkning, men en så minimal del av Sveriges riksdag, anser han att både förtroendet och engagemanget för politiken skulle öka märkbart om vi fick en bättre åldersrepresentation.
– En nyckel för att åstadkomma detta är att göra det betydligt lättare än idag att engagera sig politiskt senare i livet. Vi behöver se mer ”late blooming” i politiken!
Lisa Bjurwald är journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
