En människa kan inte vara 100 miljoner gånger så produktiv som en annan. Men i en värld där bara de rikare gruppernas egenintresse sätter gränserna kommer denna ojämlikhet att bestå och växa, skriver Per Molander.
Den växande ojämlikheten över hela OECD-området har lett till en alltmer intensiv diskussion om fördelningspolitiken. Stora delar av den berörda befolkningen, också bland dem som har gynnats av utvecklingen, uttrycker olust över de växande skillnaderna, men de flesta argument som har förts fram i debatten är av moraliskt slag.
För opinionsbildare på högerkanten är fördelningen av inkomster och tillgångar mest en fråga om smak, eller helt enkelt irrelevant. I värsta fall bottnar krav på omfördelning enligt deras uppfattning helt enkelt i avundsjuka.
Skillnader i inkomster och tillgångar som beror på skillnader i förmåga eller ansträngning betraktas av många som skäliga, men det är lätt konstaterat att alla skillnader inte kan förklaras på det sättet. Oxfam International konstaterade i sin rapport 2016 att de 62 rikaste personerna i världen äger lika mycket som den fattigare halvan av jordens befolkning, drygt 3,5 miljarder människor. Uppenbarligen kan en människa inte vara 100 miljoner gånger så produktiv som en annan, frisk och hyggligt välutbildad människa. När allt kommer omkring har dygnet bara 24 timmar för oss alla, rika som fattiga.
I en betydelsefull studie av drivkrafterna bakom växande ojämlikhet har Ricardo och Robert Fernholz analyserat fördelningen av tillgångar i en abstrakt, växande marknadsekonomi. Även om man antar att alla i samhället har samma förmåga och samma arbetslust, kommer fördelningen av tillgångar med tiden att bli alltmer ojämn, och i det långa loppet kommer ett enda hushåll att äga alla tillgångar.
Förklaringen är enkel. De små variationer i avkastning på kapitalet det första året som beror på slumpen kommer att förstoras med tiden, därför att de som har haft tur har råd att ta lite större risker under det andra året och belönas för det med lite större avkastning, och så vidare.
Mekanismen är enkel, men den har långtgående konsekvenser.
Även i en tänkt värld där alla inledningsvis är perfekta jämlikar kommer ojämlikheten att växa som en direkt följd av vårt medfödda förhållande till risk – de förmögna har råd att ta risker, de mindre förmögna måste vara försiktigare.
Jämlikhet lider av en inneboende instabilitet; den minsta störning av ett perfekt jämlikt tillstånd leder med tiden till ett starkt ojämlikt samhälle, där bara de rikare gruppernas egenintresse sätter gränserna. Tillväxt skapar utrymme för ojämlikhet, och detta handlingsutrymme utnyttjas oftast mest effektivt av dem som redan har tillgångar.
I verkliga samhällen skiljer sig människor åt beträffande både förmåga och ansträngningar. Men på grund av den självförstärkande effekten kommer de skillnader i tillgångar som uppstår att inte stå i någon som helst proportion till skillnader i förmåga eller ansträngning.
Ojämlikhet är i stor utsträckning ett marknadsmisslyckande. Detta är huvudmotivet för fördelningspolitiska ingrepp.
Ojämlikhet är i stor utsträckning ett marknadsmisslyckande. Detta är huvudmotivet för fördelningspolitiska ingrepp
Om historien ger stöd för tendensen till ökande ojämlikhet, anvisar den också en väg ur denna återvändsgränd. På samma sätt som mekaniska och tekniska system kan stabiliseras genom återkopplingsmekanismer kan fördelningen av inkomster och tillgångar påverkas genom politiska beslut och rätt utformade institutioner.
Det finns ett viktigt undantag från den allmänna tendensen till ökande ojämlikhet – perioden från andra halvan av 1800-talet till omkring 1970, under vilken inkomsten per capita växte parallellt med ökad jämlikhet.
Det är naturligt att koppla detta undantag till framväxten av fackföreningar och allmän rösträtt.
En snabb titt på skillnaderna mellan OECD-länderna i dag visar att fördelningen av inkomster och förmögenheter varierar starkt. Det är länder som liknar varandra starkt i ekonomiskt och socialt hänseende, så skillnaderna har politiskt ursprung. Politiken spelar roll.
En politik som siktar på att kombinera jämlikhet och effektivitet måste använda en rik verktygslåda som utjämnar både förutsättningar – genom utbildnings- och arbetsmarknadspolitik – och utfall – genom skatter och transfereringar.
Det perfekta sociala kontraktet finns inte. Det beror just på jämlikhetens instabilitet. Det finns helt enkelt ingen uppsättning regler som kan skydda samhället från att driva mot ett ojämlikt tillstånd som inte kan försvaras med effektivitetsargument och som dessutom skulle underkännas av alla när det sociala kontraktets villkor förhandlas.
Ständiga policyjusteringar av fördelningspolitiskt slag – återkoppling från utfallet – måste till för att hålla ojämlikheten inom civiliserade gränser.
Per Molander är fristående rådgivare, tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen och författare till Ojämlikhetens anatomi (Weylers 2014 )i engelsk översättning 2016 (Melville House/Random House). Översättningar till tyska och koreanska kommer under 2017.
Texten är en något förkortad översättning av en artikel i Social Europe den 13 januari 2017
Referenser
Fernholz, R., Fernholz, R. (2014):“Instability in the concentration of income and wealth“, Journal of EconomicDynamics & Control 44, 251–269.
Hirschman, A.O. (1991): The rhetoric of reaction. Perversity, futility, jeopardy. Belknap/HUP, Cambridge, Mass.
Milanovic, B. m.fl. (2007): Measuring ancient inequality. NBER Working Paper 13550 http://www.nber.org/papers/w13550.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
